Matias Faldbakken, den norska konstscenens absoluta Wunderkind, misantropen, rebellen, dandyn, accelerationisten, ja kärt barn har många namn, har intagit Astrup Fearnley Museet med en soloshow som tar grepp om de senaste åren av hans konstnärskap.
Jag har alltid fascinerats av Faldbakkens förmåga att bita sig själv i svansen genom att skapa verk som förenar vandalism och kreativitet, för att samtidigt både hylla och begråta den rebelliska aktens ständiga kommodifiering. Han, om någon, har förstått att den frontala kritiken bara förstärker den klassiska herre-slav antagonismen, och att den sanna radikaliteten består i att infiltrera och pervertera systemet inifrån. Att han dessutom lyckades fly sig själv genom en litterär dubbelgångare, med en serie porrslackiga romaner som hade fått Bukowski att rodna, är en bedrift i sig.
Vad är hemligheten bakom Faldbakkens konstnärliga och litterära framgång? Orädslan. För den som alltid har en annan värld att fly till, kan ta betydligt större risker i den man befinner sig.
Nu när Faldbakken ställer ut på Astrup Fearnley Museet i Oslo, en institution som inte bara smeker den vulgokapitalistiska konstmarknaden medhårs, utan också låter sig sponsras av oljebolag som svenska Lundin Oil, som sedan flera år tillbaka utreds för medhjälp till grovt folkrättsbrott, väcks följande fråga: vill Faldbakken härigenom bevisa att det går att bedriva kritik from the belly of the beast, eller är utställningen en hyllning till institutionskritikens totala och definitiva kollaps?
Utställningen bär den smått ironiska titeln Effects of Good Government in the Pit, vilket antyder att man även i helvetet kan ägna sig åt goda handlingar. Kan det vara en blinkning till Lundin Oins filantropiska samvetstvätt? Det vete bara gudarna, eller kanske djävlarna i det här fallet. Utställningen börjar med ett par typiska Faldbakkska objekt, en bunt plastbunkar fyllda av cement och tv-skulpturer klädda i slitna Samsung-kartonger, som ställts vid entrén, på golvet, strax innan biljettkontrollen, intill de stora fönstren, vilket skänker situationen en fiffig installation-pågår-intryck. Jag traskar vidare, absorberad av en ljuvligt unheimlich diskomusik som kommer från den stora salen, men till min stora förvåning är rummet så gott som tomt, vilket kan tolkas både som en modenyck och en estetisering av vår tids tomheter.
En narr som blivit kung
Tre kakelbeklädda mezzaninväggar skär in i det stora rummet. De två första väggarna ger känslan av att befinna sig på en postapokalyptisk parkeringsplats, den sista i en simhall utan vatten. När jag går runt muren upptäcker jag musikens källa, och rummets minotaur – en kostymklädd man, vars huvud man inte kan se, den är bortklippt, (hade inte Faldbakken presenterat en guillotin på sin examenutställning?) dansa i en video som projicerats mot innanmätet av en institutionshiss i metall som av en underlig anledning också för tankarna till bårhus. Ljusets reflektioner på de halvöppna dörrarna får hissen att se ut som en post-sakral triptyk. Efter ett tag upptäcker jag att den slipsklädde mannen är ingen annan än den amerikanska presidenten Donald Trump, som dansar i en hiss. Dekapiterad alltså, på väg ner till helvetet. För finns det något värre än när makten gör narr av sig själv? På medeltidens karnevaler kunde narren bli kung för en dag, men hur narrar man en narr som blivit kung?
Klippet är en readymade, ett snitt ur programmet Saturday Night Live, som blev viralt när Trump vann presidentvalet. I ursprungsversionen dansar Trump till Drakes Hotline Bling. Några Trump-fans remixade klippet genom att istället lägga till musiken från Never Come Down. Faldbakken har nu alltså reappropierat det appropierade materialet i en medialt nedadgåande spiral som till en början ser cynisk ut, för Trump behöver knappast mer uppmärksamhet. Men sedan kommer jag att tänka på Lacans seminarium From Another to Another från 1968–1969.
