Spöken från framtiden, med minnen från förr är den estländska konstnären Merike Estnas första stora solopresentation i Norden. I två rum på museets andra våning visas måleri i rad olika skepnader. Besökare möts av målningar i form av bänkar och scener, keramiska krus och till och med ett kaklat badkar. Det finns också, vilket framgår av informationsskylten till Fragment från krossad tå (2017), en «målning som en matta som en poncho» i vilken konstnärens hår har tuftats in.
Dessa disparata former binds samman av Estnas egensinniga stil: en repertoar av marmorerade ytor, rutnät, färgskalor och droppskuggor; faux-naiva samlingar av färgglada ormar, insekter och lösgjorda ögon och händer. Visst passar allt detta med den flytande estetiken och skärmgränssnitten i vår «post-internet»-tid, men det anspelar även på en symbolisk sfär av heliga riter och på det ceremoniella. Och inte att förglömma: idén om konstnärens övernaturliga förmågor. Estnas mångfacetterade måleriska arbete bygger på en djupt häxig kunskap, det är åtminstone vad utställningen vill få oss att tro. Hur det än ligger till med den saken, så gör hennes estetik det möjligt att närma sig det konstiga genom att iscensätta möten mellan dåtid och nutid, som för att smälta samman samtida skärmkultur med måleriets mer andliga funktioner.
Iscensättning är nyckelordet här. Utställningens teatrala inramning, strålkastare och artiga uppmaningar att stå, sitta eller gå på verken uppmuntrar inte bara besökare att aktivera måleriet, men också till att dramatisera positioner inom måleriets «utvidgade fält». Å ena sidan är det som om måleriet måste kompensera för sin påstådda utarmning som medium för tanke och reflektion genom att indexera – eller uppfinna, vilket må vara fallet – sociala ritualer som understryker dess fetischistiska egenskaper. Å andra sidan svarar måleriet mot konstinstitutionens behov av att göra publiken delaktig, genom att uppmuntra dem att «dela», «gilla» och «fotografera» (jag får erkänna att bilderna jag tog med min telefon verkligen ser fantastiska ut). Även om Estnas målningar tenderar att vara överarbetade, så förskjuts deras betydelse utanför ramen. Att Sternberg Press-antologin Painting Beyond Itself: The Medium in the Post-Medium Condition (2016) demonstrativt har placerats på en av konstnärens bänkmålningar tycks bekräfta just detta.
Det hela känns en smula i överkant, och förvånansvärt ansträngt för en konstnär som, enligt utställningsessän, ser måleriet som en flytande, levande och performativ praktik. Men det är inte bara måleri som poncho eller scener som väcker olust. En liknande känsla återfinns i Estnas mer traditionella, vägghängda verk, vilket understryks av titlarna: Det finns fler ögon än det finns eld, men det finns inget behov av att se (2018), De tomma ögonen är öppna (2019), I skuggan av en målning växer en annan mycket mer fåfäng sak (2018). Den senare visar en tvehövdad orm slingrad runt vad som ser ut att vara två tända ljus. Med yteffekter lånade från grafisk design och inredning präglas den grunda bildytan av rosa marmorering och lavendelfärgade droppskuggor som faller mot en bakgrund patinerad i gammaldags gröna nyanser. Tveklöst lurar mer egenkära saker bortom själva målningen (gallerister, konstsamlare och museer, till exempel), men det är svårt att föreställa sig ett mer insmickrande påstående om måleriets egen fåfänga.
Utställningen når ett slags klimax i ett nytt verk, Ocean av hotade tider (2019), som består av fyra paneler installerade på den höga väggen i det bortersta rummet. Det visar färgglada, amorfa varelser med tentakler («förhistoriska maneter», enligt curatorn) övervuxna och nedblodade av droppar och färgstänk. Intrasslade i böljande nät, drivved och läckande rör (som konstigt nog liknar gelémaskar), tycks de redan vara döende eller döda. Havet där dessa varelser flyter runt är osannolikt, som om vi tittar in i ett stort akvarium eller på en gigantisk skärmsläckare. I vad som till en början verkar vara en anmärkningsvärd strategisk omvändning, tycks detta monumentala verk testa måleriets förmåga att ta sig an en av vår tids mest akuta frågor, den globala uppvärmningen. Det är ett tungt tema som Estnas estetik inte riktigt kan bära och det hela känns ganska ansträngt.
En mer spekulativ tolkning skulle kunna se figurernas märkliga tröghet som en symbolisk gestaltning av hotad tid, snarare än en avbildning av havsvarelser. Detta stämmer väl med den temporära dissonans som anges i utställningstiteln. Om så är fallet, är det historisk tid som är i fara? Eller är det tänkbara framtider som görs om intet? Eller, för att ta det ett steg längre: är detta samtida målningar som hemsöks av en tänkt framtid där de har uppnått en ny social funktion; eller är det en (dystopisk) skildring av ett framtida måleri som hemsöks av dagens institutionella, teknologiska och ekologiska villkor? Är det kanske ett icke-antropocentriskt ingripande i historiemåleriets tidspolitik, eller en kommentar till måleriets misslyckanden på representationens nivå? Kanske är det alla eller ingen av dessa saker. När allt kommer omkring är reversibilitet och ambivalens två av den symboliska ordningens förtjänster. I slutändan är detta tvivel över vad verken betyder förmodligen mitt problem, snarare än målningarnas. De är inbjudande, märkliga och uppriktigt övertygande om sin egen otillräcklighet. För en fåfäng, tomögd kritiker återstår bara att hålla med.