Två steg in på Belenius och jag blir stående framför Caroline Wongs stora målning A World in Us (2023). Den är färgintensiv och utan skarpa gränser mellan personer, objekt och rum. Ur målningens centrum frigör sig tre kvinnor som sitter respektive halvligger intill varandra i en soffa. Klänningarnas blommönster smälter samman med filtar och kuddar till ett mönstrat hav, som om någon hade kört en gammal Matisse och en William Turner i mixer.
Scenen präglas av lugn och intimitet. Är kvinnorna vänner, älskare, eller systrar? Svårigheten att avläsa vilken form av närhet det handlar om gör mig varm om hjärtat. Relationen är självklar för de närvarande, den behöver inte förklaras eller förtydligas för någon annan.
Utställningen är curerad av bröderna Ashik och Koshik Zaman, som driver nättidskriften C-Print och har stått bakom flera riktigt intressanta konstinitiativ i Stockholm de senaste åren. I sin presentation av konstnärerna lyfter de fram hur den starka återkomsten av figurativt måleri det senaste decenniet har banat väg för många icke-vita målare och konstnärer i diasporan, där figurationen helt enkelt har fungerat som medel för att bryta den historiska dominansen av vita kroppar i konstens bildvärld. Samtliga deltagande har sina rötter på den asiatiska kontinenten och är i flera fall uppvuxna eller utbildade i USA eller Europa.
De flesta av verken påminner samtidigt om att figuration inte är något enkelt och välavgränsat begrepp, och om att den i slutändan är helt sekundär i förhållande till andra strategier som ger verken kraft. Jag tänker till exempel på Justin Yoons rättframt naiva målningar, där tre karaktärer – en extravagant hypermaskulin person, en lika extravagant feminin karaktär och en liten hund – hänger runt på olika ställen, mest barer. Lite som en vardagsmysig, pastellig och mer queer version av Tom av Finland, där den hypermaskuline tillåter sig att längtansfullt blicka mot månen.
Jag är först tveksam till om detta verkligen är «bra» måleri, men tror att jag förväxlar val av stil med målerisk kvalitet. Här finns samma känsla av självklar närhet mellan karaktärerna som i Caroline Wongs målning, fast med en mer syntetisk hollywoodmelankolisk stil.
En besläktad artificiell känsla återfinns i Ming Wangs svit Journey to the West som består av scener hämtade från den amerikanska västern, fast med en Barbie som cowboy och en My Little Pony betande på prärien. Ken är också med i bakgrunden, han har tippat omkull och ligger på marken precis så onaturligt stel som han av nödvändighet måste vara. I en annan målning, uppdelad i fem mindre delar, ser vi Barbie köra ensam genom samma mytologiska amerikanska landskap. Vägen är oändlig och intill förarsätet ligger en glittrig handväska och ett par Barbie-skor.
Anledningen att det här blir så bra är att Wang skildrar scenerna som inifrån leken och filmen, med de aspekter av längtan och begär, men också känslan av alienation, som formas där. Att smälta samman en av den multinationella kapitalismens främsta symboler och västernfilmen borde vara ett för enkelt grepp, men tvärtom skapas ett komplext tillstånd där de olika meta- eller verklighetslagren blir svåra att hålla isär. Här finns också en direkt koppling till Kina, där Barbiedockan tillverkades under andra halvan av 1900-talet, men där den släpptes på den inhemska marknaden först 2009.
Jag tycker hela utställningen är suverän genom sättet som konstnärerna navigerar i ett socialt och kulturellt fält. Dessutom snyggt utformad, med flera av målningarna placerade i förhållande till olika färgfält på väggarna, med oväntade sammankopplingar mellan verken.
Mest komplexa, och också svårast att skriva om, är Sahana Ramakrishnans två verk, som för samman en rad tekniker, men också myter, symboler och berättelser från olika tider och geografier. Lager på lager av material med olika egenskaper, skira och kraftfulla, en form av täta hybrider både i utförande och på narrativ nivå. Likt flera av de andra verken i utställningen så är de politiska på det sättet att de påminner om hybridens kraft och det queeras tillåtande tillstånd. Det som världens våldsamma patriarker är mest rädda för.
