Fåfängligheternas bål, eller konstens nya underdånighet

Debatten kring Konstfacks antirasistiska förändringsarbete visar hur konstoffentligheten har anpassat sig efter en allt mer representativ tjänstemannakultur.

Målning av okänd florentisk mästare som avbildar avrättningen av Savonarola och hans anhängare den 22 maj 1498. Foto: Wikimedia commons.

Den 7 februari 1497 tändes ett bål för våra synder på Piazza della Signoria i Florens. Det var det sista och mest magnifika av den religiöse fanatikern Fra Girolamo Savonarolas offentliga ceremonier där syndiga föremål som speglar, puderdosor och nakna, antika skulpturer kastades på elden. Det sägs till och med att Sandro Botticelli brände upp flera av sina målningar på detta «fåfängligheternas bål», eller «bonfire of the vanities», som det har kommit att kallas. Om han sedan agerade av religiös övertygelse eller för att manifestera en politisk allians är höljt i historiens dunkel.

Få har väl missat att det häromveckan tändes ett nytt «fåfängligheternas bål» i svensk media när Sara Kristoffersson, professor i designhistoria vid Konstfack, publicerade en artikel i Dagens Nyheter där hon gick till storms mot förslaget att byta namn på skolans utställningslokal Vita havet. Till sist, tycktes det, hade Sverige fått en händelse motsvarande bystaktionen vid Det Kongelige Danske Kunstakademi – som kulminerade då rektorn Kirsten Langkilde fick sparken i december – och debatten kring Kunsthøgskolen i Oslo – som fick som konsekvens att rektorn Måns Wrange avgick i oktober. Konstfacks rektor Maria Lanz sitter ännu så länge kvar, men ansvarar för en institution som tycks splittrad i två läger.

Jag ska inte trötta ut läsaren med alla turer i debatten, men i stora drag så har aktivistgruppen Brown Island – i dialog med Konstfacks ledning och med stöd från 44 professorer – argumenterat för ett namnbyte baserat på vad de ser som en koppling mellan Vita havet och begrepp som den vita kuben, å ena sidan, respektive vit överhöghet, å den andra. Kristoffersson och en kör av liberala och konservativa tyckare avfärdar kopplingen som spekulativ eller falsk, medan Konstfack-falangen i sin tur avfärdar detta avfärdande som en banalisering av det antirasistiska arbete som sedan flera år har pågått på skolan. Alla inblandade bedyrar att de egentligen vill diskutera andra, mer principiella och komplexa saker än namnbytet, som allting ändå hela tiden kretsar tillbaka till.

Det finns förstås ingen anledning att acceptera premisserna för denna debatt som har så många missriktade inslag att det är svårt att veta var en ska börja. För det första: alla liberala debattörer med sina krokodiltårar över arbetarklassen som de menar kommer att alieneras av antirasistiska förslag och inte längre känna sig välkomna på Konstfack. Dessa gråterskor hade varit mer trovärdiga om de verkligen brydde sig om problemet med sociala snedrekrytering till konstskolorna, och kom med några förslag om hur problemet ska motverkas. Nu nöjer de sig med att underförstått antyda att skolorna skulle bli mer inkluderande om de ägnade sig mindre åt antirasism, vilket bygger på det nedlåtande och felaktiga antagandet att arbetaklassen är 1) vit, och 2) om inte rasistisk, så i alla fall inte antirasistisk. Men den som förutsätter att låginkomsttagare är obildade avslöjar, som bekant, bara sin egen ignorans.

Motståndarsidan är också fel ute när den agerar som om antirasism är ett åsiktspaket, inte en fråga om alla människors lika värde. Vid sidan av ekonomiskt kapital så skulle jag tro att sociala kontakter och nätverk är centrala faktorer för någon som funderar på att ansöka till en konstnärlig utbildning (de är garanterat avgörande för den som vill ha en fortsatt karriär efter skolan). Det betyder att en rasifierad konstnär in spe som inte delar den politiska analys som ligger till grund för Konstfacks antirasistiska arbete riskerar att bli dubbelt utesluten. De gamla vithetsnormerna och de nya åsiktsnormerna har då samverkat för att skapa nya uteslutningar.

