De flesta känner väl till Herman Melvilles skrivbiträde som avböjde sina arbetsuppgifter med ett artigt «I would prefer not to» i Bartleby, the Scrivener från 1853. Efter att ha tolkats som en allegori över det moderna livets alienation så har Bartleby kommit att ses som en figur för motstånd. Filosofer som Gilles Deleuze och Giorgio Agamben har tagit fasta på hur han upphäver valet mellan att vägra eller lyda genom att bejaka en negativ preferens, som underminerar systemets binära logik istället för att konfrontera makten med ett «nej».
Idag tycks Bartleby ha gått från att fungera som en princip för politiskt motstånd till att bli en metod för estetisk gestaltning. Istället för att revoltera mot genrer rör sig konstnärer ledigt mellan dem. I kontrast till avantgardets negativitet – förkroppsligad av Brechts Verfermdungseffekt där det passiva negeras för att producera det aktiva – så skulle vi idag kunna tala om en «Bartlebyeffekt» som skapar en obestämd zon mellan abstraktion och figuration, kontemplation och handling, och så vidare.
Under de senaste femton åren har konstnären John Skoog producerat en rad svårkategoriserade kort- och långfilmer. Skoog har en dragning mot Bartleby-liknande antihjältar, och har tidigare gjort både en film och en utställning om den något obskyre konstnären Richard Vogel (1953–2015). Nu har han slutfört ett sedan länge pågående arbete om Karl-Göran Persson (1894–1975), lantarbetaren som byggde om sitt hem utanför Hörby till ett skyddsvärn för folk i trakten. Bygget står fortfarande kvar på den skånska landsbygden, och det ryktas att det inspirerade Lars Vilks att bygga sitt platsspecifika verk Nimis (1980–2021) av drivved. Men där Vilks omfamnade provokationen och revolten, så är Skoog inte ute efter att störta systemet utan snarare efter att mjuka upp dess hämmande logik.
Skoogs projekt består både av den bioaktuella långfilmen Värn (2026) och en utställning på Moderna museet i Malmö. I linje med arbetets förankring i Skåne så tar utställningen fasta på själva fästningen, som rekonstruerades för filminspelningen och nu har klämts in i museets Turbinhall. Där tornar den sig över besökarna med sina grova betongväggar och kvalmiga doft. Allt badar i grått skymningsljus, som en vinterdag då solen aldrig går upp.
Filmen har fått lysande recensioner som särskilt tagit fasta på den franske skådespelaren Denis Lavants lysande insats som Karl-Göran Persson. Med rätta, för med sin rastlösa energi lyckas Lavant åstadkomma en fängslande gestaltning av det eviga barnet, «Karl», som irrar omkring i sin egen värld i utkanten av den mänskliga gemenskapen. När han väl interagerar med de andra i byn så får mötena ett märkvärdigt skimmer.
Att utställningen tar fasta på fästningen, som fått namnet Svalebo (2026), gör att det som i filmen upplevs som mänskligt och instabilt får en stum, monumental närvaro. I en nedklippt version av filmen, Eklipsis (2026), som projiceras på väggen har Lavants scener utelämnats. Istället fokusera den på en grupp barn som iakttar honom, kommenterar honom, leker gömme och bygger en egen koja. Efter ett tag blir det vinter. Barnen ordnar ett Luciatåg, och vandrar över de snötäckta fälten. Där Lavants karaktär är en unik händelse, ett veck i tiden, är barnen eviga iakttagare utan attribut.
Skoogs filmer utmärks av långa tagningar, svepande kameraåkningar, naturlyriskt foto samt en påfallande brist på handling i konventionell mening. Med anspelning på Tom Gunnings begrepp cinema of attractions, som syftar på den tidiga filmens upptagenhet vid «the visual thrill», skulle man kunna beskriva Skoogs metod som en cinema of suspension, där de visuella momenten dras ut i tiden och omsluter oss olika stämningslägen. I denna mening är Värn mindre radikal än hans icke-hierarkiska långfilmsdebut Säsong (2019), där filmens olika element – karaktärer, narrativ, miljöer, ljussättning och kamerarbete – behandlas som likvärdiga. Värn är en jämförelsevis traditionell film, med sin messianske protagonist som ska förlösa bygdens rädsla för den annalkande katastrofen.
Genom sin horisontella struktur där det inte händer så mycket mer än att Karl bygger vidare på sitt fort så gör Värn likväl ett lågmält motstånd mot den traditionella biopicens uppbyggnad. I den mån det händer något så sker det med utstuderad brist på drama, och utan att vi får ta del av någon psykologisk utveckling eller dramaturgisk förlösning. I den meningen är Värn kanske Skoogs mest bartlebyska verk hittills, som både spelar med i och upphäver genrens konventioner, utan att direkt revoltera mot dem.
Eklipsis kulminerar i att barnen tillsammans sjunger en antikrigshymn som ekar i den enorma Turbinhallen. Det är vackert och rörande, men ger också upprättelse åt Karls paranoida världsbild på ett sätt som närmar sig våra dagars skräckpropaganda. Kriget står åter för dörren! Bäst att bygga ett fort. Rädsla och skönhet sammanstrålar på ett sätt som tangerar hur militär upprustning återigen framställs som oundviklig, vilket den inte är.
Ytterst är Skoogs val i utställningen ett uttryck för hur samtidskonsten förvandlar politik till bild, vilket ger angelägna frågor en idealistisk och aktivistisk slagsida. Filmen med Lavant känns mer nyanserad, och slutar med att Karl sitter instängd i sitt fort. Tiden dånar, och han vädjar efter att allt ska ta slut. Fortet är inte längre ett skydd mot en yttre fiende, utan det fängelse han byggt åt sig själv under sin tid på jorden. Han påminner om en senkapitalistisk Beckett-figur som istället för att driva omkring har internaliserat kravet om att vara produktiv och arbetat som en myra hela livet. Allt som blev var den cell han byggde åt sig själv helt i onödan.
Samtidigt står fortet där som ett ödesmättat monument över det arbete och den energi som har gått åt för att bygga det. Men har det inte också något föränderligt över sig? En dörr här, ett fönster där; konstruktionen följer ingen logik. Jag förlorar nästan fotfästet, som om bygget självt gör motstånd mot att naglas fast, på ett sätt som påminner om Lavants spöklika gestalt. Det är fruset i tiden, men upphäver ändå gränsen mellan liv och död, dåtid och nutid; dess betydelse går inte att fixera, det enda man kan göra är att befinna sig i dess märkliga, tvetydiga rum.
När samtidskonsten slukas av kommersiella intressen och institutionella spektakel, så framstår det kanske som oundvikligt att motståndet skulle stelna till en autonom estetisk form. Det är kanske denna paradox som Skoog försöker uppehålla sig i, och omvandla till drömlika, ambivalenta stämningar i sina utställningar och filmer. I en intervju med tidskriften FLM beskriver han sin konst som «radikalromantisk», och visst har Värn en stillsam värdighet, rentav en mild skönhet, som kan upplevas som ett motstånd i en värld dominerad av brutala krav och grova känsloyttringar.
