Dora Budors utställning inleds med ett svartvitt fotografi monterat i en inglasad anslagstavla på det lilla torget utanför Bonner Kunstverein i Bonn. Fotografiet föreställer ett par läderskor med utskurna förvaringsfack i klackarna. Bredvid skorna ligger prydligt uppradade dollarsedlar. En sexigt paketerad ledtråd om att utställningen kommer att titta på relationen mellan värde och de strukturer som ligger bakom eller bredvid: det intressanta i fotografiet är inte i huvudsak dollarsedlarna utan den struktur som möjliggör deras förflyttning – de utkarvade håligheterna.
Budor, som är född i Kroatien, har nyligen avslutat en gästprofessur på Det Kongelige Danske Kunstakademi för att ta sig an en professorsstol på Städelschule i Frankfurt. Med ett intresse för arkitektur, institutioner och materiella villkor för (konstnärlig) produktion skapar hon utställningar som svarar på rumsliga och psykosociala villkor; här genom att förhålla sig till omvandlingen av en före detta blomsteraffär till ett konstcentrum på 1980-talet.
I Bonner Kunstvereins dovt upplysta entréhall visas fyra verk av konstnärerna Yvo Cho, Henrik Olesen, Camilla Will och Eleanor Ivory Weber. Budor beskriver verken som «preludier» till resten av utställningen. De finns där för att sätta en ton, eller snarare, för att aktivera en blick. Olesens The Body Underneath the Skin is an Overheated Factory (2005) är en 32 minuter lång uppradning av världens rikaste personer och deras line of business. Den visas i ett litet förrådsutrymme på en tjockteve inklämd mellan staplar av ölbackar. I det elliptiska, svagt rökdoftande caféet är en annan tjockteve placerad direkt på bardisken. Camilla Will ligger i sängen och dikterar skillnaden mellan katter och grisar, varvat med fotografier av Rotterdam (Dictated from Bed, 2011).
Utan att bokstavligt behöva dela någon av skärmarna i två uppnår Budor genom presentationen av videorna i avsides utrymmen en slags split screen. Blicken som preludierna lägger an är en dubbel blick, en växelverkande blick mellan verken och de rum de installerats i.
Kunstvereinens stora utställningssal domineras av en monumental fristående vägg. Väggen är hastigt utsågad från sin tidigare position där den delade rummet mitt i tu och resterna därifrån bildar som en sockel som löper tvärs över golvet. På ena sidan av denna vägg projiceras Medium (2025), sju minuter suddiga tagningar av kablar och konstruktioner i metall som är svåra att helt identifiera. Underreden av bilar? Insidan av elskåp? Videoverket ger ifrån sig en lågmäld abstrakt ljudbild av trafik som smälter samman med projektorns egna brummande.
I rummet visas även fem verk från serien Autophone (2022–). Vackert snidade, konstruktivistiska skulpturer av träslag som används för musikinstrument presenterade på vita piedestaler. Från deras insidor hörs det rytmiska vibrerandet av sexleksaker. Genom att gömma undan leksakerna tillåts uppmärksamheten löpa bredvid deras huvudsakliga funktion och form, och fokuseras på deras ljud – ett i sig värdelöst ljud som finns där som en biprodukt från den vibration som ska ge njutning.
Alltså: Budor ser bredvid. Det är samma gest i skoklackarnas hål, Kunstvereinens förråd, caféets bardisk, den nedsågade väggen, bilarnas underreden och sexleksakernas ljud. Att flytta en vägg och markera var den tidigare stod riskerar förstås att upplevas som en endimensionell upprepning av historiskt utförda gester. Men Budor undviker klichén tack vare att hon låter ett konstnärligt gestaltande ta plats parallellt med sin mer strama konceptuella hållning. I filmandet av bilarnas underreden, i utformandet av Autophones, ger hon utrymme för något som skulle kunna klassas som ett sökande efter skönhet. Hon visar inte bara upp de strukturer som bygger upp värderelationer utan demonstrerar också sin egen – konstnärens – makt att göra något attraktivt genom gestaltning. Det gör att utställningen skapar värde samtidigt som den klär av värde.
På så vis utspelar sig Budors arbete i det spänningsfält eller den ambivalens som utgör ett av samtidskonsten fundamentala problem: att som konstnär vara en del av de strukturer som man samtidigt skärskådar. Med MY ENERGY COMES FROM FREEDOM hävdar Budor att det samtida konstnärssubjektet måste vara det som gör båda två; som både utformar något vackert och envisas med att alltid ställa frågan varför – och vågar se denna komprometterade position som en möjlighet.
Allt detta görs på ett väldigt snyggt sätt, antagligen för snyggt. Alla som någonsin befunnit sig i ett algoritmiskt flöde vet att det som ges uppmärksamhet är det som sedan skapar ens värld. När Budor riktar betraktarens fokus för att skapa små stunder av ömhet – som sångerna som trevande letar sig fram ur ljudet från sexleksakerna – uppstår i utställningen en närvaro som inte kan undgå att beröra en.
