En molande värk i kroppen var mitt mest påtagliga minne efter att ha kuskat runt på en lånad cykel under Malmös gallerihelg: totalt 70 utställare, hälften gallerier och hälften så kallade popup-inslag. En sammanlagd öppettid på 13 timmar fördelade över tre dagar visade sig vara en omöjlig ekvation, i alla fall för den som hoppades kunna se allt.
Malmö är ett lapptäcke till stad: från ett höghusområde hamnar man plötsligt i ett villakvarter för att strax befinna sig i ett industriområde där några konstnärer tagit över en gammal verkstadslokal. Det är en konstscen där pengar är en bristvara och som har få kommersiella gallerier men desto fler ideella och offentligt finansierade aktörer. Men Malmö är inte bara de konstnärsdrivna galleriernas stad, utan flera av de tongivande platserna – Signal, Skēnē, Fuxia2 – har curaterade program som ligger rätt nära vad man ser på de offentliga institutionerna.
Efter Stockholms gallerihelg i vintras proklamerade Nora Arrhenius Hagdal den falliska konstens återkomst, men den tendensen såg jag inte riktigt i Malmö. Istället var allt påfallande decentrerat, utan någon självklar tyngdpunkt som hade kunnat hålla samman arrangemanget; som när Malmö konstmuseum för ett par år sedan bjöd in till ett kollektivt performance där publiken fick sova över på museet, till exempel.
I år har konstmuseet tillfälligt relokaliserat till ett gammalt kasino, och medverkade inte under gallerihelgen. Jag gick dit ändå, eftersom det var det enda stället som var öppet lördag förmiddag. I det första rummet visade Luca Frei tygstycken upphängda på metallställningar, och i den enorma salen intill hade Benedikte Bjerres uppblåsta hönor trängts undan i ett hörn. Här fanns även egendomliga klockor av Viktor Timofeev, och vid ett av de många borden satt ett par män inbegripna i ett viskande samtal.
Det var en spöklik påminnelse om att platser inte bara är vad vi ser, utan också vad vi inte ser, att de inte bara är vad de är, utan också vad de har varit. Kanske är detta också skälet till att Malmös konstscen är så svår att samanfatta. Den är full av aktivitet men utan centrum, full av verksamheter men de är ofta tillfälliga. När jag for fram mellan dem var det svårt att inte tänka på de institutioner som en gång byggdes upp i staden: Malmö konsthall 1975, Rooseum 1988–2006, konsthögskolan i Malmö 1995 och Moderna Museet Malmö 2009. De vittnar om en tid då det fanns en stark tro på Malmö som konststad. Hur den tron ser ut idag är svårare att säga.
Vissa av helgens utställare knöt an till en formalistisk tendens, som den norska målaren Marianne Hurum vars utställning på gamla Signal tog upp «hörnet» som fysisk och kulturell företeelse. Jag tänker också på det nyare galleriet Skēnē, som hade samarbetat med Köpenhamngalleriet Vermilion Sands om en presentation där «grottan» fungerade som en metafor för utställningsrummet. Dessa krävde en eftertanke som jag tyvärr hade svårt att uppbåda efter att ha flängt runt i trafiken med hjärtat i halsgropen.
Andra utställningar hade mer självbiografisk karaktär, och knöt an till den mer direkta och extroverta installationsform som dominerade kring millennieskiftet och som många yngre konstnärer återvänder till idag. Jag tänker på danska Sahar Jamili på Kipi konsthall, som trots sitt ambitiösa namn är knappt mer av ett skyltfönster. Jamili visade olika laddade objekt: en puffjacka i blåst glas, kakburkar med vassa nitar och en österländsk samovar med kaffekoppar från de danska finrummen. Hygge med en twist.
Jag tänker också på Zafira Vrba Woodskis kinetiska assemblages på Vaag i ett avlångt, före detta taxigarage som gestaltade erfarenheten av könstransition, men inte som ett före och ett efter utan som en pågående föränderlighet. Woodskis konst är inte subtil, men den har en hudlöshet som är svår att värja sig mot. Minnesaltare över transpersoner som mördats eller tagit sitt liv gjorde att detta inte bara kändes som en utställning, utan som en samlingsplats och en plats att hämta styrka ifrån.
Afrang Nordlöf Malekians verk har ibland en liknande queer energi, men hans utställning på lilla Cowgirl Gallery kändes oväntat tam. Relationen mellan de finlemmade mässingsskulpturerna, det Xenakis-inspirerade soundtracket och konstnärens iranska familjehistoria framstod som mer genomtänkt än genomlevd, och inget hände riktigt mellan de olika delarna.
På Galleri CC visade Lotten Pålsen ett mer trevande minnesarbete med ärvda kritor och öppna former, på ett sätt som kändes mer övertygande.
Men det var på Fuxia2 som helgens olika trådar kom samman genom en utställning av de danska konstnärerna Eliyah Mesayer och ihsan saad tahir ihsan. När jag steg innanför dörren kände jag direkt ett annat eftertryck, en spänst och en vigör, än på de andra gallerierna jag hade besökt samma kväll. Mitt i rummet stod en grupp vanliga plastmöbler – fast svarta istället för vita – och runt om dem stod paneler med skissartade bilder lutade mot väggarna. Först trodde jag att det var kolteckningar, men det visade sig vara vävda i ett slags gobelängteknik, och föreställde vad jag tolkade som massmediala bilder på ett sätt som också för tankarna till arabisk kalligrafi.
«Wash Rice» stod det en av panelenerna, vilket man förstås läser som «wash your eyes». Tvätta ögonen. Börja om på nytt, alltså. I en folder hade curatorn Mariam Elnozahy skrivit en text som beskriver utställningen som en dekonstruktion av den arabiska identiteten: «Det är över för araberna… vi förlorade… vår tid är förbi». Detta var något annat än den självömkan och det ressentiment som utmärker så mycket av dagens kultur – men vad?
Det är svårt att sätta fingret på vad de hade gjort annorlunda. Här fanns samma alteritet och pluralitet som man ser överallt, men i en hårdkokt form som tog fasta på misslyckandet och vägrade både identitet och ursprung.
Nästa dag lämnade jag cykeln hos min vän och stapplade mot stationen. Jag hade upplevt ett museum som inte längre är ett museum, en mängd utställningar som snart kommer försvinna och lokaler som bytt funktion. Överallt fanns spåren av något annat: en annan institution, en annan ekonomi, en annan idé om vad Malmö som konststad skulle kunna vara. Men ibland, som på Fuxia2, anade jag också något mindre spöklikt: en startpunkt, en möjlighet, en plats där något nytt skulle kunna byggas.
