
Dan Karlholms nya bok Konsten är. Essäer om konstverk och konststudier (2024) är en samling akademiska essäer om konst, historieskrivning och materialitet i klimatkrisens tid. Ändå väljer han att avsluta den med «en osystematisk samling satser» som ska generera nya tankar hos läsaren och stimulera «den konsteoretiska och historiografiska diskussionen». Man kan undra varför han inte vill ge de påståendena en diskursiv enhetlighet, utan en «rytmisk» ordning lika elaborerad som «vilket konstverk som helst». Jag utesluter inte att ett av bokens ärenden är att förstå konsten på ett sätt som förklarar varför dessa meningar skulle kunna göra anspråk på att tillhöra den kategorin.
Jag gillar hur som helst tonen och tilltalet på slutet, för trots att Karlholm där i stort sett presenterar idéer man redan stött på i boken så fungerar satserna mer stillsamt tankeväckande än övriga texter, som är väldigt om sig och kring sig i polemisk kverulans. Detta får mig att vilja uppfatta hela boken som lösryckta meningar, fragment från en framtid där det mesta av denna akademiska framställningsform har gått upp i rök. Det borde kunna vara i Karlholms anda, eftersom han hävdar «att vara [de teoretiska källorna] trogna vore att svika dem» och att «en läsning är en läsning».
Karlholm är professor i konstvetenskap vid Södertörns högskola och har publicerat ett flertal böcker om konstteori, museologi och historiografi. Jag antar att de ligger nära ämnet i den nya boken, eftersom «Karlholm, Dan» är det näst mest förekommande namnet i litteraturlistan, knappt slaget av Adorno och tätt följt av Heidegger och Bruno Latour. I boken presenterar Karlholm sin vision om en ny disciplin, «konststudier», som ska få både konsthistorieämnet och samtidskonstkritiken att te sig som två sidor av samma föråldrade mynt. Enligt Karlholm grundar sig båda på en «presentism» och föreställningen om «en ny historisk tidsordning efter 1989».
Om man frågar hur en epok organiserar den historiska tidens dimensioner för att förstå sig själv, finns tydligen tre möjliga svar: modernism, pastism eller presentism. Innan murens fall rådde en modernistisk futurism där den innevarande dagens möjligheter bedömdes utifrån sin förmåga att föra oss närmare en utopisk ordning som väntade i framtiden. Pastismen var en ordning där det viktiga låg i att dagens handlingar förvaltade seder och traditioner på ett sätt som förde dem vidare till framtiden. I presentismen är vi inte på väg någonstans och förvaltar inget arv, utan det viktiga är vi och vår samtid. Vilket ju är den hållning som gör samtidskonst av konst, oavsett när den är gjord.
Enligt Karlholm får presentismen oss att missa det värdefulla i konsten, nämligen sammanflätandet av olika tidsskikt, historier och inkongruenta nu i plural. Den bygger också på ett tankefel i den meningen att den gör sig «oberoende av absolut tid», vilket han förstår som att den har «upphävt tidsdifferens mellan då, nu och sedan». Men ibland formulerar han invändingen nästan i motsatta ordalag, att felet är att den skiljer på nu och då. Kritiken, «konstens administratörer», marknaden och historieskrivningen antar att ett verk har «en tid» där det «tidsenligt hör hemma», så att samtidskonsten hör till nutiden medan ett verk ur det förflutna inte gör det.
Jag tror Karlholm menar att alla dessa presentister illa hanterar relationen mellan å ena sidan historisk tid, som rör sig från en period till en annan, och tiden själv och dess rörelse från ett ögonblick till ett annat. Han vill nog grundlägga historicitet på temporalitet. Man kan undra varför, eftersom historia mycket väl kan skrivas utan hjälp av ett bestämt tidsbegrepp. Det gjorde exempelvis Foucault. Om Karlholm ändå kritiserar presentismen för dålig historiesyn är det nog för att han med konststudier önskar både ta avstånd från dagens konsthistoria och samtidigt fördjupa historieskrivningen. Och då har han nog behov av att artikulera förbindelserna till temporaliteten.
Problemet med presentismen är alltså att den förutsätter att samtiden vilar på ett nu. Mot detta framhåller Karlholm att Augustinus ju visade att om man uppfattar tid som en succession av olika nu, så kan den inte tillskrivas vara utifrån sin minsta beståndsdel, eftersom nuet visar sig vara blott en gräns mellan två andra nu. Och en gräns har själv inte någon utsträckning. På något vis måste väl detta ändå innebära, antyder Karlholm, att nutiden inte heller är annat än ett tomt begrepp.
