
Konstfacks masterutställning i fri konst breder ut sig över sex rum i tre byggnader på Färgfabriken och Platform i Liljeholmen. Fjorton studenter samsas i en presentation utan början eller slut. Vilken väg man tar avgör helhetsintrycket, vilket i år är en styrka.
Redan i trappan upp till ett av Färgfabrikens mindre rum hörs det hotfulla ljudet från Arvid Staafs skräniga installation Dissonansen är öronbedövande (2026). Verket består av en stor, båtliknande struktur av bemålat bråte vars roder utgörs av en hästliknande varelse. Ett klassiskt punkassamblage? Japp. Här och var slingrar ljusdioder, ett ben från en skyltdocka hänger löst och så massa skräp och skit överallt

Att Staafs verk placerats med Dimitra Liogkas skimrande oljemålningar känns nästan pervers – ljudet våldtar hela rummet – men efter en stund smälter färgskalorna samman och fram träder ett behov av förflyttning. Kvinnorna i Liogkas Velvet room (2026) glider in i en stor, vithårig katt vars päls strötts ut som glitter över hela duken. De är, likt Staafs djurbåt, på väg till en annan, drömlik dimension.
Den surrealistiska inledningen gör att rummet intill känns mer kliniskt. Elin Svanelids storskaliga måleri skildrar lesbisk intimitet i bjärta kulörter. Det gifter sig inte alls med den dokumentära natt-estetiken i André Córdova Rudstedts korniga video från Barcelona. Tyvärr är den slappt redigerad. Synd, för jag upplever att verkens olika lager av intimitet hade kunnat förstärka varandra.
I Smedjan intill Färgfabriken är ett av rummen ovanligt starkt, om än trångt. Martin Jurik och Annie Anderssons installationer hade kunnat ta en sal på Moderna museet i beisttning. Ljudet från Anderssons kompressor i Hypertronics (2026), vars välvda isoleringsblock liknar en parabolstruktur, skriker och tjuter lika hotfullt som Staafs. Men helheten är mer gåtfull än utopisk. Vad är det för maskin, vad producerar den? Hennes video med två slemmiga varelser intill gör en inte klokare.
Jurik visar tre skulpturer: ett stort huvud med en näbb i taket, en trattkonstruktion med en fläkttrumma samt en snidad träkrans omgärdad av vass. De har en saklighet som gifter sig väl med Anderssons, ibland lite väl kryptiska, elegans. Juriks triptyk bearbetar allergi, kanske rentav en nysning?
Platforms stora rum domineras av Simon Lezbedis lutande, svarta fönster. Hårt och kyligt. Hans installation Hood of the Eye (2026) sätter rummet i rörelse med precision. Den rumsliga distorsionen ökar genom det estetiska virrvarr av kablar som hänger intill. Det är Kristina Mallas installation Power Lines (2026) som iscensätter hur skör den digitala infrastrukturen egentligen är. Vad händer om en kabel klipps av? Vi vet ingenting om de materiella förutsättningar som får livet att rulla på: uppkopplingen fungerar, pengar förs över, samtal kan ringas.
Helhetsintrycket? Att årets avgångsstudenter länkas samman mindre av estetik än av den underström av oro och uppluckring som många av verken uppehåller sig vid. Ett helt rimligt kitt för ödesåret 2026.
