Marketdags igen! Trots att jag laddar med ostmacka och juice under mässgeneralen Sara Berner Bengtsssons pressintroduktion så känner jag mig snart som en zombie när jag går runt bland bås efter bås med snarlikt måleri i samma välbekanta nordiska stil: melankoliskt, stämningfullt, naturlyriskt, romantiskt och stundtals expressionistiskt. Väldigt mycket grälla färger känner jag, och gnider fingrarna mot tinningarna. Jag försöker muntra upp mig själv genom att prata med några trevliga danska gallerister, hyggeligt!
Market fyller tjugo år, och med 54 medverkande gallerier från åtta länder så är detta den största upplagan hittills. Ändå känns det inte riktigt så. Exakt varför man lämnat Liljevalchs vackra konsthall på Djurgården får jag aldrig riktigt grepp om, men det står snabbt klart att denna hangarliknande byggnad längst ut på en pir i frihamnen är ett nedköp, för att säga det milt. Spontanbesök kan man glömma, och den opersonliga miljön förstärker de enformiga presentationerna och förutsägbara valen. Jag lider med konsten, för det är inte lätt att få något att se bra ut i så torftiga environger.
Dessutom blir jag på ännu sämre humör när jag «känner stanken från Skandinaviska Enskilda Banken», som demonstranterna brukade ropa på 1960-talet. På Market har SEB ett illgrönt bås där de visar delar av sin konstsamling. Det som stinker är inte verken av Mamma Andersson, Klara Lidén och Ann Böttcher, utan att SEB för ett par år sedan avslöjades som en av storfinansiärerna av vapenföretag som möjliggjort Israels mördande av palestinier i Gaza. Ändå väljer Market att fortsätta sponsorsamarbetet med SEB, som inleddes 2023, samma år som kriget påbörjades.
SEB har inte bara kopplingar till Israels vapenleverantörer, utan hamnar enligt Fair Finance Guide gång på gång i topp i granskningar av svenska bankers stöd till vapenexport till länder med omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter, såsom Jemen. En lämplig samarbetspartner för en av Nordens största konstmässor? Förhoppningsvis har de i alla fall vett att ta bra betalt, till skillnad från Liljevalchs som sålde sig för en spottstyver till BNP Paribas, som 2025 dömdes till skadestånd för att ha möjliggjort folkrättsbrott i Sudan – något som ledde till att samarbetet avslutades.
Dilemmat med problematiska sponsorsamarbeten är inte bara att de ger legitimitet åt tvivelaktiga aktörer, utan att det försätter konsten själv i en tvivelaktig dager. Ett sätt att hantera detta är att själv bli tvivelaktig, och på Market känns Arvida Byströms AI-porr hos Stockholmsgalleriet Steinsland Berliner som det enda rimliga svaret på den doft av moralisk oanständighet som vilar över mässan. Samtidskonst brukade handla om att kommentera sin egen tid, men nu tycks syftet vara att hjälpa oss att blunda för den?
Faktum är att Byströms konst är den enda på hela mässan – som till 90 % består av figurativ-ish måleri – som inte hade kunnat vara gjord i en annan tidsepok än idag. Hennes digitala arbetsverktyg och teman kring AI och Onlyfans existerande ju överhuvudtaget inte för bara några år sedan.
Det roliga med Byström är att hon leker med idén om en tillrättalagd mäss- eller salongsestetik genom att låta ett rosa presentband omfamna sin presentation av det ambitiösa projektet PET: Projected Emotional Technologies (2026) som om den var en fin present. Det centrala verket är en AI-manipulerad video där Onlyfans-aktörer som gjorts om till djur intar olika sexuellt utmanande poser samtidigt som de är inbegripna i något slags terapisessioner med sina kunder. En får råd om att hur han kan ha ett bättre sexliv med sin tjej, en annan får tröst för att klara av sin ensamhet. Det är ganska rörande, samtidigt som man tvingas konfrontera sin egen känsloreaktion, eftersom det, som jag förstår, handlar om prostitution – ett tema som ju får en högst ambivalent klangbotten i mässkontexten.
