Jag och några andra som skaffat biljett till ett av helgens fyra uppföranden av sweet var anmälda som spekulanter till en visning i innerstan. Vi var tvungna att hålla masken och bete oss som om vi var där i syfte att hitta en lägenhet att köpa. Mäklaren och säljaren visste ingenting om det här. Där fanns också ett antal medverkande, vilka åtminstone för mig var helt incognito när de framförde «en serie händelser» av Sebastian Dahlqvist, Lina Lundquist, Theodor Öhrn och Elmer Blåvarg.
Det var diskret. Det mest anmärkningsvärda var kanske att någon sjöng med kraftig stämma i badrummet – någon sekund, inte mer, ingen reagerade synligt på det. Det som jag uppfattade som det centrala inslaget var en kvinna som gick och facetimade med en man. Deras relation var märkvärdigt oprivat – han betedde sig som om han satt i ett kontrollrum ungefär. Och hon pratade med perfekt ljudstyrka, och med en typisk skådespelarröst. Kanske var det en poäng med det.
Det kvinnan sa drog åt det poetiskt monomana: hon gillade öppna fönster, att mäklaren hade sagt att hon fick öppna dem, för hon gillade öppna fönster i instängda rum. Jag kunde naturligtvis inte stå och lyssna – jag knackade undanledande på vägguttagen (bakelit?) och insåg att det nog var ett idiotiskt beteende. Senare hörde jag mannen på skärmen säga någonting om gravar som nog behövde vädras.
Ytterligare någon verkade misstänkt – inte minst en kvinna som facetimade med någon som såg ut att ligga på lit de parade och filmade sitt ansikte rakt ovanifrån. Men tydligen var de inte bland de medverkande. Principen verkar dock ha varit den att allt som hände på visning tillhörde verket.
En halvtimme höll visningen på. Det är ganska lång tid att låtsas inspektera en lägenhet. Allt mer trängde sig det artificiella i miljön på. De där vinylerna som stod på hyllor är det ingen som lyssnar på – och vem fan köper en målning för att täcka över hälften av den med en byrå. Ovanför köksbordet fanns lister med böcker frontade – en konstmonografi som jag själv har skrivit! Nu är det klart: den läser ingen, och om jag har trott att konstkritik har någon roll att spela idag så är jag nu motbevisad. Jag bidrar till bostadsmarknaden – och de borde fan betala tillbaka lite till konsten!
Hur som helst, här är det ju ingen som bor, insåg jag. På hemsidan står det att «föreställningen undersöker hemmets tilltagande kommodifiering genom den kommersiella marknadens former för iscensättning. Vad händer med hemmets bruksvärde när det blivit en vara?». Den tanke som slog mig därinne däremot att vi kanske inte längre vaken «bor» eller har «hem».
«Bostadsrättsföreningens syfte», börjar informationen som ligger framme på köksbordet, «är att främja medlemmarnas ekonomiska intressen». Vem skulle vilja bo i en sådan miljö? Ingen. Vi bor inte, vi förvaltar våra liv i en behållare i väntan på att casha in. Lycksökare på livstid.
Visningen är en del av en ny kultur som toppstyrts fram, en handlarkultur. Den mest föraktade av alla figurer i den europeiska kulturens historia har för oss blivit antropologisk bestämning, vi tvingas vara våra livs krämare. För min inre syn passerar mitt livs alla middagar i innerstan revy: husesynsritualen! Den är som en sån här visning. Då ska man inte börja prata om böckerna eller fråga om värden föredrar hård eller mjuk säng. Man ska prata om väderstreck, bergvärme, bärande väggar, läge, kvadratmeter – ointressant skit för en levande varelse, men inte för handlaren.
Den kulturen har sedan länge varit konstens. När såg ni senast en konstnär «bo» någonstans – de är ju alla «baserade». Man skaffar sig en adress som gynnar ens ekonomiska intressen. Det är en kultur som grundar sig på att affärer är den sociala urformen, och att pengar utgör åtminstone hälften av verkligheten. Jag har jobbat på konsthögskolor som har tänkt och agerat för varumärkets bästa, trots att de inte verkar på en marknad och trots att det faktiskt inte gynnar skolan, som finns på riktigt. Men de vill vara seriösa, och business är i vår kultur paradigmet för seriositet och ansvar. Och på Konsthall Cs hemsida stod det inte att gratisbiljetterna var slut, utan att det var slutsålt.
Vi är för hemma i den där kulturen, men föreställningen visar att konst ändå kan bjuda motstånd i den – om den är anonym.
