Toppstyrning och virrvarr

Karin Lindh och Mats Karlsson, *Andetag (Inandning),* 2016.

I Sverige finns en ganska storslagen rekommendation att cirka 1% av byggkostnaderna ska gå till offentlig konst. När det gäller ett av världens dyraste sjukhusbyggen, Nya Karolinska Solna (NKS) i Stockholm, så förstår man att det blir en hel del pengar. 118 miljoner, närmare bestämt. Det är nästan tre gånger mer än Statens konstråds årliga anslag för offentlig konst. Det är alltså ett jätteprojekt det rör sig om. Faktiskt är det så stort att det skulle kunna ge oss en hyfsad bild av vad konst och konstnärer idag är i samhället. Offentlig konst har ju redan i mindre skala den förmågan.

, Stockholm

Av sex byggnader på NKS är två klara och öppna för besökare sedan november 2016. En stor del av konsten är dock inte tillgänglig för allmänheten, utan finns på låsta avdelningar. Bland annat finns det en mängd videokonst som patienter kan ta del av inne i salarna. Men en hel del finns i offentliga utrymmen, framförallt i hisschakten, korridorerna och entrén. Hittills har Landstingets konstenhet, som står bakom projektet, köpt in runt 400 verk och beställt 50 nya byggnadsintegrerade konstverk till det nya sjukhuset.

En flygplatsliknande miljö

När jag åtog mig att skriva om NKS inbillade jag mig att det skulle vara ett tillfälle att behandla temat patologi och konst i det offentliga rummet, eller konst i relation till existentiella krismoment eller som omsorg. Men det enda verk jag stöter på som ryms i det temat är Karin Lindhs och Mats Karlssons verk Andetag (Inandning) på Akademiska stråket. De har gjort ett speciellt ljus i vilket en annan växtlighet kan frodas. Det artificiella som livgivande gör att tankarna glider ljudlöst från växtligheten till pacemakers.

Verket är tankeväckande, stillsamt, nästan idylliskt ljuvt och funkar väldigt bra på ett sjukhusområde då det drar ner tempot i en stressig miljö och sätter själva situationen i nytt ljus.

Kristoffer Zetterstrand, *Ager Medicinae,* 2016.

Inomhus är några av höjdpunkterna överraskande nog gamla verk som har köpts från andra sjukhus i Stockholm. Bland annat en liten ljusblå och svart målning av Olle Baertling (d. 1981). Baertling ville ju förmedla linjernas utsträckning i kosmos, men här har bilden ramats in med passepartout, vilket omvandlar det expansiva i målningen till något instängt, återhållet, dämpat.

Detta funkar trots allt väldigt bra i sammanhanget, och kanske är det enda sättet att få Baertlings konst att passa med de riktlinjer som gäller för konsten på NKS. Enligt Konstprogram för Nya karolinska ska konsten ta människan och hennes «kulturella behov» som utgångspunkt.

Istället för att gestalta en rymd så blir denna instängda Baertling en bild av hur beklämd människan kan känna sig i sjukhusets flygplatsliknande miljö. Samma effekt får Lotta Antonssons stora fotocollage Woman Black Spot som hänger bredvid hissarna på bottenvåningen: en kvinna som sitter naken och hopkurad, med fötter och ansikte övertäckta av två svarta fläckar som man nu tänker sig är ett slags sköldar, ett skydd mot en fientlig omgivning. Aldrig har jag känt mig så inlevelsefullt förstående inför den bilden som här.

För lite konst

I NKS väldiga lokaler skulle konsten, antropocentrisk eller ej, definitivt ha kunnat fylla en viktig funktion – men det är ju alldeles för lite konst! Trots en väl tilltagen budget tycks man inte ha lyckats få fram den mängd verk som situationen kräver.

Ett annat problem är att man har tagit sig för att göra en sober gallerihängning, där enstaka verk, ofta i lämplig storlek för hemmiljöer, hänger omgivna av ansenliga mängder tom väggyta. Den monotona hängningen bidrar också till att man som besökare förblindas för konsten. I en del korridorer har personalen placerat andra bilder på väggarna, vilket faktiskt hjälper till att ge konsten en lite mer levande miljö.

