Toppstyrning och virrvarr

Nya Karolinska har kantats av skenande kostnader och tvivelaktiga prioriteringar. Det verkar ha smittat av sig på konsten. Trots rekordbudget är utsmyckningen ett fiasko.

Karin Lindh och Mats Karlsson, Andetag (Inandning), 2016.

I Sverige finns en ganska storslagen rekommendation att cirka 1% av byggkostnaderna ska gå till offentlig konst. När det gäller ett av världens dyraste sjukhusbyggen, Nya Karolinska Solna (NKS) i Stockholm, så förstår man att det blir en hel del pengar. 118 miljoner, närmare bestämt. Det är nästan tre gånger mer än Statens konstråds årliga anslag för offentlig konst. Det är alltså ett jätteprojekt det rör sig om. Faktiskt är det så stort att det skulle kunna ge oss en hyfsad bild av vad konst och konstnärer idag är i samhället. Offentlig konst har ju redan i mindre skala den förmågan.

Av sex byggnader på NKS är två klara och öppna för besökare sedan november 2016. En stor del av konsten är dock inte tillgänglig för allmänheten, utan finns på låsta avdelningar. Bland annat finns det en mängd videokonst som patienter kan ta del av inne i salarna. Men en hel del finns i offentliga utrymmen, framförallt i hisschakten, korridorerna och entrén. Hittills har Landstingets konstenhet, som står bakom projektet, köpt in runt 400 verk och beställt 50 nya byggnadsintegrerade konstverk till det nya sjukhuset. 

En flygplatsliknande miljö

När jag åtog mig att skriva om NKS inbillade jag mig att det skulle vara ett tillfälle att behandla temat patologi och konst i det offentliga rummet, eller konst i relation till existentiella krismoment eller som omsorg. Men det enda verk jag stöter på som ryms i det temat är Karin Lindhs och Mats Karlssons verk Andetag (Inandning) på Akademiska stråket. De har gjort ett speciellt ljus i vilket en annan växtlighet kan frodas. Det artificiella som livgivande gör att tankarna glider ljudlöst från växtligheten till pacemakers.

Verket är tankeväckande, stillsamt, nästan idylliskt ljuvt och funkar väldigt bra på ett sjukhusområde då det drar ner tempot i en stressig miljö och sätter själva situationen i nytt ljus.

Kristoffer Zetterstrand, Ager Medicinae, 2016.

Inomhus är några av höjdpunkterna överraskande nog gamla verk som har köpts från andra sjukhus i Stockholm. Bland annat en liten ljusblå och svart målning av Olle Baertling (d. 1981). Baertling ville ju förmedla linjernas utsträckning i kosmos, men här har bilden ramats in med passepartout, vilket omvandlar det expansiva i målningen till något instängt, återhållet, dämpat.

Detta funkar trots allt väldigt bra i sammanhanget, och kanske är det enda sättet att få Baertlings konst att passa med de riktlinjer som gäller för konsten på NKS. Enligt Konstprogram för Nya karolinska ska konsten ta människan och hennes «kulturella behov» som utgångspunkt.

Istället för att gestalta en rymd så blir denna instängda Baertling en bild av hur beklämd människan kan känna sig i sjukhusets flygplatsliknande miljö. Samma effekt får Lotta Antonssons stora fotocollage Woman Black Spot som hänger bredvid hissarna på bottenvåningen: en kvinna som sitter naken och hopkurad, med fötter och ansikte övertäckta av två svarta fläckar som man nu tänker sig är ett slags sköldar, ett skydd mot en fientlig omgivning. Aldrig har jag känt mig så inlevelsefullt förstående inför den bilden som här.

David Svensson, Puls, 2016.

För lite konst

I NKS väldiga lokaler skulle konsten, antropocentrisk eller ej, definitivt ha kunnat fylla en viktig funktion – men det är ju alldeles för lite konst! Trots en väl tilltagen budget tycks man inte ha lyckats få fram den mängd verk som situationen kräver.

Ett annat problem är att man har tagit sig för att göra en sober gallerihängning, där enstaka verk, ofta i lämplig storlek för hemmiljöer, hänger omgivna av ansenliga mängder tom väggyta. Den monotona hängningen bidrar också till att man som besökare förblindas för konsten. I en del korridorer har personalen placerat andra bilder på väggarna, vilket faktiskt hjälper till att ge konsten en lite mer levande miljö.

Hur har det kunnat bli så illa? Det är inte bara arkitekturen och konsten som bidrar till missmodet. NKS är ökänt och har gett upphov till processer där den demokratiska andan på ett fullkomligt unikt sätt har raserats. I Sjukt hus. Globala miljardsvindlerier – från Lesotho till Nya Karolinska (2016) har Henrik Ennart och Fredrik Mellgren beskrivit hur den borgerliga majoriteten gick med på en besparing på 7,8 miljarder i räntekostnader, enbart på villkor att oppositionen lovade «att i fortsättningen inte offentligt kritisera NKS-projektet».

Ennart och Mellgren beskriver vidare hur kostnaderna har skenat i höjden på grund av rent groteska konsultarvoden, och att bygget faktiskt har resulterat i att det nu finns färre vårdplatser i Stockholm än innan NKS. I själva sjukhusorganisationen finns fler chefer än vårdplatser!

