För Lars Fredrikson (1926–1997) handlade konst, inledde författaren och förläggaren Jonas (J) Magnusson, om att experimentera. Som när han gjorde sina första efemära skulpturer 1945 med sprängmedel lånat av sin arbetsgivare FOA, Försvarets forskningsanstalt, i Ursvik norr om Stockholm. «Fredrikson virade tändkablar runt träd och grenar på skjutbanan och satte fyr för att på så sätt skapa ljuslinjer i rummet», berättade Magnusson.
I torsdags gick jag till Svenska institutet i Paris för att lyssna på samtal kring den i Sverige nästan helt okände Fredrikson. Genom den aktuella utställningen Suivre les ondes: Lars Fredrikson en résonance avec Anastasia Ax et Christine Ödlund (Följ vågorna: Lars Fredrikson i resonans med Anastasia Ax och Christine Ödlund) och ett halvdussin föredrag och rundabordssamtal med forskare, poeter, förläggare och en arkitekt framträdde bilden av en kompromisslös och krävande konstnär. Fredrikson ledde utvecklingen av ljud- och videokonsten i Frankrike, och började på 60-talet fånga upp radiovågor som han manipulerade med egenkonstruerade synthesizers för att skapa abstrakta teckningar med hjälp av en fax. Men han återkom också hela livet till akvarellen.
«Jag tror», skrev Fredrikson ett par år innan sin död, «att uppgiften vi konstnärer står inför inte är att skapa konstnärliga varor utan att spetsa vår perception inför omgivningen, inskärpa vår känslighet för det som omgärdar oss (men kan man nå dit utan objektet och dess framträdande? Gör vi konst eller bor konsten i oss?)» (Préoccupations, nr. 2, 1994).
Om torsdagens föredrag visade att en pol i Fredriksons konstnärskap var det lekfulla experimentet så var den andra inskärpandet av perceptionen. Detta arbete bedrev han i en mängd olika medier, ofta genom minimala ingrepp i materialet eller dröjande ljud- och ljusmanipulationer, och med en genomgående strävan efter en immateriell konst som väsentligen bara kan uppstå i ett flyktigt möte med mottagaren.
Lars Fredrikson föddes i Stockholm 1926 och dog i sitt ensligt belägna hem i bergen i Vevouil, Haute-Provance, 1997. Från 1963 levde han i södra Frankrike där han så småningom etablerade landets första ljudkonststudio och -utbildning på den prestigefulla konstskolan i Villa Arson i Nice, där han undervisade i 20 år. Fredrikson hade under sitt liv ett dussintal soloutställningar, med början i Stockholm 1964, och ett antal grupputställningar i bland annat Milan, Tokyo och Paris. Han stöddes av den vid tiden viktiga Fondation Maeght, nära byn Saint-Paul-de-Vence, i Alpes-Maritimes, som tillhandahöll ateljé och material för hans metall- och gravyrarbeten.
Även om Fredriksons konstnärskap på ytan kan tyckas i det närmaste hemligt, mest känt av andra konstnärer och poeter, och har undgått historisering så verkar ett skifte vara på väg. 2019–20 visade Musée d’art moderne et d’art contemporain (MAMAC) i Nice en första stor retrospektiv och nu inleder förhoppningsvis Svenska institutet en svensk återintroduktion – om än från exilen.
I utställningen Följ vågorna visas ett relativt litet men starkt urval av Fredriksons video- och ljudverk bredvid verk av de samtida konstnärerna Christine Ödlund och Anastasia Ax. Man kan också se några av hans rostfria spegelskulpturer som deformerar rumsligheten och montrar med hans fascinerande pappers- och gravyrarbeten. Med B II B från 1966–67 manifesteras Fredriksons uppfinnarlusta i den kinetiska konstens och Opkonstens anda. Ett chassi av trä, motor, en slags mystisk elektromekanisk mekanism och några lampor skapar vad som kanske kan beskrivas som en uranalog TV som i ultrarapid visar ett flytande ljusfenomen. Leder det tankarna någonstans? Ja, till en nebulosas ljuva skönhet, ett Lennart Nilsson–simmande foster eller vilken generisk skärmsläckare som helst.
