På den mest idylliska av platser, en prunkande glänta på kunglig mark, har den polska konstnären Monika Sosnowska placerat skulpturen Museum (2025). Ett antal geometriska betongformationer – en trappa, avsatser, väggar, valv och pelare – har gjutits fast i marken och utgör stödstrukturer till ett dussin arkitektoniska element i marmor. Det är en brutalistisk ruin med gigantiska smycken.
Sosnowskas verk är det sjätte som uppförs av Prinsessan Estelles Kulturstiftelse. Likt de tidigare skulpturerna av bland andra Elmgreen & Dragset, Yinka Shonibare och Guiseppe Penone är den en del av en framväxande skulpturpark på Djurgårdens norra promenad. Strosar man längs grusgången intill Museum öppnar sig snart vyn över Djurgårdsbrunnsviken där diplomatbostäderna står uppradade som i ett parti Monopol. Här åldras konst för Sverige, i tiden.
Verkets tillkomst är redan mytologiserat. I en gammal förrådsbyggnad hittade Sosnowska byggdelar som från ett orealiserat museum som beställdes av Karl XIV Johan i början på 1830-talet. Den färdighuggna marmorn från Kolmården och Carrara lagerfördes och föll snart i glömska.
Sosnowska har sedan genombrottet på Venedigbiennalen 2003 undersökt hur arkitektur och skulptur kan smälta samman och bilda något tredje, gränsupplösande. Hennes verk är ofta monumentala, gärna med ett hotfullt och destabiliserande uttryck. Starka färgval bidrar med en humoristisk ton som gör hennes konst förvånansvärt tillgänglig.
Museum romantiserar istället öppenhet och arkitektoniska grundelement. Verket upplevs som ljust och försjunket i sig själv. Placeringen liknar den för ett minnesmonument och de avskalade färgvalen, betonggrått och marmorns släta vita yta, kontrasterar ljuvligt mot den omgivande grönskan. I en hög, smal väggstruktur har ett kapitäl gjutits fast. Det ser fastfruset ut. Den enorma valvformationen intill, som är det första man ser när man gå upp mot verket, har istället en del av en marmorpelare försiktigt lutad mot sig. Högt uppe på valvets kant vilar en pelarbas. Överallt leker hon med tyngd och lätthet. Kommer detta störta ner och krossa mig? Är det gjort av luft?
Sosnowskas skulptur är dessutom mer konceptuellt raffinerad än de som stiftelsen tidigare har uppfört. Att låta den kommunistiskt anstrukna betongen kapsla in och «presentera» den klassiska marmorn genom en ruin är briljant. Resultatet blir ett monument, inte över något som gått förlorat utan något som aldrig blev av, och en dubbelbottnat möte mellan epoker, estetiker, ideologier.
Man får inte röra verket, men det kommer aldrig att hålla. Det är bara en tidsfråga innan ett gäng kids ställer dit högtalare, dricker bärs och knullar i buskarna intill. Vilket förstås bara kommer dra fram mer liv ur artefakterna från detta orealiserade museum. Genialiskt, får man ändå säga .
