Frans Josef Petersson är sedan 2014 svensk redaktör för Kunstkritikk. Han är född 1977, boende i Stockholm och mångårig medarbetare på Aftonbladets Kultursida.
Det blir en närproducerad konstvår utan sensationer, men med ett och annat glimrande fynd från vägkanten.
Vilka av årets utställningar fick Kunstkritikks svenske redaktör att vilja börja ett nytt liv?
Moderna museet coronainköp omfattar 360 verk av 168 konstnärer. Det är museets största förvärv av svensk konst någonsin. Se hela listan här.
Annika Elisabeth von Hausswolff verkar inte riktigt vilja vara med i den samtid hon varit med om att skapa.
Victoria Verseaus utställning på Uppsala Konstmuseum kretsar på ett både sakligt och drömskt sätt kring erfarenheten av könskorrigering.
När Lars Vilks död används för att sälja snyfthistorier på nyhetsplats och politisk ideologi på ledarplats, så tävlar kritikerna om att vara hans mest devota följare.
Höstsäsongen visar att det svenska konstlivet har blivit mer inkluderande, men om det samtidigt har blivit mer tillåtande är en annan fråga.
Artipelags retrospektiv med Rolf Hanson visar hur hans måleri och samtiden möts i överflödets farozon.
Eva Löfdahls utställning på Galerie Nordenhake öppnar diafragman genom små utskott och frågor om den samtida skulpturens möjligheter.
Mitt under den globala pandemin har Lisa Rosendahl curaterat en internationell biennal om Göteborgs roll i det koloniala projektet. Den 5 juni öppnar Göteborgsbiennalen 2021.
Moderna Museet tar ner den modernistiske ikonen på jorden, i en utställning som uppmanar oss att reflektera över hur vi ser på och talar om konst.
Debatten kring Konstfacks antirasistiska förändringsarbete visar hur konstoffentligheten har anpassat sig efter en allt mer representativ tjänstemannakultur.
Improvisasjon, undervannsprotester, transnasjonal solidaritet og lekkert, historisk forankret maleri – gleden er tilbake i det norske kunstfeltet.
Omid Delafrouz små lärdomsbuketter på Andréhn-Schiptjenko verkar mest vilja skapa nya former för kultiverat umgänge i den borgerliga sfären.
Det blir en närproducerad konstvår utan sensationer, men med ett och annat glimrande fynd från vägkanten.
Light & Space-bevægelsen har hovedrollen i
Copenhagen Contemporays ’største udstilling til dato’, men lyshavet drukner værkerne og den magi, kunsthallen insisterer på, bevægelsen skabte.
Kunstkritikk stöds av