Hur har det kunnat bli så illa? Det är inte bara arkitekturen och konsten som bidrar till missmodet. NKS är ökänt och har gett upphov till processer där den demokratiska andan på ett fullkomligt unikt sätt har raserats. I Sjukt hus. Globala miljardsvindlerier – från Lesotho till Nya Karolinska (2016) har Henrik Ennart och Fredrik Mellgren beskrivit hur den borgerliga majoriteten gick med på en besparing på 7,8 miljarder i räntekostnader, enbart på villkor att oppositionen lovade «att i fortsättningen inte offentligt kritisera NKS-projektet».

Ennart och Mellgren beskriver vidare hur kostnaderna har skenat i höjden på grund av rent groteska konsultarvoden, och att bygget faktiskt har resulterat i att det nu finns färre vårdplatser i Stockholm än innan NKS. I själva sjukhusorganisationen finns fler chefer än vårdplatser!

För många mellanhänder

Den som undrar över de magra konstnärliga resultaten av NKS rekordbudget bör kanske se närmare på organisationen. Arbetet med konsten har precis som hela bygget en stor mängd mellanhänder. Utöver 6 projektledare så finns här 6–7 handläggare som förvaltar befintlig konst. Till detta kommer en grupp konstkonsulter, som om jag har förstått rätt är 10 stycken åt gången. Dessa konsultuppdrag ska dessutom upphandlas varje år.

Man förstår att en stor del av konstbudgeten måste gå till att hålla denna population vid liv. Men oavsett hur mycket pengar organisationen slukar, så inbillar jag mig att karaktärslösheten, den bristande tanken och kvalitetsvariationerna beror på att det är för många kockar bakom den här soppan.

Motiveringen till denna mängd är kanske att konsten ska bli mer demokratisk. Ju fler konsulter, desto större mångfald i urvalet. Jag tvivlar. Vad tror ni själva skulle ge störst mångfald: ett urval på 100 konstnärer som där alla beslut tagits av en konsult, eller ett urval där 50 konsulter har valt två konstnärer var? Här luktar det managementsnack. Och om man nu hade velat demokratisera processen, varför då inte låta personalen i samråd med en konstnär bestämma över konsten på deras avdelning?

En onödig process

Till den byggnadsintegrerade konsten är det dessutom Open Call. Detta innebär att för varje verk som ska göras så måste en konsult först gå igenom upp till 500 inskickade förslag för att göra ett första urval. Sedan ska hen tillsammans med projektledaren välja ut två som får i uppdrag att utveckla sina projekt.

Är det någon som tror att utfallet av den processen blir väldigt annorlunda än om konsulten själv hade fått tänka ut två konstnärer? Oavsett vad ni tror om det så är det lätt att konstatera att här skjuts pengar över från konstnärerna till en konsult som sitter och går igenom 500 förslag för varje enskilt verk som ska göras! Och när de där stegen är avklarade skickas förslaget till en bedömningsgrupp, som i sin tur kickar vidare till NKS konstråd, som vidarebefordrar det hela till konstkommittén som består av Skanska och NKS, byggherrarna och ledningen förmodar jag. Där fattas besluten.

Lotta Antonsson, *Woman Black Spot,* 2009.

Detta har resulterat i en hel del meningslös konst, som en rad intetsägande ljusverk av konstnärer som David Svensson, Anna Berglund och Fredrika Linder. Dessa verk är visuellt ointressanta, innehållsmässigt torftiga och stundtals undermåligt installerade. Genom processen borde någon ha förstått att ljuset från Berglunds växtliknande former av metall och glas skulle bli på tok för svagt och därmed effektlöst, och att vajrarna som håller uppe Fredrika Linders glasobjekt skulle ta över verket på ett oönskat vis. Att vissa bra verk trots allt har sluppit igenom visar bara att den omständliga och kostsamma arbetsordning på NKS inte borgar för någonting alls, och att den alltså är onödig.

Konsten visar sanningen

Kombinationen av toppstyrning och virrvarr ser ibland ut att ha lämnat konsulterna villrådiga. Tänk dig själv att du är en ambitiös curator som får på ditt bord att placera ut Pia Sandströms verk: ett hjärta av det slag man finner som halssmycken, fast nu väldigt stort. Vad kan man göra med det här inköpet, mer än att pynta? Man kan ge det en rolig placering, vid hjärtkliniken.

