«Hell dig, o gäst…!», utropar prins Telemakos när han tar emot en främling i dörren. Det är alldeles i början av Homeros Odysséen, och det är gudinnan Atena, förklädd till man, som kommer på oväntat besök. Prinsen sätter inte igång och grillar Atena med något medborgartest, istället välkomnar han sin gäst till bords innan han ens frågat vem hen är.
För det är så man gör. Man välkomnar en främling, och hoppas själv bli välkomnad när man reser i främmande land och slipper snubbla in hos den enögde cyklopendär utbölingar står på menyn.
Det är mot den här antika kulissen som fransk-marockanska Bouchra Khalilis utställning på Malmö konsthall utspelar sig. Hon rör sig i en tidlös och klassisk motivvärld, där migration, mänsklig värdighet och rätten till liv och frihet återföds i olika skepnader. Khalili, bosatt i Wien, och doktorand vid Konsthögskolan i Malmö, har visats på en lång rad tunga institutioner från Venedigbiennalen till MOMA. I höstas kunde den nordiska publiken möta henne på Louisiana, men med ett betydligt torrare verk, The Mapping Journey Project (2008– 2011). Den installationen gled rätt mycket under radarn när museet samtidigt visade dragplåstren Marisol och Jon Rafman. Desto bättre då att Khalili gör något helt annat på Malmö konsthall.
Här har Khalili byggt upp fyra fysiska scener som påminner om små klassiska grekiska teatrar, där videoinstallationer spelas. Rösterna från olika platser och tider blandar sig med varandra.
I The Public Storyteller (2024) reciteras en poetisk berättelse om Djellali Kamal som utmanar den mäktiga cyklopen. Kamal vill representera de som inte hörs och syns, han vill «vidga cirkeln av människor som drömmer». Det gäller drömmar om jämlikhet, men också drömmar som bara konsten kan uttrycka, genom transponeringar och overkliga förflyttningar. Genom att gestalta minnet av de som inte finns i rummet. Som berättaren säger: «vi är och vi är inte».
Precis som utställningstiteln How to Call a Ghost anger så handlar det om åkallan. Besökaren möter gestalter ur det förflutna, vilka i sin tur åkallar föregångare ur myter och historien. Men det är inga vanliga underhållningsspöken vi möter. Khalili frammanar sina andar med både värme och värdighet, som vänner att umgås med.
Malmö konsthalls stora vita rum har fått en dämpad belysning, där verken lyses upp som öar i det mörka havet. Här finns också en åkallan av civilisationen, där varje liten grekisk teaterscen med sin koncentrerade uppmärksamhet blir en symbol för viljan att bygga ett bättre samhälle.
Samtidigt är cirkeln som symbol också skrämmande. En cirkel har varken början eller slut och under en enögd makthavare sluter den sig kring sig själv och stänger ute det som inte får plats.
Djellali Kamal, vem var han då? Presidentkandidaten som 1974 utmanade den franska överheten. Han fanns inte, utan var en karaktär baserad på en 15-årig algerier som mördades i Paris. Djellali Kamal blev en gestalt som migrantarbetare och studenter samlades kring för att påtala rasistiska och förtryckande strukturer. Hans kandidatur var ett kollektivt försök, och ett spel, för att kunna berätta om kampen som migrantarbetare förde, deras hungerstrejker, sättet de blev osynliggjorda av makten. I konsthallens rum finns väggaffischer med en blandning av reproduktioner ur tidskrifter och foton som dokumenterar den performativa, politiska aktionen.
Och i den mest gömda av de uppbyggda teatrarna, som är färgad midnattsblå, visas The Public Scribe (2025). Videon är en tydlig pendang till den muntliga berättartraditionen, där en skrivare sätter människornas öden på pränt. För ett mynt eller två får någon hjälp med bostadsaffärer, skuldebrev och pass. Videon växlar mellan att visa skrivaren och beställaren i hårda klipp, vilket i sig påminner om kraftfullheten en tryckt text får på en papperssida. Men att dokumentera räcker inte, menar Khalili. Det är inte förrän skrivaren hittar ett poetiskt språk – söker i öknen, med Jean Genets ord – som den blå färgen omsluter både honom och publiken.
Samma sökande går igen i den svartvita videoinstallationen The Typographer (2019) där händer plockar ihop bokstäver. Videon är en effektiv och behaglig uppvisning i att bygga konst, bit för bit. Det enkla plocket speglar andra byggen, där materialet eller tecknen ser annorlunda ut underifrån, och upp och ner, än resultatet som vi avkodar på två sekunder. Och det speglar andra resor som vi är en del av, medvetet eller inte.
En gång i tiden var resan helig och en främling en välsignelse, säger berättaren i The Public Storyteller. Han bjuder in publiken att delta i en rörelse som är vackrare än den vardagliga verkligheten. Där vi kan vara med och «forma havet som inte har gränser». Jag har svårt att tänka mig en mer poetisk och kraftfull start på sommaren.