Men jag stannade i fenomenets – och den brummande lilla motorns – sällskap längre än de 30 sekunder de flesta besökare verkade göra och insåg att det inte är ett rorschachtest. Det är snarare ljusförändringens långsamhet och min förmåga till uppmärksamhet och perception som står på spel. Dagens besökare borde bultas fast i träbänken – om inte för deras så för Fredriksons och hans mekanismers skull. Fredrikson är, som någon sa under kvällen, inte vår samtida.
I en minutiöst närläsning av några efterlämnade spår beskrev den välrenommerade poesiförläggaren Éric Pesty Fredriksons samarbete med poeten Claude Royet-Journoud i boken Le travail du nom (Éditions Maeght, 1976) som oerhört våldsam. «Han river, skär, skrapar, perforerar, graverar utan bläck och förstör pappret». Med Pesty blev det tydligt att det av Fredrikson omskrivna objektet har en funktion som handlar om att skärpa vår känslighet för det synliga/läsliga, i alla fall då det inte är en kommersiell vara (boken finns i kanske 40–80 ex.). Fredriksons utgåva av Le travail du nom (Namnets arbete) innefattas först i en plexiglasbox och inuti den en öppen behållare av blankt rostfritt stål med en horisontell krets av in- och uthamrade buktningar. Pappret i själva boken är i sin tur bearbetat i mönster av hål, streck och snitt med stenstil, kniv och, får man förmoda, för hand då en sida har en par centimeter lång reva.
«Det är ett helt otroligt mästerverk», konstaterade Pesty. Det mästerliga, bortsett ifrån den komplexa symmetri med vilken Fredrikson attackerar papper och stål, verkar vara hans förmåga att skapa kiasmer: «Att läsa en bild, att se en text». Le travail du nom ifrågasätter och bekräftar både konstobjektet och boken. För ögonen blir det en taktil akt att läsa som måste ses/förnimmas med det skrivna, ett påtvingat stopp i annars ofta sömlösa processer.
Fredrikson anonymitet i Sverige kan ställas mot hans nästan mytiska status i Frankrike. Till en del kommer det sig av att han från början av sjuttiotalet samarbetade med poeter som Royet-Journoud, Roger Laporte och Anne-Marie Albiach och medverkade i en rad viktiga tidskrifter där han översatte, tecknade, publicerade sina fax-teckningar, eller bara lämnade nästan omärkbara grafiska spår med en explosiv verkan på sidan. Till en del kommer det sig av hans arbete med ljud- och videokonst.
Léa Dreyer, som doktorerar på Fredriksons ljud- och skulpturverk, noterade att för Fredrikson är det bästa sättet att tala om ljud – tystnad. För honom, liksom för en annan av ljudkonstens pionjärer Max Neuhaus, så var målet att «hitta andra referenspunkter än musik» för sina ljud.
Fredriksons långa monotona ljudverk alternerar sällan ton utan skapar ett ljudlandskap som med oidentifierbara burr, sus, skrap och knäppningar känns i kroppen snarare än hörs med öronen. Ljudet producerar mentala skulpturer. Idag är den här typen av ljudinstallationer förvisso legio men när Fredrikson täckte ett utställningsrum med socker och lät besökarna höra sina egna fotsteg, eller 1969 spelade in kompositören och sångerskan Françoise Hardys hjärtslag i samband med en konsert på Fondation Maeght för att manipulera dem så bröt han ny mark.
Med blixtar, lågfrekvent muller, tekniska uppfinningar som fångar det som undgår våra sinnen, evinnerligt långsamma mekanismer och grafiskt taktila manipulationer åstadkom han något som få konstnärer lyckas med: estetisk chock. Just det slutade torsdagens samtal i, Fredriksons chockverkan – och en brist på detsamma idag. Genom att åter väcka liv i hans konstnärskap har Svenska institutet och samtalsdeltagarna gjort Paris en tjänst, nu är det bara att drömma och hoppas att någon stor institution – Moderna museet? – vågar ta Fredrikson tillbaka till Sverige.