Vid första ögonkastet tänker man ett trött «lol», men efter en stund ser man det som en desperat gest från en stackars konsult –- «vad ska man göra med det här?» Jag tror inte att någon människa med en tanke om hela konstprojektet skulle ha organiserat det på ett sådant sätt att det där hjärtat köptes in och dessutom hamnade där.

Antagligen skulle ett genomtänkt konstprogram inte heller ha köpt in Allen Grubesic verk till ett sjukhus. Inte för att det är dåligt. Ett verk som ser ut som förstorade skrivmaskinstangenter i en kvadrat, där varje rad stavar DADADA, funkar givetvis bra i en mängd sammanhang. Men vad vill det säga här? När jag såg det hade jag sällskap i hissen av en gammal man, tårar i ögonen, tom blick. Hade han förlorat en älskad, ett barnbarn? Fått reda på en livshotande sjukdom? Jag såg honom gå med tunga steg under Grubesics DADADA. Han berördes nog inte av det, men för oss andra var det en grotesk scen som fick hela sjukhuset att te sig som ett cyniskt jippo. Människan i centrum, jojo.

Men det kanske är ett cyniskt jippo? Kanske är Grubesics verk det enda som gestaltar sanningen om NKS? I så fall bör vi inte se verkets placering som ett misslyckat uttryck för beslutsprocessen, utan istället som dess omedvetna och icke avsedda triumf.

Organiseringen av konsten må tilldela konstnären rollen som den sista underleverantören, men konsten förmår ändå smuggla in en oväntad sanning i det genomreglerade. Detta säger något om konstens möjligheter idag, men kastar inget försonande ljus över NKS som ur ett konstnärligt och samhällsekonomiskt perspektiv förblir ett misslyckande. Stora möjligheter har gått förlorade i den här processen. Om detta är belysande för hur Landstinget och andra aktörer arbetar så ser samtiden mörk ut för den offentliga konsten.

Svar till Gustav Hellberg
Jag besvarar hans invändningar i den ordningen de kommer.

I artikeln ska det enligt honom finnas ”en del felaktig faktahantering” vilket han bara ger ett exempel på, ”som att alla beställningsverk sker genom ett ”open call” där 500 konstnärer lämnar in förslag som varje konsult måste gå igenom.” Jag vet inte vilken felaktighet han syftar på. Är det att ALLA beställningsverk tas fram genom open call? Eller att antalet förslag som skickas in är 500? Eller gäller det detaljen att ”varje konsult” måste gå igenom alla förslagen? Om det är det sista, vilket ju låter absurt orimligt, så är det någonting som jag aldrig har har påstått. Jag skriver: ”Detta innebär att för varje verk som ska göras så måste EN [min versalisering] konsult först gå igenom upp till 500 inskickade förslag för att göra ett första urval.” En (1) konsult går igenom förslagen för ett verk, inte 10. Åtminstone är det vad jag påstår i texten, ingenting annat.

Eftersom han nämner siffran (500) är det väl troligt att det är där han menar att faktahanteringen brister. Den siffran har jag fått av den person vars uppgift det var att visa mig konsten på Nya Karolinska. Det var alltså en representant för konstprojektet som informerade mig. Om Hellberg har en annan siffra borde han läxa upp de ansvariga för konsten på NKS för att de vilseleder representanter för den tredje statsmakten. Och om han också ville förklara relevansen av att den korrekta siffran kommer eller inte kommer fram, vore det ju också intressant. För min del tycker jag inte att det är den exakta siffran som är avgörande här, oavsett om det rör sig om 750 eller 30 förslag. Det upprörande är ju istället att en ansenlig mängd konstnärer i det skedet arbetar gratis, medan pengarna skjuts över till en administratör. Och här tycker jag att man dessutom ska tänka lite samhällsekonomiskt. Även om ingen skulle lägga ned särdeles mycket energi på ett förslag till Open Call, kan man föreställa sig att varje konstnär nog har lagt en arbetsdag på sitt förslag. Om det då är 50 som lämnar in varje gång, är det alltså 48 arbetsdagar som slängts bort redan i starten – för varje fast verk! För varje fast projekt som blir till genom Open Call. Och om den ansvariga som delgav mig siffran mot all hellbergsk förmodan har rätt, rör det sig om minst 498 bortslängda, obetalda konstnärsarbetsdagar för varje verk. (Om konstnärerna har lagt 2 dagar på sitt förslag, vilket väl inte är helt orimligt: närapå 1000 arbetsdagar, för varje realiserat verk. Det är mycket obetalt arbete, förgäves…) För hela projektet skulle det då röra sig om flera år i arbetstid som läggs ned till ingen nytta. Men det slöseriet får konstnärerna stå för, medan mellanhänderna cashar in. Den ordningen skulle vara väl värd att diskutera.

