Vad är museisamlingens latenta potential? Hur kan konstsamlingar användas för att diskutera samtida politiska och sociala frågor? Kan tillfälliga presentationer påverka konstinstitutioner på lång sikt? Och slutligen, när det gäller museer, vad är gemensamt och kollektivt ägt? Det var några av de frågor som diskuterades vid ett symposium på Malmö Konstmuseum i fredags, den 24 januari.
Symposiet anordnades i samband med museets aktuella utställning Migration: Spår i en konstsamling, ett samarbete med Konstfacks CuratorLab och Tensta konsthall, där den visades 2019. Dagen var vigd åt frågor om curatering och förmedling av offentliga konstsamlingar genom en rad fallstudier. Bland de inbjudna talarna fanns Malmö konstmuseums förra chef, nu chef för Tensta Konsthall, Cecilia Widenheim; Tone Hansen, chef för Henie Onstad Kunstcentrum; Manuel Borja-Villel, chef för Museo Reina Sofia; och Temi Odumosu, konsthistoriker, curator och lektor vid Malmö universitet. Flera av de curatoriella fallstudierna förde tankarna till den nya institutionalismen på 90- och det tidiga 2000-talen, en diskurs som både symposiets curator och moderator, Maria Lind, och en av talarna, Charles Esche, chef för Van Abbemuseet in Eindhoven, är starkt förknippade med.
Symposiet inleddes med att Cecilia Widenheim redogjorde kort för Malmö Konstmuseums historia och dess samling, och gav en överblick över de projekt som genomfördes under hennes chefskap. Presentationen inleddes med frågan: «I vilken utsträckning bör en samling reflektera sitt sammanhang?» och slutade med ett förslag om «samlingen som en kollektivitet… kanske». Esches huvudfråga var titeln för hans presentation: «Kan ett modernt museum förändras?» i vilken han beskrev Van Abbemuseets koloniala historia (Van Abbefamiljen byggde museet med vinsten från tobaksplantager och cigarrfabriker i Nederländska Ostindien), och olika strategier i ett brett program för att dekolonisera museet. Esche underströk särskilt följande punkter: modernitet är oskiljaktigt från kolonialism; och självkritik är otillräcklig såvida den inte kompletteras med ett slags «dekolonialt lyssnande», exemplifierat i hans presentation av Al-Madhafah/The Living Room av arkitekten Sandi Hilal, ett projekt som delfinansierades av Statens Konstråd. Olika former av migration och förflyttning behandlas också i en diskussion om Picasso in Palestine (2011), ett samarbete mellan Van Abbemuseet och Khaled Hourani, konstnärlig ledare för International Academy of Art i Palestina, som visade Picassos Buste de Femme (1943) i Ramallah – vilket var första gången ett sådant verk lånades ut till en palestinsk institution.
Märkligt nog var Picasso en ständig följeslagare under dagen. Han framträdde inte bara i inledningen till Hansens anförande där hon diskuterade Henie Onstads nyligen öppnade utställning Picasso 347 i samband med händelserna den 22 juli 2011 och kampanjen för att bevara byggnaden Y-Blokka i Oslos regeringskvarter, utan även Borja-Villels presentation, som fokuserade på Reina Sofias ansträngningar att «åter-historicera» Guernica (1937), kronjuvelen i museets samling. Båda presentationerna problematiserade ägande på olika sätt. Men, medan Hansens exempel fokuserade på konkreta frågor kring härkomst och konst som stals av nazisterna under andra världskriget, uppmuntrade Borja-Villel skämtsamt publikmedlemmarna att stjäla konstverk – bara inte från Reina Sofia. Intressant nog var Hansen den första talaren som nämnde koloniseringen av Sápmi; Borja-Villel underströk för sin del vikten av ett subalternperspektiv, men ägnade mest tid åt ett något otydligt diagram där historia, dispositiv och ett «situerat museum» triangulerades.
Mest övertygande var Odumosus presentation. Konsthistorikern reflekterade kring frågorna «Vad får oss att agera?» och «Hur vet vi när saker fungerar?» Som svar på det förstnämnda beskrev hon erfarenheten av att som svart bo och verka i det vita norden, och möjligheten att agera inom det utrymmet – i stort sett förstått som allt från fotografiska arkiv till museisamlingar och pedagogiska tv-spel – något hon beskrev som «repetitiv belastning». Odumosu, en curator och forskare vars arbete befinner sig i rörelse mellan olika institutionella sammanhang och samarbeten, åberopade teoretikern Sara Ahmeds uttalande att om det är vandalism att ifrågasätta historien, är det kanske nödvändigt att vandalisera institutioner. Odumosu ägnade sina sista minuter åt ett långt videoklipp från Bamboula (2012), en föreställning av Oceana James på Whim Greathouse, en sockerplantage som blivit museum på ön Saint Croix.
Dagens avslutades med en paneldiskussion modererad av Lind. Som väntat yttrades krav om ökad transparens och utåtriktat arbete, liksom vädjanden om mer tid och resurser för att underlätta för forskning och nödvändigt risktagande. Vid ett tillfälle likställde Borja-Villel museidirektörer med husockupanter. Jämförelsens tveksamhet till trots, så rådde det samstämmighet om att museerna måste reformeras: de kan inte fortsätta att expandera, öppna filialer och ge efter för påtryckningar från staten och marknaden.
Mycket tid ägnades åt att definiera exakt vad som menas med «interpellering av samlingar» (paneldeltagarna tycktes nöja sig med att ifrågasätta utifrån, i motsats till att värna och bevara en insida), men knappt ett ord yppades om interpellation av subjekt. Ett märkligt förbiseende när vi, som Odumosu hävdade när hon citerade författaren adrienne maree brown, «befinner oss i en kamp om vår föreställningsförmåga». Det som står på spel i denna kamp bekräftades kanske tydligast av symposiets övervägande vita publik – vilket en deltagare ironiskt påpekade var «verkligen en bedrift». Vad skulle hända med museisamlingar i ett samhälle där gemensamt ägande och ovillkorad tillgång till kulturproduktion var en verklighet? Konst skulle upphöra att vara en distinkt kategori och symposier om curatering skulle inte behövas. Fram till dess är vi nog betjänta av att följa Ahmeds vandaler. Eller Esche, som, när han tillfrågades om vad han helst av allt skulle vilja göra med museet, helt enkelt svarade: «lämna det».