I detta genialiska seminarium lyckades Lacan demonstrera en spektakulär förändring som höll på att äga rum i den klassiska herre-slav logiken. Slaven brukar normalt sett alltid betraktas som den som sitter på jouissance, begäret och kunskapen, medan herren mest är upptagen med att behålla sin position, vilket gör honom steril, rädd, och framförallt okreativ. I och med kapitalismens och nöjesindustrins sammanflätning börjar herren lära sig av slaven, för herren vill nå samma jouissance som denne. Och det är precis där vi står idag. I ett generaliserat jouissancesamhälle där ingen längre vill växa upp och ta ansvar för den värld vi lever i.
Den kapitalistiska hedonismen kräver en evig ungdom som kan hålla oss så långt borta som möjligt från realiteten. På översta våningen har Faldbakken ställt ett av sina mest ikoniska verk. En gulgrönrandig surfbräda med en påklistrad bild där ett par mynt täcker titeln 100 days of Sodom, så att det endast står «0 days of Sodom». La jouissance har nått sin absoluta slutpunkt. Men brädan står inte ensam, utan är omgiven av mängder av vad jag skulle vilja kalla hybrida readymades, för Faldbakken nöjer sig inte med några enkla, duchampska förflyttingar. Han förenar, läser ihop och klistrar i en sann nykonstruktivistisk anda pipelines, skifferplattor, datorskåp, stolar, ja allt, som kommer från industrialismens, skolväsendets och högteknologins åldrar i en heterokronologisk wunderkammer. Objekten har täckts av tunna, repetitiva bildblad som för tankarna till datorns bildfönster, men dessa har stoppats och frusits i tid, tagits ner till den analoga bildens dimensioner och klistrats med Lascaux-lim, vilket skapar en fantastisk loop över tiden. Även gipsmassorna som håller ihop objekten figurerar då och då som screens, men skänker snarare objekten en känsla av att något gick verkligen fel, utan att vi vet vad. På bilderna kan man se allt från surfare, Picabia-figurer, New Yorks skyskrapor och små söta ankor på drift till en screenshot av Deleuze famösa ABCDaire som beskriver filosofens förtjusning i den brittiska komikern Benny Hill.
Bildskulpturerna trängs i hop som en intrikat rebus i utställningsrummet, vilket uppmanar, i alla fall mig, att hitta en berättelse i berättelserna. Om man läser skulpturerna linjärt i samma riktning som jag gick när jag kom in i museet, har berättelsen bara en möjlig början och slut: Walt Disneys Snövit tar emot ett äpple från häxan och det hela slutar med att ett par krigsplan kommer och skjuter ner dem. Yes, life’s a bitch and then you die.
Efter institutionskritiken
I rummet strax intill har Faldbakken skapat en lite tajtare berättelse med utgångspunkt i en bakvänd affisch som bär den handskrivna titeln Döden i Venedig, som åtföljs av nutida tidningskollage, baserad på förstasidor från bland annat The New York Times med rubriker som «Damien Hirst Extravaganza on sale in Venice», «As US turns inward, Bejing moves to open global economical patterns» och «Iran – Unemployment 30% amongst youth». Sen kommer några bilder på kartonger som bär namnet på Faldbakkens galleri, Standard, en tom men humoristisk gest. Serien avslutas med en xerox-kopia på von Reinhardts bok om Hans Holbein (1497–1543) – dödens mästare per excellence.
I museets utsiktsrum har Faldbakken valt att göra narr av museibesökarna som brukar tycka att utsikten är så mycket bättre än konsten. Här ställer han ut nationalromantiska Hans Gudes spektakulära målning Sommerkveld ved Oslofjorden (1901), men inte horisontellt, vilket landskapsmotivet kräver, utan vertikalt, vilket är en ypperlig inbjudan till nackspärr. Det är en sann fröjd att stå och betrakta målningen, samtidigt som jag lyssnar på guiden som måste «förklara verket» för de förbryllade besökarna. En äldre dam kommer med den finurliga kommentaren: «I framtiden kommer nya civilisationer säkert tro att målningen hänger rätt». Har hon tittat för mycket på Inception eller möjligtvis Doctor Strange?