För många mellanhänder

Den som undrar över de magra konstnärliga resultaten av NKS rekordbudget bör kanske se närmare på organisationen. Arbetet med konsten har precis som hela bygget en stor mängd mellanhänder. Utöver 6 projektledare så finns här 6–7 handläggare som förvaltar befintlig konst. Till detta kommer en grupp konstkonsulter, som om jag har förstått rätt är 10 stycken åt gången. Dessa konsultuppdrag ska dessutom upphandlas varje år.

Man förstår att en stor del av konstbudgeten måste gå till att hålla denna population vid liv. Men oavsett hur mycket pengar organisationen slukar, så inbillar jag mig att karaktärslösheten, den bristande tanken och kvalitetsvariationerna  beror på att det är för många kockar bakom den här soppan.

Motiveringen till denna mängd är kanske att konsten ska bli mer demokratisk. Ju fler konsulter, desto större mångfald i urvalet. Jag tvivlar. Vad tror ni själva skulle ge störst mångfald: ett urval på 100 konstnärer som där alla beslut tagits av en konsult, eller ett urval där 50 konsulter har valt två konstnärer var? Här luktar det managementsnack. Och om man nu hade velat demokratisera processen, varför då inte låta personalen i samråd med en konstnär bestämma över konsten på deras avdelning?

Allen Grubesic, DADADA, 2015.

En onödig process

Till den byggnadsintegrerade konsten är det dessutom Open Call. Detta innebär att för varje verk som ska göras så måste en konsult först gå igenom upp till 500 inskickade förslag för att göra ett första urval. Sedan ska hen tillsammans med projektledaren välja ut två som får i uppdrag att utveckla sina projekt.

Är det någon som tror att utfallet av den processen blir väldigt annorlunda än om konsulten själv hade fått tänka ut två konstnärer? Oavsett vad ni tror om det så är det lätt att konstatera att här skjuts pengar över från konstnärerna till en konsult som sitter och går igenom 500 förslag för varje enskilt verk som ska göras! Och när de där stegen är avklarade skickas förslaget till en bedömningsgrupp, som i sin tur kickar vidare till NKS konstråd, som vidarebefordrar det hela till konstkommittén som består av Skanska och NKS, byggherrarna och ledningen förmodar jag. Där fattas besluten.

Lotta Antonsson, Woman Black Spot, 2009.

Detta har resulterat i en hel del meningslös konst, som en rad intetsägande ljusverk av konstnärer som David Svensson, Anna Berglund och Fredrika Linder. Dessa verk är visuellt ointressanta, innehållsmässigt torftiga och stundtals undermåligt installerade. Genom processen borde någon ha förstått att ljuset från Berglunds växtliknande former av metall och glas skulle bli på tok för svagt och därmed effektlöst, och att vajrarna som håller uppe Fredrika Linders glasobjekt skulle ta över verket på ett oönskat vis. Att vissa bra verk trots allt har sluppit igenom visar bara att den omständliga och kostsamma arbetsordning på NKS inte borgar för någonting alls, och att den alltså är onödig.

Konsten visar sanningen

Kombinationen av toppstyrning och virrvarr ser ibland ut att ha lämnat konsulterna villrådiga. Tänk dig själv att du är en ambitiös curator som får på ditt bord att placera ut Pia Sandströms verk: ett hjärta av det slag man finner som halssmycken, fast nu väldigt stort. Vad kan man göra med det här inköpet, mer än att pynta? Man kan ge det en rolig placering, vid hjärtkliniken.

Vid första ögonkastet tänker man ett trött «lol», men efter en stund ser man det som en desperat gest från en stackars konsult –- «vad ska man göra med det här?» Jag tror inte att någon människa med en tanke om hela konstprojektet skulle ha organiserat det på ett sådant sätt att det där hjärtat köptes in och dessutom hamnade där.

Astrid Krogh, Skylight, 2016.

Antagligen skulle ett genomtänkt konstprogram inte heller ha köpt in Allen Grubesic verk till ett sjukhus. Inte för att det är dåligt. Ett verk som ser ut som förstorade skrivmaskinstangenter i en kvadrat, där varje rad stavar DADADA, funkar givetvis bra i en mängd sammanhang. Men vad vill det säga här? När jag såg det hade jag sällskap i hissen av en gammal man, tårar i ögonen, tom blick. Hade han förlorat en älskad, ett barnbarn? Fått reda på en livshotande sjukdom? Jag såg honom gå med tunga steg under Grubesics DADADA. Han berördes nog inte av det, men för oss andra var det en grotesk scen som fick hela sjukhuset att te sig som ett cyniskt jippo. Människan i centrum, jojo.

Men det kanske är ett cyniskt jippo? Kanske är Grubesics verk det enda som gestaltar sanningen om NKS? I så fall bör vi inte se verkets placering som ett misslyckat uttryck för beslutsprocessen, utan istället som dess omedvetna och icke avsedda triumf.

Organiseringen av konsten må tilldela konstnären rollen som den sista underleverantören, men konsten förmår ändå smuggla in en oväntad sanning i det genomreglerade. Detta säger något om konstens möjligheter idag, men kastar inget försonande ljus över NKS som ur ett konstnärligt och samhällsekonomiskt perspektiv förblir ett misslyckande. Stora möjligheter har gått förlorade i den här processen. Om detta är belysande för hur Landstinget och andra aktörer arbetar så ser samtiden mörk ut för den offentliga konsten.

Nya Karolinska Solna.

Comments (3)