En glimt av framtiden

Dynamiskt skulpturbegrepp sätter tonen på Mejans vårutställning.

Nicole Khadivi, Seen From Somewhere, 150 x 120 x 20 cm, glas, metall, roterande lampor, 2023. Foto: Jean-Baptiste Béranger.

I katalogen till Mejans avgångsutställning berättar rektorn Sanne Kofod Olsen att skolans studenter har ställt ut på Konstakademiens sedan 1784. Själv har jag inte varit med fullt så länge, men jag har sett de flesta avgångsutställningar de senaste 25 åren och kan konstatera att även om dagens studenter, som Kofod Olsen understryker, inte är underkastade samma medie- och ämnesval som för 200 år sedan så har nya kategorier uppstått: studenten som sjunger en skir popsång med en hemmasnickrad musikvideo; studenten som har gjort en film om Svalbard; studenten som yrvaket har smällt upp ett falurött plank mitt i utställningen. De är alla här, redo att upptäcka konsten på nytt! Vad ska vi annars ha ungdomen till?

Det nya med årets avgångsutställning är att den domineras av kinetiska skulpturer, tekniska konstruktioner, storskaliga assemblages och pseudo-arkitektoniska byggen. Efter att i flera år ha puttrat under ytan på Mejan får skulptörerna äntligen sin stund i solen! Tidskriften Texte zur Kunst har just gjort ett nummer om skulpturens återkomst så det verkar ligga i tiden. Men speglar inriktningen primärt studenternas intresse eller ser utställningen ut som den gör för att curatorerna – skulpturprofessorn Asier Mendizabal, den adjungerande professorn Gunilla Klingberg och curatorn Silvia Thomakenstein – ha velat lyfta fram den plastiska konsten? Det är oklart.

Vad som däremot är tydligt är att de har velat återuppliva modellen från avgångsutställningen 2022. Då delades studenternas verk upp mellan salarna vilket skapade ekon och återkopplingar som fördjupade publikens förståelse av dem. Årets upplaga är bitvis snyggt installerad men saknar sammanhållande narrativ och brister i kritisk urval. Resultatet är en utställning med för många verk som konkurrerar med varandra istället för att samspela. Vissa element, som spiraler och loopar, återkommer men utan att det känns förankrat i verkens djupare meningsskikt. Men det stora problemet tror jag är att man inte varit tillräckligt selektiv på urvalets nivå.

Det första rummet på Konstakademien är den mäktiga, två våningar höga skulpturhallen med dess monumentala gipskopia av Nike från Samothrake i mitten och akademiska gipser längs väggarna. Högt upp löper en relief-fris med medaljongporträtt av för många idag okända män. Detta tar man fasta på genom verk med öppningar, irisar och anusar. Dalia Omer Tapper visar svart-vita ljusboxar med bilder av kossor vars slöa ögon stirrar mot besökaren, medan Mattias Andersson ställer ut en lite tramsig performancevideo som handlar om när han blev kär i sin straighta vän och kulminerar med närbilder på konstnärens håriga röv med en buttplug i. Detta får Leila El Harfaouis abstrakta målning att se ut som en ringmuskel, medan Sofia Zwahlen taggiga portal blir en «anus dentata» med spetsarna riktade rakt mot den Borghesiske fäktarens privata delar. En symbolisk kastration av salens heteronormativa vibbar som rimmar visuellt med hur Anderssons blick dras mot sin väns skrev tills hans ögon skelar av åtrå.

Vad jag inte förstår är om detta är tänkt som en kritik eller en hyllning av fallosen. Även känslan i salen är svår att sätta fingret på, det är som att den saknar övertygelse. Det får mig att tänka på former som inte tar sig själva på fullt allvar, som buskis som kräver ett stort mått av välvilja för att ens registrera som humor. Det blir «roligt» istället för roligt. Här bli verken på samma sätt kommentarer istället för att likt Nike flaxa iväg på egna vingar.

Dalia Omer Tapper, Titta rådjur!, installationsvy, 2024. Foto: Jean-Baptiste Béranger.