Det sagt så har Market aldrig handlat om samtidskonst, utan syftet när den startades för tjugo år sedan var att avlägsna de mindre kommersiella inslagen ur den ekvationen. Istället för en mässa för allt som ryms inom begreppet samtidskonst (från tidskrifter och kritik till curatoriella projekt och konstnärsdrivna initiativ) så ville man bli en äkta saluhall. Helt feltänkt, då man samtidigt tog bort det mesta som är spännande med konst (det skaviga, det udda, det experimentella, det kritiska osv). Att Talks-programmet ser mer ambitiöst ut i år gör antagligen ingen större skillnad.
Som många säkert har noterat så är det nordiska återigen en het potatis i kulturpolitiken: olika utspel från framförallt den danska kulturministern har i stort handlat om att det prekära geopolitiska läget motiverar att vi ser om vårt eget regionala hus och sluter oss tätare samman med våra kära nordiska grannar som vi delar språk, kultur och historia med (något som denna tidskrift för övrigt sysslat med under de senaste femton åren).
Exakt vad de trendkänsliga danskarnas segel kommer att leda oss återstår att se, men Market ger oss vissa aningar om vart det barkar. Exempelvis är den nordiska samtidskonstens grand old man, Olafur Eliasson, rikligt presenterad av det isländska galleriet i8 med vad som ser ut som jättestora, färgglada affischer från Gallerix eller någon annan lågpriskedja.
Och det klassiska Köpenhamnsgalleriet Nicolai Wallner ställer ut nya konstnärer som han knutit till sig i en tidstypisk satsning på att bli Mr. Nordic: ett monumentalt måleri i fem delar av Clara Gesang-Gottowt, samt ett antal mindre verk av Carola Grahn, J.G. Arvidsson och Kirsten Ortwed. Dessa visas mitt emot Magnus Karlssons presentation av Petra Lindholm vilket gör att man nästan läser ihop båda båsen som på ett liknande sätt zoomar in på nordiska naturlyriska stämningar för 2000-talet. Och som jag noterade i början så är den typen av måleri ett stående inslag på mässan, både på de nya och mer etablerade gallerierna, både hos millennials som Simon Wadsted på Issues eller Jonatan Pilhgren på Coulisse, och hos en generation x:are som Munan Øvrelid på Galleri Haaken från Oslo.
Många av dessa målare är intressanta, problemet är att mässkontexten understryker mediets mest ointressanta dimension, nämligen den dekorativa, medan andra aspekter försvinner i bakgrunden. Däremot tycker jag att en nordisk konstinstitution borde göra en utställning om nationalromantikens återkomst, även om det nationalistiska prefixet antagligen känns kontroversiellt i en tid då en avkolonisering av hur vi förstår Norden nog är en förutsättning för att begreppet ska ha en framtid.
På Market lyser konstnärer som arbetar med ett urfolksperspektiv dock med sin frånvaro. Carola Grahn på Nicolai Wallner är ett undantag, då hon jobbar med frågor knutna till samisk identitet, liksom den grönländske fotografen Inuuteq Storch, vars dokumentära fotografier visas i ett lite hemligt, bakre rum hos Köpenhamnsgalleriet Wilson Saplana. Men dessa politiska perspektiv känns om något nästan undangömda på årets mässa.
I övrigt har Wilson Saplanas rosamålade bås tillägnats kvinnliga konstnärer som Jytte Rex och Hannah Heilman. Den sistnämndas collage av små klämmor från brödpåsar och aluminiumlock från yoghurtförpackningar är en rörande påminnelse om att samtiden inte enbart består av folkmord, vapenexport och online-prostitution, utan även de korta stunderna vid frukostbordet när vi gör oss redo för dagen. Så fint. Mässans höjdpunkt.
Har samtiden blivit så svåruthärdlig att konstens enda sätt att hantera den är att blunda för den? Det finns en del som talar för det, och denna tendens förstärks exponentiellt på Market. Samtidigt talade Berner Bengtsson om ett nytt självförtroende på galleriscenen, där 11 av de medverkande gallerierna har etablerats på 2020-talet. Vågar man hoppas att något av detta självförtroende ska gnugga av sig på mässan i form av lite mer vågade presentationer och ställningstaganden under de kommande åren?
