När Sverige går till val i september pekar alla opinionsundersökningar mot regeringskifte. Det skulle innebära att alla de nordiska länderna utom Finland får socialdemokratiskt ledda regeringar. Ser vi slutet på högervågen i Norden? Eller speglar opinionen snarare att partierna till vänster har tagit över de delar av högerns politik som lockar väljare – medan högerpartiernas allt mer auktoritära linje avskräcker en stor del av väljarkåren när den genomförs?
Curatorerna för De besegrade på Bonniers konsthall tycker garanterat att det vore prematurt att avfärda hotet från högernationalismen. Det är Bonniers konstnärliga ledare Joanna Nordin, kritikern Kim West (välbekant för Kunstkritikks läsare) och den franske curatorn Francois Piron som har ställt samman en utställning som tar sig an Peter Weiss anti-fascistiska roman Motståndets estetik med hjälp av 19 levande eller döda konstnärer.
Weiss kom som judisk flykting till Sverige 1939 och är med sitt gränsöverskridande arbete den perfekta symbolen för motståndet mot fascismen. Samtidigt har motståndet blivit något av en kliché som ofta åberopas men sällan kvalificeras. Det som gör De Besegrade intressant är just viljan att granska under vilka historiska och materiella omständigheter ett konstverk blir, som curatorerna skriver, ”politiskt användbart”.
Om våren präglades av soloutställningar och yngre konstnärer kretsar hösten kring den tematiska utställningen som form. Accelerator visar två: Aerpiemaahtoe och The Owl of Minerva. Den första, vars titel betyder förfäders kunskap på sydsamiska, handlar om samisk konst, medan den andra utforskar levd erfarenhet och intuition som former av kunskap och ser ut att bli en livfull blandning av performance, musik och graffiti.
Kommer Tensta konsthall någonsin att återhämta sig från det tidiga 2000-talets arkivfeber? I höst visar de Remnants, curaterad av Tawanda Appiah och Cecilia Widenheim. Den visades förra året på Heirloom i Köpenhamn och återbesöker en i höggrad marginaliserad svart kulturhistoria i Norden.
En av höstens höjdpunkter blir fjärde upplagan av September Sessions. Bakom årets program står den italienska curatorn Joel Valabrega som utlovar en blandning av tonåringens dysterhet, innerlighet och ironi. Som någon med tre ungdomar hemma ser jag naturligtvis fram emot detta.
Bakom festivalen står Index och Mint som också öppnar egna utställningar med teman som knyter an till Valabregas program. Index lyfter fram Malmökonstnären Ruby Nilsson som dramatiserar utställningsrummet och tar upp erfarenheter av transmisogyni. Mint inviger sina ombyggda lokaler – där de blir grannar med den experimentella musik- och konstscenen Fylkingen – först veckan efter September Sessions. Då med en utställning curaterad av den georgiska konstnären Tolia Astakhishvili.
Jag hade inte möjlighet att ägna så mycket plats åt Astakhishvili i min rapport från Mumok i Wien. Det var synd då hon hade förvandlat källaren till en dunkel och stämningsfull miljö där det kändes som att man hade kunnat gå runt hur länge som helst och ändå upptäcka något oväntat.
Om de små och medelstora konstinstitutionerna flyttar fram sina positioner så är det tunnsått med stora museiutställningar. Varken Nationalmuseum eller de stora konstmuseerna i Göteborg och Malmö har något särskilt intressant att erbjuda. Moderna museet satsar på alternativ till västerländsk kanon: den iranska konstnären Monir Shahroudy Farmanfarmaian (1922–2019) och den samiska konstnären Aage Gaup (1943–2021) i Stockholm, samt den estniska konstnären Anu Põder (1947–2013) í Malmö. Intressanta men tämligen obskyra val, och ett lite för bakåtblickande program för ett museum för modern och samtida konst.
Kanske blir det bättre ordning när norska Tone Hansen tar över som chef i september. Då får även Index en ny chef: den turkiska curatorn Övül Ö. Durmuşoğlu. Det ena är Sveriges viktigaste konstmuseum, det andra en liten konsthall som gör sitt bästa för att driva ett internationellt program med en minimal budget. Ändå kanske jobben har vissa likheter?
Båda handlar om att stärka institutionens konstnärliga profil i en tid då kulturpolitik och finansiering knappast gynnar experiment och risktagande. Under de senaste åren har Moderna museet förlorat en del av den särpräglade identitet som tidigare skilde det från andra svenska museer. Samtidigt kämpar Index – en gång Stockholms ledande institution för samtidskonst – med att omdefiniera sin roll i en situation där mycket av det man gör också görs av andra aktörer med betydligt större resurser.
Hur Durmuşoğlu kommer att hantera detta vet jag inte, men jag är skeptisk till de okritiska hurra-rop som har mött tillsättningen av Hansen. För mig framstod hennes program på Munchmuseet i Oslo 2022–2026 ofta som en smula eklektiskt och krystat i sin strävan efter samtida relevans. Precis som när Gitte Ørskou tillsattes 2019 så undrar jag om ambitionen att göra institutionen mer demokratisk och inkluderande har fått överskugga den konstnärliga visionen. På den punkten blir jag förstås gärna motbevisad.
Konformismen förblir ett av det svenska konstlivets utmärkande drag, och höstsäsongen är inget undantag. Marabouparken visar Éva Mag, som hade en utställning på Bonniers Konsthall 2020, medan Liljevalchs ställer ut Sara-Vide Ericson, som just nu har en utställning på Norrköpings konstmuseum. Båda hör till våra främsta skulptörer (Mag) och målare (Ericson), men ändå känns Carl Kostýal/Hospitalets presentation av Klara Lidén nästan mer originell, eftersom det var länge sedan hon ställde ut i Sverige. Kanske borde curatorerna lägga lika stor vikt vid hur de konstruerar kanon i nuet som de gör när de reviderar den i efterhand.
Det tidiga 2000-talets intresse för den koloniala historien håller fortfarande i sig. I höst visar Malmö konsthall den nigerianska konstnären Otobong Nkanga, känd för sina suggestiva installationer och vackra gobelänger, medan Färgfabriken presenterar den något äldre – men också något mindre kända – nigerianske konstnären Ndidi Dike. Tematiskt möts de i frågor om extraktion, migration, land och minne. Och Lunds konsthall visar Malmö-konstnären Carla Zaccagnini, vars arbete kretsar kring mer kunskapsteoretiska frågor om gränser, förflyttningar och klassifikationer.
Konstmuseerna är mer upptagna av den inhemska kolonialismen. Bildmuseet i Umeå visar Göteborgskonstnären Nina Mangalanayagams efterforskningar kring Saint-Barthélemy, som var svensk koloni 1785–1878. Kirunas museum för samtidskonst tycks under Maria Linds ledning närmast satsa på att bli Sveriges inofficiella museum för samisk konst. I höst visar KIN teckningar av den samiska konstnären och författaren Johan Turi tillsammans med verk av Outi Pieski och Johanna Minde.
Hösten visar hur institutionerna gärna talar om motstånd, kolonialism, marginalisering och politisk förändring, samtidigt som de är betydligt mindre benägna att ta risker när det gäller den egna verksamheten. Det är lätt att se vilka maktordningar som ska avslöjas och vilka narrativ som ska skrivas om. I detta finns en trygghet, kanske rentav en konservatism, som ironiskt nog förstärker etablerade tankeformer och leder till att man ofta håller sig till namn och teman som känns trygga och inte alltför utmanande.