Lyckligtvis kommer jag på rätt köl i Tengbomhallen strax intill. I denna ljusschakt till sal som löper vertikalt genom hela byggnaden visas Sarali Borgs vibrerande plastskärmar bredvid Dev Dhunsi strama, manshöga vattencylindrar. Ännu mer buskis tänker jag först, innan jag inser att verken har pressats samman i det trånga utrymmet på ett raffinerat sätt som svarar mot hur vattnet trycks ihop i cylindrarna. Dova vibrationer skakar skärmarna, och i vattnet böljar tygstycken som även sitter högt upp på väggarna. Dhunsi blandar gamingestetik med queer hinduisk mytologi och tankar om vatten. Obskyrt, men jag behöver inte förstå exakt vad verken betyder för att känna att det står något på spel här som handlar om våldsamma krafter, om tryck och turbulens, och utbyten mellan kroppar.

Vid mitt andra besök har Dhunsi bytt ut tygstycket i en av cylindrarna mot en palestinasjal som lyser röd och vit i ögonvrån hos den som just kommit in i huset. En lågmäld påminnelse om det folkmord som just nu sker inför världens ögon. I ett par andra delar av huset visas Fouad Mahammadie ett slagkraftiga måleri med maskerade Hamas-krigare och en kvinna som föder ett barn med kalashnikov i famnen. Hon är krigsgudinnan Anat som, vad jag förstår, besegrade dödsguden Mot, och tillbads i området kring dagens Syrien men senare skrevs ut ur de hebreiska religiösa texterna. Här fungerar hängningen med verk som korresponderar med varandra i olika delar av huset som en diskret men tydlig påminnelse om den politiska verklighet som man befinner sig på tryggt avstånd från i utställningen. I Tyskland hade Mahammadie och Dhunsi kanske inte fått visa sina verk?

Leila El Harfaoui, Anti: Dote 528 Hz, 160 x 135 cm, olja på duk, 2024.

När jag rör mig genom huset så dröjer jag kvar i trapphuset där ett oroande ljudverk av Judit Weegar lockar mig att gå nedför trappan. Därnere händer inte så mycket mer än att jag ställs inför en överdimensionerad byst av en underskön Dionysos. Men jag uppskattar idén om att åstadkomma mycket med små medel på ett sätt som återkommer i Lior Nønne Malue Hansens gigantiska studsmatta som har bemålats och hängts upp i trapphuset i ett slags flippad och tvetydig gestaltning av medelklassens kärnfamiljspsykos.

Jag noterar att den sentimentala och mjuka humanism som man har sett hos så många unga konstnärer på senare år – och som exempelvis har tagit sig uttryck i ett naturlyriskt måleri – har ersatts av en mer hårdkokt och intellektuell stil. Ibland känns det nästan futuristisk med teknologi och elektrifierade skulpturer som roterar, vibrerar eller på andra sätt rör på sig.

Den mest utvecklade versionen av denna nya skulpturkonst tycker jag mig se hos Nicole Khadivi. Hon gör kinetiska skulpturer i glas och stål som med ett geometriskt formspråk åskådliggör en viss upplevelse av tid och minne. Vad jag först tycker ser ut som schabrak från närmaste företagslobby visar sig vid närmare anblick rymma spännande personliga och filosofiska ingångar, som rent formellt utgår från en upplevelse av tiden som en spiral som hon styckar upp och materialiserar i form av rumsliga konstruktioner. Med sina snurrande armar påminner Seen from Somewhere (2023) om en lika vacker som fruktansvärd ängel, eller Shiva som virvlar i sin destruktiva dans och åskådliggör hur tiden är både en välsignelse och en förgörare.

Dev Dhunsi, Tales They Don’t Tell You, 205 x 30 x 30, glascylinder, vatten, vattenpump, siden, 2024. Foto: Jean-Baptiste Béranger.

En mindre originell men ändå precis gestaltning av tiden som ett socialt fenomen är Lina Lundqvists robothand som för tankarna till Terminator-filmernas cyborger. Plötsligt vaknar handen till liv och knackar med sina långa naglar på podiet. Stå inte där och häng! Verkar den säga. En effektiv bild av hur teknologin idag driver oss att arbeta mer snarare än mindre. I katalogen skriver Lundqvist om hur teknokapitalismen lämnar oss «både uttmattade och överstimulerade». Den upplevelsen är nog bekant för de flesta, och Lundqvists småskaliga verk som visas i ett eget lite oroande hörn av utställningen känns både skrämmande, gåtfulla och välbekanta.

