Upplöst självbiografi

Fatima Moallims utställning i barndomsstaden Växjö ger oss anledning att reflektera över samtidens begär efter identitet och olikhet.

Fatima Moallim, Familjealbum, tusch på linoleum, 200 x 163 cm, 2021. Foto: Anders Bergön.

Fatima Moallims sedan länge emotsedda utställning med nya verk på Växjö Konsthall utgår från hennes uppväxt i staden, där hon bodde mellan 2 och 10 års ålder. Leila är en lågmäld presentation i konsthallens bakre rum, med dimensioner som för tankarna till det vardagliga och till hemmet. Moallim – som kanske är mest känd för sina episka performances i vilka hon ritar stora platsspecifika väggteckningar – visar en samling mindre verk, som svartvita fotografier och readymades. Trots att detta är ett avsteg från hennes tidigare arbete, så är det en ovanligt mogen presentation för en självlärd konstnär vars karriär tog fart för bara tre år sedan när performanceverket Flyktinglandet (2018) valdes genom en open call till ett evenemang på Marabouparken i Stockholm, för att senare visas i Modernautställningen 2018.

De som känner till det verket – eller Självstudier (2020), Moallims omtalade offentliga verk på Zinkensdamms tunnelbanestation i Stockholm – kommer att känna igen sig i Växjö. Hennes linjeteckningar av människofigurer återkommer i Nilen (alla verk, 2021) – ett collage av skisser och kollegieblocksark i en utskjutande stålstruktur – och Ordets bröd, i vilket en ensam gestalt har tecknats i kol på baksidorna av pocketböcker som tryckts ihop i en bokhylla av stål. De återkommer också i Familjealbum, där familjen inte avbildas som en grupp individer utan som en serie invecklingar och kopplingspunkter: utan tydligt definierade kanter förenas gestalterna i en gemensam rörelse, en ömsesidig förvandling. Det är, kort sagt, storartat.

Fatima Moallim, Årskurs 1–3 (del av triptyk), fotografi, godispapper, tyg. 42 x 42 cm, 2021. Foto: Anders Bergön.

Detsamma kan inte sägas om readymade-skulpturen Svensk direktreklam, installerad nära ingången och i ett av gallerirummets hörn. Buntarna av gratistidningar och pastelltyger är rent formmässigt utställningens minst övertygande verk. Årskurs 1–3, tre traditionellt inramade svartvita porträtt av konstnären som ung flicka, framstår som lika banala. Moallim har ritat på delar av bilder, som bygger på gamla skolfotografier, och mellan passepartouten och glaset försiktigt tryckt in små tygbitar, tuggummipapper och till och med ett godishalsband – saker man förknippar med lågstadiet. Skulpturerna och fotografierna saknar teckningarnas visuella komplexitet och känslomässiga laddning, men deras vardaglighet understryker ett av utställningens mer överraskande förslag. Nämligen att konstnärens barndom i Växjö kunde ha tillhört vem som helst.

Familjens flykt till Sverige från Somalia på 1990-talet antyds, men till skillnad från i Flyktinglandet så lyfter Moallim inte fram migration och religionstillhörighet; inte heller tematiserar hon svarthet och svart estetik. Med undantag av det faktum att Leila är namnet på konstnärens äldsta syster, så avslöjas inget personligt – eller ens intressant; utställningen mytologiserar inte. Genom att låta det självbiografiska lösas upp i gester, i det kommersiella och det vardagliga, så motsätter sig verken den representativa blicken; det vill säga, den granskande (vita) blicken som söker efter identitet, olikhet och avvikelse. Med detta uppmanar Moallim oss att inte bara reflektera över hur vi ser (och läser) bilder och konstverk av BIPoC-konstnärer, utan också samtidens begär efter olikhet, inte minst i de nordiska länderna. En betydande prestation för en så blygsam presentation.

Fatima Moallim, Ordets bröd, kolteckning, pocketböcker, stålram, 109 x 80 cm, 2021 (till vänster), and Svensk direktreklam, direktreklam, 2021 (till höger). Installationsvy från Växjö konsthall. Foto: Anders Bergön.

Diskussion