I det nordiska biennallandskapet har Borås Art Biennal – som just öppnat sin nionde upplaga – en egen position som lilla Skulpturprojekte Münster. Under titeln Warps & Waves in the Fabric of Time har den finska curatorn Taru Elfving samlat tolv konstnärer kring Borås textilindustriella arv. En fantasilös tematik med tanke på stadens självprofilering kan man tycka, men faktum är att Elfvings curatering med sin infrastrukturella och ekologiska ingång visar att denna historia är allt annat än uttömd.
Dessutom gör detta försök att även äldre offentliga verk som Nils Sjögrens Sjuhäradsbrunnen (1941) på stortorget och Arvid Knöppels Knallen (1947) retroaktivt till en del av biennalens textur. Om Sjuhäradsbrunnen gestaltar textilarbetets historiska tyngd med kvinnor vid sina maskiner, så är Knallen en självklar gestalt av den tidiga textilhandelns sociala förhållanden.
Christine Antayas katalogtext visar också tydligt på den centrala roll som textilindustrin haft på stadens offentliga konst och på hur 1940-talsverken skapar en strukturell fond till senare verk som gjort Borås till Sveriges stora skulpturstad. Charlotte Gyllenhammars Ute (2005) där ett barn iklätt överdimensionerade regnkläder blir en metafor för utsatthet och omsorg, eller Mathias van Arkels Sarkofag L (2016) där textilindustrins överproduktion getts en måleriskt tung skulptural form, bygger vidare på Sjögrens och Knöppels platsspecificitet.
I årets upplaga är det ovanligt få monumentala ingrepp i stadsbilden, utan istället har Borås fyllts av mer temporära och flyktiga interventioner. Ett tidstypiskt exempel hittar vi hos Kalle Hamm, som genom att använda stadens blomsterprogram som konstnärligt medium flyttar blicken från objektet till infrastrukturen som skulptural form. Han använder hela systemet för plantering, skötsel, bevattning och offentlig utsmyckning för att undersöka hur Viskans vattenflöde tillsammans med växterna spelar en central roll i den textila färgningsprocessen. Under öppningen är det svårt att fatta hur verket kommer att utspela sig i praktiken, men fokuseringen på flöden gör en uppmärksam på ens egna rörelser i staden.
Att promenera mellan Textilmuseet och Stora torget under Terike Haapojas flaggverk Socialism for All Animals (2025) är oväntat underhållande. Kort efter att moderata politiker förargats över tilltaget tycks det faktiskt fånga in en tidsanda som förstärker verkets utopiska fantasi. Det som annars hade kunnat framstå som en strategiskt naiv parollbild – lätt att avfärda konstnärligt som ett uttryck för en förutbestämd konsensus i avantgardistisk ironiförpackning – framstår plötsligt som en slags institutionaliserad uppvigling. Roligt!
För den som räds den boråska modernitetens beroende av exploatering av både djur och människor är det värt att ta en närmare titt på Petra Bauers fortsatta undersökning av arbetarrörelsens kvinnor. Women in Movement (2026) består av ett runt bord där kopior från den tidiga kvinnorörelsens agitationsmöten bildar grund. Ovanpå detta ligger grupporträtt av arbetarkvinnor i Borås, med fotografier från bland annat Finska föreningen. Planscherna på bordet finns också ute på stadens reklampelare. Här blir textilindustrins historia en fråga om arbetskraftsinvandring, organisering och, ja, glädje.
Under öppningen fick installationen en levande förankring genom ett samtal mellan Bauer och Lahja Exner, tidigare textilarbetare och Sveriges första kvinnliga riksdagsledamot med utländsk bakgrund. Exners erfarenheter kompletterade Bauers montage på ett häpnadsväckande sätt, och kraften i hennes berättelse om gemenskap, organisering och möjligheten att förändra var omöjlig att inte smittas av. Det är bara att instämma med den 86-åriga Exners ord: det var i grevens tid som detta verk kom till stånd. Jag hade önskat att fler kunde få ta del av hennes oslagbara voiceover till Bauers visuella sammansättningar.
På Textilmuseet visas också Marcia Harvey Isakssons Stretching the Cord (2026). Sju vävstolar från olika tider och platser står placerade i en cirkel. Installationen blir till både en scenografi och en sällsam församling. Genom verket väver konstnären sig igenom olika traditioner, från handspunnet mohairgarn från Karoo i Sydafrika till svensk ull och äldre tekniker. Här fungerar tråden och Harvey Isakssons kropp som två parallellt förmedlande länkar mellan vävstolarnas olika sammanhang. Tätheten mellan de olika verken på Textilmuseets öppna planlösning gör att mycket bara flyter samman, men när verken aktiveras som i fallet med Harvey Isaksson så stramas intensiteten åt, följt av en glänta för reflektion.
På Borås konstmuseum är verken mer arkitektoniskt och curatoriskt separerade, och inleds med Sampson Addaes begagnade kläder som han samlat in lokalt, knutit samman och målat till skulpturala konstellationer. Till saken hör att många av de kläder som sägs gå till återvinning slutar som avfall i Ghana och andra delar av Västafrika, vilket förstärker intrycket av märkvärdiga tvångströjor.
Bredvid Addae finns Nanna Debois Buhls Computers Were Women (2026). Tre vävar i nylon, metall och vaxat lin omvandlar den danska astronomen Julie Marie Vinter Hansens (1890–1960) astronomiska beräkningar till textil form. Vid sidan av dem en video som bygger på vetenskapliga inspelningar av solens yta och Annie Maunders (1868–1947) forskning. Om textilen hos Addae är socialt och fysiskt belastad, så blir den hos Buhl en teknisk och kunskapsbärande struktur som hon försöker ge en feministisk materialisering. Bredvid varandra bryter verken ner idén om textil som något mjukt, privat eller dekorativt. Den blir till en lika poetisk som bedräglig infrastruktur som håller samman kroppar, kapital och vetande.
Sammantaget så är textilen och tyget nästan ständigt närvarande i samtliga utställningsrum, men med fokus på textilindustrins effekter och arbetet som utfört dem. Ibland blir det installationsmässigt svagare som i Yasmin Smiths Soft Water (2025) bestående av keramiska avgjutningar av flodbäddar glaserade med tungmetaller från textilindustrins sediment.
Maria Kapajevas Cutbacks (2017) som zoomar in på Kreenholms nedlagda textilindustri i Narva i Estland – som Borås Wäfveri köpte på 1990-talet, är intressant – men tillför främst lite komik till nyliberalismens och globaliseringens brutala konsekvenser.
Men kanske gör det inte så mycket för den större helheten. För det är just som en konsekvent utförd utställning som Boråsbiennalen manifesterar sin unika position på biennalkartan. Något som inte minst förstärks av att Borås, till skillnad från många andra biennaler, på gott och ont har behållit en konventionell arbetsdelning mellan curator, konstnärer och konstverk.
Elfvings konstsyn framstår med exemplarisk enkelhet: konsten skapar och synliggör samband i den modernitet den är en del av. Det är ett både materiellt, relationellt och ekologiskt perspektiv där verkens autonomi är socialt beroende av en sammansatt infrastruktur där staden, industrin, naturen, handeln, kroppen, historien – you name it – är i konstant rörelse.
Ibland framstår detta biennalväveri som oklart och märkligt homogent i sin helhetsform, och då riskerar konflikterna att slätas över. Men genom att närmast plakatartade positioneringar och starka antagonistiska metaforer blandas in i väven, gestaltas livets paradoxer och konflikter på ett ibland oväntat och tänkvärt sätt.