Den tredje möjligheten är att faktafelet (vilket jag antar att ”felaktig faktabehandling” betyder) som Hellberg tillskriver mig istället rör huruvida samtliga beställningsverk tas fram genom Open Call eller inte. Där får jag vara vara mindre stursk. Ingen sa till mig att samtliga har tagits fram på det viset, utan mer obestämt att beställningsverken tas fram genom Open Call. Kanske var det något verk i början som inte kom till genom en sådan process, men den beskrivs ändå som standardproceduren. Om det är det här som invändningen rör, vet jag inte vilken poäng som därigenom vill bli gjord.

Efter att, vad jag kan se helt grundlöst, ha tillskrivit mig ”en del felaktig faktahantering” går Hellberg vidare med den märkliga vändningen ”Viktigare är däremot att belysa byråkratin och alla mellanhänder, även i konsthanteringen.” Märklig kallar jag vändningen eftersom formuleringen ger sken av att jag inte har tagit upp den saken. I själva verket är det väl just det som stora delar av artikeln handlar om? Jag nämner hur många mellanhänderna är och hur förslagen skickas fram och tillbaka genom hierarkin. Det enda jag kan se att hans upprepning av temat lägger till är det där om att konstinköpare och -konsulter utvecklar en självcensur i den strukturen. Det har han säkert rätt i. Det kan jag i alla fall livligt föreställa mig.

Hellberg ”måste också ifrågasätta Lappalainen när han föreslår att sjukvårdspersonal och patienter ska vara med och bestämma urvalet.” Riktigt så skrev jag förvisso inte. Patienter nämnde jag aldrig, inte heller urval. Inte heller rör det sig om något ”förslag”. Jag skrev: ”Och om man nu hade velat demokratisera processen, varför då inte låta personalen i samråd med en konstnär bestämma över konsten på deras avdelning?” Det handlar som man ser i början av meningen om demokratiseringen av processen bakom den offentliga konsten. Jag vet inte hur Hellberg ställer sig till demokratiseringstanken, men för egen del är jag inte övertygad om att det är någon god idé. Men om nu den delen ska vara demokratisk, varför då inte engagera de som måste leva med konsten, snarare än ett band konsulter? Hellbergs svar tycks vara att man måste slå vakt om kompetensen. Jag vet inte om jag läser Hellberg rätt, men tror att han menar att det måste till en viss specifik konstkompetens som på något sätt fungerar som mellanled mellan konstnärerna och det färdiga resultatet, det behöver några utöver konstnären ”som är med och bestämmer” över konsten. Och det är absolut just den punkten som bör diskuteras, frågan om amatörism och expertis eller kompetens i förhållande till konst.

”Kompetens” är ju vår tids evangelium, en tanke som omfamnas tämligen tanklöst eller av rent skråmässiga skäl. Men man borde kanske ta hänsyn till att hyllandet av kompetensen inte är helt oproblematisk. Adorno såg att faran med komptensbetoningen var kanske som störst i de fri yrkena eftersom ”fackkunskaperna i regel går i par med med reglementsenliga åsikter, och det ger lätt näring åt vanföreställningen att det räcker att vara kunnig i sitt fack.” Laurie Anderson har också belyst vanföreställningen att ”only an expert can deal with the problem”, och bröderna Dreyfus har i en klassisk text beskrivit expertisen som den nivå av kunskap då man inte behöver tänka. Och som kontrapunkt till hyllandet av mellanhändernas ”kompetens”, finns där inte en nedvärdering av konstnärens förmåga? Varför skulle inte konstnärerna – till skillnad från mellanhänderna – kunna arbeta direkt med personalen (eller med arkitekterna eller byggherrarna) på grund av deras bristande konstkompetens? Varför skulle personalen behöva en viss konstvärldskompetens för att samarbeta med en konstnär? Det är för mig inte helt klart varför ytterligare en person ska tillföra konstkompetens. Min poäng här rör inte behovet av en mellanhand, utan just värderingen av ”kompetensen” på den positionen. Vad man ser i konstprojektet på Nya Karolinska är ju bland annat att hela den enorma konstkompetens som konsulterna faktiskt bidrar med inte garanterar något gott resultat. Varför det är så är väl den stora frågan.