Jag avslutar min resa med en titt på Faldbakkens famösa one-liner-objekt: den bondage-bundna gruppen av metallskåp, som ställts ute på terrassen, i ur och skur. Ingen rädsla för rostskador här inte. Verket är monumentalt, men ser inklämd och bortglömd ut, särskilt nu när det regnar, som om det inte riktigt vill vara där. Eller är det jag som övertolkar? Står verket där som en glad och stolt publikmagnet? Säkerligen. För jag har en känsla av att Faldbakken innerst inne skiter i den institutionella kritiken. Ingen verkar bry sig om den i Norge längre (annars hade konstnärer, kritiker och curators för länge sedan bojkottat Astrup Fearnley Museet), så varför skulle han? Det enda han verkar bry sig om nu är litteraturen. Konstvärlden har han besegrat för länge sen.
Klassisk roman
Parallellt med utställningen utkommer The Hills, en klassiskt skriven roman som kryllar av eleganta miljöbeskrivningar och roliga psykologiska analyser där vi får ta del av en hyperkänslig äldre kypares vardag. Han känner sina gäster utan och innan, och vill göra allt för att behaga dem alla, från ohövliga samlare till apatiska kockar, och, inte minst, den 9-åriga Anna, vars far aldrig kommer i tid. Faldbakken har här lämnat perversionen i Thomas Manns Döden i Venedig, där Aschenbach förälskar sig i en bild, snarare än i en människa (som man kunde se spår av i hans Skandinavisk misantropi-trilogi), till förmån för en faderlig kypare som älskar en liten flicka på ett faderligt sätt. Faldbakkens kypare är liksom Aschenbach en estet, men en estet i ordets etiska mening.
Och det är här jag ser ett skifte i Faldbakkens konstnärskap, som också fångar den svåraste konsten av alla: att lämna ungdomens initiationsriter och lustprinciper för den välbalanserade, men kanske inte alltid så roliga, vuxenvärlden. Alla dessa år av croonenbergsk crashestetik har givit plats för en origamisk ömhet för detaljer som bara ett kärleksfullt ointresserat öga kan se. Men det är inte bara den intresselösa kärleken som Faldbakken förespråkar, utan också det enda som kanske skiljer oss från vulgaritetens avgrund, nämligen hövligheten, något som även den slovenska filosofen Slavoj Žižek förespråkade nyligen i en kritik av Trump och högeretablissemangets smaklösa våld.
Romanen The Hills skänker den dystopiska, post-patriarkala och kapitalnihilistiska gör-vad-du-vill-för-ingen-bryr-sig-ändå-atmosfären i utställningen på Astrup Fearnley Museet en känsla av hopp. Men hoppet kommer ur insikten att helvetet inte är de andra, utan vi själva, att ondskan inte bara sitter i en pipeline i Sudan, utan också i vårt sätt att behandla en kypare, en liten flicka som behöver hjälp, en romanescokål, en tekopp, eller helt enkelt varandra. Romanen slutar, trots ljusglimtarna, med den antimessianistiska dubbleringen «the hills, the hills», som en spegling av Mörkrets hjärta; «the horror, the horror». För vad vore ett verk av Faldbakken med ett lyckligt slut?
Frågan är om vi befinner oss vid historiens slut i en vidare bemärkelse, som en av utställningskatalogens författare tycks mena? Nej. Det vore att upprepa Fukyamas naiva end-of-history-idé från kalla krigets kollaps, och glömma alla konflikter, terrorattentat och migrationskriser som kom efter. Faldbakken är ingen post-historisk cyniker, utan en nyanserad ny-konstruktivist som tycks vilja säga oss: «det är aldrig för sent att bygga en ny världsordning. Men först måste vi köra den gamla i botten».