Augustinus kom dock på hur nuet skulle kunna ges substans, nämligen genom att kopplas till evigheten. Evigheten är den plats där din odödliga själ kommer att vistas, och dess öde bestäms av de handlingar du utför vid olika ögonblick i livet. Dessa ögonblick har ett vara av evig giltighet.
Det är en lösning som har varierats genom tiderna. För Heidegger tycks döden, alla möjligheters omintetgörande, fylla samma funktion. Och för Karlholm är det ibland «olika rumsligheter» som ska ge innehåll till nuet, men oftast är det antropocen som intar evighetens plats. Det är den som bestämmer vår samtid genom hotet om att låta våra «levnadsbetingelser gå om intet», och mot vilken våra handlingar och vår konst måste mätas. Att antropocen samtidigt är historien som kommer ikapp oss och gör samtiden hotfull är väl lätt att tänka; att denna katastrof inte har skapats i nu-punkter som först i efterhand blivit förflutna är däremot inte fullt lika enkelt och övertygande.
För den sakens skull hänvisar Karlholm till Bergsons lösning på successionsproblemet: att tänka sig det förflutna, nuet och framtiden som samexisterande och virtuellt närvarande hela tiden. Men Karlholm gör ingenting för att koppla en sådan virtuell tidsuppfattning till tanken att antropocen är det förflutnas närvaro i nutiden, på historisk nivå. Han tycks nöja sig med att tankefigurerna har analoga strukturer. Men virtualiteter är dock ganska fjärran från empiriskt givna objekt. Dessutom gör han det inte enkelt för sig och tar över hela Bergsons lösning, utan lägger all vikt, inte på de tre tidsdimensionernas samexistens, utan på det förflutnas primat. Han gör sig en egen ontologi som fastslår «det förflutnas fortvararo [i nuet], framtidens förflutenhet och nuets intighet».
Vad ska man säga? Det är frejdigt.
Kanske är Karlholms tanke att tidens artikulationer kommer fram bättre i konstverk än i diskursen, och att det är därför vi ska ägna oss åt konststudier. Det skulle ge konsten en verkligt viktig roll. Karlholm presenterar själv en smart tolkning av Marcus Larsons målning Brinnande ångbåt (ca. 1850), där han tar oväntad hjälp av fototeori för att försöka påvisa «vår flerskiktade temporala belägenhet, vårt överdeterminerade nu eller prekära presens under antropocenen» i målningen. Men inte heller där framträder artikulationerna av tidsskikten på okrystat vis. De känns ditprojicerade, och som om verket inte bidrog med något alls. Möjligtvis är tid i sig en krystad sak. Kanske är den alltid ur led, hur man än vrider och vänder på den.
Det må så vara, men som läsare frågar man sig vad det egentligen är för mening med att knyta varje konstverk till antropocen, om den nu inte fördjupar verkets relation till tid och betraktarens epok? Jag kan tänka mig två skäl. För en kommunikatör är det ett sätt att göra verket relevant, samtidskonstmässigt, även om det inte visar oss något annat än vad vi redan vet och pratar om. Och för en professor är det bra för att få finansiering till sin institution i en tid då det krävs att varje svensk universitetskurs ska ha fokus på «hållbarhetsfrågan», vilken genom antropocen skulle vara inskriven i konststudiernas själva objekt och metod. Frågan är om konsten finns i den.
En uppfattning om konstverk som assemblage går väl ihop med Karlholms tidsidé. Ett verk är då inte den enhetliga komposition som en konstnär har färdigställt, utan en irreducibel mångfald heterogena element (materialla, konceptuella och andliga) och delar av olika tidsskikt, vilka har sina historier att berätta. Var kom pigmenten ifrån? Var har verket visats? Man kan gå in i verket som i en monad och finna en värld avspeglad, inte nödvändigtvis i gestaltningen, men garanterat i handhavandet av verket och i material. Det är vad konsten i verket är.
Konsten förstås då som verkets ännu orealiserade möjlighet, vilken först när konstnären har lämnat det ifrån sig visar sig genom att ägare, curatorer och uttolkare tar vid och gör det till «en vällagrad artefakt». Konsten är ett sätt att se, säger Karlholm, framförallt då se att verket är sitt förflutna, vad folk har gjort med och sagt om det. Hur diminutiv roll verket självt spelar speglas av att han tillskriver alla verk «estetiska likvärdighet». Ett verk duger lika väl som ett annat, det är materialen, handhavandet och diskursen som gör det intressant. Men det är ju en förlust. Det är möjligt att vi behöver nå bortom presentismen, men varför skulle någon vilja ägna sig åt konststudier om detta innebär att ersätta den konst som konstnärer gör, och verk som fascinerar och gillas, med estetiskt likvärdiga produkter som får sitt intresse av omständigheter? Jag tycker att det låter huvudlöst.
