Ljud som upplevs med kroppen

Christine Sun Kim utforskar gränser och konventioner för hörandet, men hennes ljudverk på Andquestionmark i fredags knöt också an till idén om konsten som onåbar, bortom räckhåll. 

Bild från uppförandet av Christine Sun Kims 4x4 på Andquestionmark i  Stockholm. Foto: Sara Linderoth.
Christine Sun Kims ljudverk 4×4 framfördes i fredags på Andquestionmark i Stockholm. Foto: Sara Linderoth.

Allt har gallrats bort ur rummet för att besökaren ska fokusera på en sak: ljudet. Men det är ett misstag. För om det finns en skön torftighet i utställningsrummet på det lilla Stockholmsgalleriet Andquestionmark, så ger det också upphov till känslan att verkets vaga muller dröjer i denna tomhet, att allt undanröjts för att stärka upplevelsen av någonting onåbart. Till och med de fyra högtalarna ser ut att vilja rymma därifrån. Pressade in i varsitt hörn sticker hjulen lite sorgset fram ur baslådornas svarta höljen. Konsten har ställts på ända och pulserar utom räckhåll.

Ändå bygger verket 4×4 på en igenkännbar mänsklig form. Den amerikansk-koreanska konstnären Christine Sun Kim har bett fyra personer att bidra med sin sångröst, däribland konstnären Tony Conrad, men också Robert Cohn, den som kommersialiserade bruket av voice mail. Rösterna har pitchats ner till en frekvens mellan 7–35 Hz, där ljudet övergår från det hörbara till något som bara kan kännas. Endast dova rester återstår av de i väggar och fönster skingrade tonerna, som vibrerar hotfullt och kryper in i kroppen med stötvisa skälvningar. Ingen röst når ut, allt sluter sig i en av sorl indränkt stämning, som lämnar den igenkännbara verkligheten bakom sig.

Christine Sun Kim samtalar med Robin McGinley. Foto: Stefanie Hessler.
Christine Sun Kim i samtal med Robin McGinley på Iaspis, Konstnärsnämnden. Foto: Stefanie Hessler.

Det hör till saken att Christine Sun Kim är döv från födseln. Trots det har hon medverkat i bland annat MOMA:s ljudkonstutställning Soundings. A Contemporary Score 2013. Utforskandet av det som konstnären inte kan höra blir en med omgivningen förbunden dialog, samtidigt som dövheten för in ett element av slump i hennes ljudverk. När hon 2008 började använda sig av ljud genom att «låna andras röster» började hennes konst att betraktas som legitim, förklarade hon i ett samtal med musikern och curatorn Robin McGinley på Iaspis/Konstnärsnämnden tidigare under dagen, genomfört med hjälp av två projicerade chattfönster. Om hennes ljudverk, performance och teckningar handlar om vem som har tillgång till en röst och hur ljud definierar identitet, hade verket på Andquestionmark ett förvånansvärt ensidigt fokus på rummet, tiden och den subjektiva upplevelsen. Allt anonymiserades i en abstrakt bakgrund.

Samtalet på Iaspis var i själva verket mer givande än det efterföljande evenemanget, eftersom så lite av Kims intressanta perspektiv på ljud realiserades i praktiken. Att hennes konst skulle generera politiska läsningar, vilket ofta påstås, tycks utgå mer från en biografisk förförståelse, än från vad verken faktiskt gör. Lika ironiskt som att det krävs en döv ljudkonstnär för att påvisa att ljudkonst inte bara handlar om det vi kan höra, lika synd är det att Kim i 4×4 har övergett det konceptuella. Verket för tankarna till den stela förväntan som ibland vidhäftar ljudkonst, där upplevelsen står och väger mellan en kritisk reflektion och viljan att uppslukas av ljudet. Rösterna är avskurna alla relationer till en specifik kropp, och kvar finns den slitna föreställningen om ljudet som en hemsökelse.

Diskussion