I rakt motsatt hörn av huset, som en pendang till Lundqvists podier, visar Sonia Sagan en installation med kasserade böcker fästa i spännrep från väggarna. Hon har också skurit ut konstfulla texter på kartongbitar som ser ut att ha blivit över från någon Amazon-transport. Hirschorn-light, tänker jag, i ett desperat försök hitta ingångar till verket som känns både genomtänkt och lite random samtidigt som det onekligen har en viss kraft. Att vissa studenter visas som i egna små soloutställningar blir för mig ett förvirrande avsteg från utställningens dominerande organisationsprincip.

Lina Lundqvist, Idle, 110 x 40 x 40 cm, robothand, akrylnaglar, nagellack, Arduino, mdf, 2024. Foto: Jean-Baptiste Béranger.

En annan kategori, vid sidan av de jag nämnde inledningsvis, är naivismen som tycks ha evigt liv på konsthögskolorna. Här finns exempelvis Evelina Lindströms gulliga och oroande keramikarbeten och Ester Erikssons Miró-doftande sagofigurer. Eriksson är mer känd som serietecknare, men jag minns hennes miniatyrskulpturer från Mejans kandidatutställning på Marabouparken för några år sedan, och det är glädjande att hon utvecklat ett mer storskalig skulpturalt språk. Här visar hon bland annat en charmig mångubbe som rockar på Elvis Presley-aktiga ben av långa pinnar som ser ut att vara hittade i skogen och med två stjärnor som «jazzhänder».

Intresset för det naiva eller barnsliga skulle idag kunna sorteras under tendensen att söka sig mot det marginaliserade, anspråkslösa eller tilltufsade istället för att ta sig an de stora samhällsfrågorna. Jag tänker på Sofia Zwahlens grovt tillyxade skulpturer som knyter an till uråldriga arkitektoniska former. Det kan vara en portal eller ett tak som samtidigt är en hand att söka skydd under. Eller Elsa Leo som zoomar in på en sittbänk eller en mur ur någon oväntad vinkel i ett måleri som vibrerar av gråmurrig färg som duttats på. Världen är gammal och sliten, men den lever!

Bland målarna tycker jag Leo är den som har har nått längst i att arbeta fram ett personligt uttryck, även om alla tavlorna inte känns lika färdiga. Jag blir också berörd av Mattias Anderssons excentriskt uppriktiga performancevideo i vilken han klädd som en färgmatchad kulturtant sjunger om sin «dad bod» på ett avväpnande sätt. Det tycker jag fungerar bättre än den plumpa «the only gay in the village»-estetiken i Nikehallen.

Elsa Leo, Lucka, 83,5 x 69 cm, olja på pannå, 2023.

Eftersom utställningen lämnar en med en hel del frågor så är det synd att curatorerna inte använt katalogen för att förklara varför ser ut som den gör. Istället skriver Thomackenstein om varför katalogen (!) ser ut som den gör, medan teoriprofessorn Natasha Marie Llorens beklagar sig över hur svårt det är att få studenterna att skriva om sin verk. Rent bakvänt blir det när Llorens hävdar att logocentrism styr den sociala ordningen och att språket ligger till grund för hur makt utövas. En sådan påverkan kan ju förekomma men de flesta inser nog, hoppas jag, att den sociala verkligheten har större inflytande över kulturen än tvärtom, och att fördelningen av makt (och medel) styr vilken konst vi får läsa om i långt högre grad än motsatsen.

Jag håller med om att konstnärer bör vara öppna för språkets möjligheter, men inte för att göra motstånd mot ett lingvistiskt våld (gäsp) utan för att språket erbjuder samma rikedom som de visuella och rumsliga formerna de arbetar med i sin konst. Tänker man däremot på allt man har för handen som politiska verktyg så är det inte konstigt om offentligheten framstår som krigszon. Detta är ju vår tids trumpska tragedi där medierna förstås som makthavare istället för kritiska granskare av makten och aktivister skriker ut sin frustration på instagram utan att förstå varför ingen lyssnar.

Lyckligtvis ser jag inte denna tendens hos studenterna som tycks fulla av förtroende för de estetiska formernas uttrycksmöjligheter, och det är framförallt det jag tar med mig från utställningen. Den är inte perfekt curaterad, men so what? Den unga konstens uppgift är att runda stelnade tankeformer och politiska låsningar, och det märks att de tar den på allvar. I sina bästa stunder har utställningen något flyktigt och föränderlig över sig. Tittar man bara tillräckligt noga så får man kanske en glimt av framtiden?

Kungliga konsthögskolans avgångsutställning, installationsvy. Foto: Jean-Baptiste Béranger.