Det var ett fullsatt auditorium som i onsdags kväll fyllde Moderna Museet i Stockholm för att debattera institutionernas ansvar i kölvattnet av #MeToo, och uppropet #konstnärligfrihet som här om veckan krävde stopp för trakasserier, övergrepp, sexism och rasism i det svenska konstlivet.
Samtalet arrangerades i samarbete med tidskriften Konstnären och modererades av chefredaktören Sofia Curman. I panelen satt några av de tyngsta institutionscheferna i Stockholms konstliv: Ann-Sofi Noring och Daniel Birnbaum från Moderna museet, Maria Lanz och Sara Arrhenius, rektorer för Konstfack respektive Kungliga konsthögskolan samt Isabella Nilsson, ständig sekreterare för Konstakademin.
När ett liknande arrangemang ägde rum på Moderna Museet Malmö förra måndagen riktade personer bakom #konstnärligfrihet skarp kritik mot museet, då de upplevde sig uteslutna från samtalet som även där ägde rum mellan en grupp institutionschefer. Samma kritik lyftes inför gårdagens samtal, då vissa kände sig berövade sin sakfråga av just de institutioner som borde ställas till svars. Som svar på detta hade fyra opponenter, eller «expertkommentatorer», bjudits in att från första raden ställa de inledande frågorna till cheferna i panelen. Gruppen bestod av fyra konstnärer och aktiva bakom uppropet: Sonia Hedstrand, Shiva Anoushirvani, Zafire Vrba och Paula Urbano.
Efter en kortare gemensam reflektion då alla paneldeltagare uttryckte både sorg och vrede över de vittnesmål som kommit fram, kom samtalet snabbt att handla om konstskolorna å ena sidan, och på och större institutioner som Moderna Museet, å den andra.
Sonia Hedstrand valde att läsa en text i vilken hon satte #konstnärligfrihet i en historisk kontext, där den akademiserade genikulturen sammankopplades med en konsthistorisk kanon som hon ansåg att bland andra Moderna Museet reproducerar. Ann-Sofi Noring svarade på kritiken med en lista över de kvinnliga konstnärer som hade representerats i soloutställningar genom åren, varefter Daniel Birnbaum problematiserade den gränslöshet som en konstnär kan idka då hen ges privilegiet att ställas ut på en större institution som Moderna Museet. Frågan lyfte genast ansvaret från institutionen själv, men liksom Noring ville Birnbaum peka på vad i en utställning som kan förändras, framför organisationen bakom denna.
– Det är inte genom att skriva om konsthistorien, men genom att vrida på perspektiven som en strukturell förändring möjliggörs, sa Birnbaum.
Sofia Curman påtalade att paneldeltagarna i flera fall har suttit på varandras positioner eller rentav varit varandras kollegor. Under samtalet kom frågan om rekrytering ändå främst att riktas till konsthögskolorna och de förberedande konstskolorna. Sara Arrhenius och Maria Lanz redogjorde för nya riktlinjer enligt vilka en nyanställd inte bara undersöks i termer av meriter, utan även sociala förfaranden inom ramen för privat- och yrkeslivet.
– Vi stället redan frågor om intersektionella perspektiv till de personer som vi anställer på Konstfack, men nu kommer vi även att tillfråga personens referenser vad gäller sexuella trakasserier, berättade Maria Lanz, och underströk att detta kommer försvåra en arbetsmarknad där inflytelserika personer vandrar från post till post utan att ifrågasättas för sina brister.
När det kommer till studenternas möjlighet att anmäla trakasserier och övergrepp lyfte de båda rektorerna nya strategier för att möjliggöra en trygg miljö där sådant kan påtalas. Bland antar ska studenterna ska kunna anmäla ett upplevt fall till såväl undervisande som till administrativ personal. Många röster i publiken protesterade och lyfte flertalet fall som hade tystats av en institutions ledning. Inga konkreta exempel gavs, men en tystnadskultur för såväl rasistiska som sexuella trakasserier påtalades.