Vilket för oss tillbaka till «fåfängligheternas bål» som till skillnad från vad vissa debattörer hävdar knappast tänds av arvtagare till 1970-talets renläriga vänsterrörelser. Tvärtom, så tycks båda sidorna angelägna om att dra upp gränser för åsiktsgemenskaper som befinner sig tryggt inom ramen för dagens liberala-hegemoniska världsbild. Ja, framstår inte detta spektakel närmast som en karbonkopia på det identitetspolitiska käbbel som, vad jag förstår, har uppfunnits av amerikanska politiska eliter för att underminera rättmätiga krav på verklig politisk förändring (och som just vänstern ofta har varnat för)? Att Vita Havet-debatten hyllats av rektorn för Handelshögskolan, Lars Strannegård, är logiskt; här får den ekonomiska överheten ett case study för hur sociala rättviserörelser kan hanteras genom att «lyssna» och «inkludera» olika röster utan att avkrävas några kostsamma eftergifter. Gå rakt till styrelserummet, utan att passera gå!

Jag vill ogärna utbrista «vad var det jag sa», men detta var exakt vad jag varnade för i «En annan konstvärld är möjlig» i Kunstkritikk hösten 2015. I artikeln pekade jag på dominansen av vad som idag skulle kallas vita människor i konstlivet, samtidigt som jag befarade att vad som idag kallas för BIPoC-konstnärer endast skulle få ta större plats inom ramen för en mer konsensuell, polisiär och representationell konstoffentlighet. Konsensuell, eftersom den är mer upptagen av att upprätta åsiktsgemenskaper än av att utmana dem. Polisiär eftersom den är mer upptagen av att bevaka gränser än att överskrida dem; av att ta bort, ta ner och på andra sätt fastställa vad som får och inte får sägas. Representationell, eftersom den är mer upptagen av att bevaka vem som får och inte får säga det som sägs, istället för att upphäva redan etablerade sociala hierarkier och dominansformer.

Den utvecklingen kommer knappast att bidra till ett mer heterogent och dynamiskt konstliv, utan riskerar tvärtom att ge rättänkande magistrar och politruker allt större utrymme att diktera villkoren för vad som får och inte får sägas, visas och inte visas. En sådan tjänstemannamentalitet är inget mindre än ett recept för ökad social konformism, stagnation och, ja, nya former av förtryck, vilket, enligt vad jag har hört, är exakt vad som händer på konstskolorna idag – även om få individer vågar vittna om saken utåt.

En verklig diskussion om vem som får ta plats på konstskolorna och i kulturlivet tror jag förutsätter att kulturarbetare slutar att identifiera sig med de som sitter i styrelserummen, och slutar tro på makthavarnas godnattsagor om att konsten kan påverka det som samhället misslyckats med. Detta skapar bara en falsk bild av att konstlivet skulle vara en privilegierad medelklassfär och att konsten skulle ha något slags samhällsnytta, när konstnärskåren i realiteten är ett lågavlönat prekariat och konsten i ett demokratiskt samhälle överhuvudtaget inte ska ha inflytande över något annat än sina egna villkor. Det kommer förstås alltid att finnas enstaka «botticellis» som är beredda att omvandla konsten till ett verktyg för ett eller annat politiskt intresse. Men de måstes hållas kort, och bör absolut inte bli ett dominerande inslag på konstskolorna.

Den som vill förstå hur vi hamnat här kan se närmare på den nyborgerliga kulturpolitik som infördes i Sverige under 2010-talet, och som på många sätt är en modell för företagare snarare än för konstnärer, bland annat genom att framhäva konstens samhällsfunktion istället för dess autonomi och genom att tala om mångfald istället för att bygga vidare på jämlikheten som politisk princip. Det första gör konstnärer lättare att kontrollera genom att ge dem en falsk känsla av makt, det andra öppnar för att ställa grupper mot varandra istället för att prioritera allas likvärdiga tillgång till kultur. Mycket riktigt tycks vi ha fått både mer mångfald och mer samhällsnyttig konst, men jag befarar att det har skett till priset av ett svagare försvar för konstens oberoende och för det politiska idealet om universell jämlikhet. De faktorerna tror jag har samverkat för att skapa en missriktad respekt för konvenans och etablerade dominansformer, som det tvärtom borde vara konstens själva livsluft att sträva efter att motverka och upphäva.

Frans Josef Petersson, svensk redaktör för Kunstkritikk.

Diskussion