Det som däremot står klart är att man inte kan hävda att just konstkompetens i mellanleden är tillräckligt för att nå ett gott resultat. Varför man skulle tro att den ändå är nödvändig är en öppen fråga. Den frågan skulle kunna avgöras genom att man pekar på ett enda lyckat projekt med offentlig konst som en konstnär själv har drivit igenom, utan hjälp av en mellanhand med konstkompetens. Och om det skulle vara så att en konstnär aldrig ha fått den möjligheten – dags att någon får det nu! Det bör ju åtminstone testas.

Däremot är det väl klart att det kan vara väldigt bra och praktiskt att det finns en mellanhand som gör en massa jobb som konstnären då slipper. Och att denna mellanhand säkert behöver vissa kvalifikationer. Men ”dokumenterad kompetens” är nog inte detsamma som den behövda kvalifikationen. Kanske är det så jävligt att det som krävs är någonting mycket mer svårdefinierat än ”kompetens”, men också samtidigt mer påtagligt, något i stil med ”konstnärlighet” eller ”sinne för konst”? Det är mer svårkontrollerat med hjälp av mallar, men samtidigt är det högst påtagligt – alla har väl stött på människor som förstår sig på konst utan att veta speciellt mycket om det, och vice versa, folk som vet mycket men överhuvudtaget inte förstår sig på saken. Adorno nämner att han känner till folk med perfekt gehör som är helt omusikaliska, helt utan konstnärlighet. Det är sådana som inte ska ha något att säga till om i processen med offentlig konst. De som ska komma till tals är de som förstår sig på konst, och de kan visst finnas bland konstkonsulter, men också bland läkare, undersköterskor, arkitekter, konststudenter eller till och med bland akademiker. Hur man engagerar rätt personer i processen, det är problemet, och det löses inte genom att man viftar runt med kompetensintyg.

Slutligen: ”I slutändan bedöms konst subjektivt. Allen Grubesics DADADA upplevs olika av konstkritiker och ledsna äldre män.” Jag har ingalunda bedömt Grubesics verk på grundval av att ha upplevt något. Och om man jämställer bedömning med upplevelser förstår jag ännu mindre varför man skulle betona någon viss kompetens i framställningsprocessen. Vad är det tänkt att kompetensen ska bidra med om det som ska produceras i slutändan bara bedöms subjektivt utifrån en upplevelse? Jag förnekar inte uppelvelsens vikt, men den är inte det hela i en bedömning. Därtill vill jag påpeka att det enda inslag av bedömning av verket i fråga är att jag skriver att det inte är ett dåligt verk. Det är scenen som skapas kring verket som jag ifrågasätter. Platsen är ett sjukhus för mycket svårt sjuka; scenen jag beskriver kommer upprepas dagligen. Det jag lyfter fram i scenen är att den kanske säger sanningen om NKS. Den sanningen skulle vara en bedömningsgrund för verket – ställd i relation till upplevelsen/scenen, men också till mycket annat. Man skulle kunna tänka vidare och fråga sig om det är rätta platsen för sanningen (vilket det kanske är), eller om man moraliskt har rätt att utnyttja förkrossade människor som aktörer i en installation (vilket man kanske har). Min poäng är väl snarast att rikedomen kring det verket antagligen inte är någonting som har skapats genom hela kompetenskedjan av beslutsfattare, utan måste tillskrivas någon konsults konstnärlighet. Över lag är de exempel på den ”lösa konstens” placeringar som jag tar upp – hjärtat i fönstret, Baertling, och Lotta Antonsson – just exempel där jag tycker att någon har gjort någonting bra/intressant med hängningen. Men en konsult gör dessvärre inte något sjukhus längre. Istället har vi en hord av folk med olika kompetenser och intressen som alla ska ha sitt. Möjligtvis är det inte problemet. Men vad är det då som har gett NKS-konsten en så utslätad utformning?