– Det är möjligt att vi kan lämna den nuvarande strukturen där studenter följer en enskild professor under utbildningens gång, svarade Arrhenius när Curman frågade vad för faktiska förändringar som konsthögskolorna ämnar göra i sin organisation. Men när en person i publiken frågade om det kommer att tillåtas att anställda har sexuella relationer med studenter lämnade ämnet outrett. Det finns i dagsläget inga tydliga riktlinjer för detta, medgav Arrhenius.
– Det är inte möjligt för en anställd att examinera eller handleda en student som den också har en privat relation med, men utöver det kan vi inte påverka våra anställdas och studenternas privatliv, förklarade Arrhenius.
Samma bristande riktlinjer synliggjordes då en nuvarande student vid Kungliga konsthögskolan lade fram ett konkret exempel på hur skolan inte hade tagit ansvar för vad som pågick i studenternas ateljéer efter kontorstid, vilket hade inneburit att ansvaret vid ett övergrepp lades på de inblandade studenterna själva. Diskussionen kom allteftersom att riktas mot panelens sammansättning och hur rasism, heteronormer och klassprivilegier påverkar vem som väljer att söka till en konstnärlig utbildning, vem som antas och som i sinom tid intar en inflytelserik position i konstlivet.
– Hur lämnar ni plats åt en ny typ av representation, i termer av såväl rekrytering som organisationsstruktur, programinnehåll och konstnärlig förståelse, frågade en person i publiken och påminde om att flera tidigare röster hade ställt samma fråga, utan att få svar.
Det var slående att se hur denna fråga gång på gång lämnades obesvarad, trots att en mängd röster ropade uppmanande över auditoriet. Ingen i panelen tycktes manad att medge sin egen roll i det större administrativa och sociala spel som hade ritats upp under kvällen. På samma vis öppnade de inte för att prata om vad de har för ansvar som arbetsgivare när det kommer till de osäkra arbetsförhållanden som tvingar många yrkesverksamma i konstfältet att acceptera det oacceptabla.
Den bristande insikten blev slutligen farsartad, och kraven om strukturell förändring som kommit fram med #konstnärligfrihet föreföll inte starkt förankrad i panelen. I publikhavet, däremot, växte diskussionerna och jag själv tänkte på det motsvarande samtal som hölls på Dansens hus den 8 december. Där talade och modererade personer bakom uppropet #tystdansa, men i lokaler upplåtna av en inflytelserik institution. Under kvällen på Moderna Museet blev det uppenbart att det inte räcker att möblera om i kanon eller policydokument, vilket detta mycket spretiga samtal tycktes göra gällande. Den största delen av konstlivet äger rum utanför institutionerna, och en slutsats är att det antagligen är därifrån som förändringsarbetet måste drivas.
Det lär dröja innan det blir en svart man i alla fall.
Det är en bra artikel. Moderna Museet har ju visat extremt mycket kvinnor (fler än män under senare år) och de visar massa konstnärer från andra delar av världen. Det är i och för sig bra – men maktstrukturers sitter i väggarna på konsthögskolorna. Kanske förändringen måste komma inifrån skolorna.
Hej Efva!
Det har du absolut rätt i. Men, i min mening måste denna kvinna på ett eller annat vis internalisera den vite mannen för att bibehålla en sådan position, vilket inte ruckar något särskilt på strukturerna i stort.
Frida
Det har hänt nåt: Förr i tiden var den typiska rektorn/musidirektören/myndnighetschefen en vit man. Nu är det en vit svensk kvinna: Anna Söderbäck (konstnärsnämnden) Sara Arrhenius (Konsthögskolan), Maria Lanz (konstfack), Magdalena Malm (konstrådet), Isabella Nilsson (Konstakademien)… osv. Snart inte en enda kille kvar, intressant!