Mellan skulptur, performance, kostym, process och dokumentation finns det en liten zon av oavgörbarhet där Ingela Ihrmans konst verkar röra sig som på stället medan hon själv förvandlas från livsformen homo ludens ända till ett vegetativt liv och tillbaka. Vid något tillfälle på hennes utställning Nattens lekar på Bonniers konsthall i Stockholm drabbas jag av de där rörelserna som kanske lika gärna skulle kunna beskrivas som blandningar, övergångar, glidningar – minnet av att metabolism på antik grekiska betyder blivande infinner sig. Blivande snarare än tillblivelse: skapandet och skapelsen är samtidiga och utan bestämt slut. Jag känner mig indragen i någonting.
Alltså, det finns en del otroligt fina verk här, exempelvis det jättelika förvedade skelettet av en antropomorf varelse, gjort av ett uppsågat och arrangerat träd, som ligger som en fornlämning på golvet. Det verket går det att titta på med en traditionell estetisk-kontemplativ hållning. Men inför de flest verken funkar den inte riktigt – de stora blommorna och insekterna, gjorda i gör-det-själv-stil med enkla material (papper, plast, vass, nylonband – allt möjligt) – och som dessutom ofta fungerar som dräkter för ett performance – inbjuder inte alls till traditionellt konstbetraktande. De påverkar en mer som dekoren på bibliotekets sagostund, man sätter sig i stämning och gör sig beredd. Oklart dock för vad och för vilken värld.
Titeln på skelettet, Landskapet kom först (2025), hävdar att perspektivet är växternas, eftersom det enligt växtteoretiker är så att landskapet även för växtens «upplevelse» är primär. Men i utställningstiteln ligger betoningen på lek och konstnären hänvisar i katalogen till Sigmund Freuds tolkning av konst som en fortsättning på barnens lek och vuxnas dagdrömmande. Det är som om utställningen är en passage där besökaren själv måste artikulera eller skapa rörelsen från lek till erfarenheten av att vara växt i växternas värld.
Jag ger Freud en chans och försöker få fatt i leken i konsten. Det nya verket Nattens lekar (2026) är ett mycket stort flug- eller myggliknande flygfä som flyger i en cirkel genom en tom mörklagd sal med en ljuskälla. På golvet ligger en annan, still. Stendöd, vågar jag påstå, men konstnären säger sig inte veta. Jag lägger mig på golvet som i naturen, reagerar på skuggan som plötsligt faller över mig och ser det groteska monstret flyga över mig. Jodå, lite läskigt. Sedan kör jag Pamplona-ruscher framför den. Jo men det går ju! Jag känner mig lite grann som på ett lekland.
Värdet av det, upptäcker jag, ligger inte i själva upplevelsen, utan i att när jag går vidare och tittar ter sig verken inte som avslutade verk, utan som material och inbjudningar att gå in i processen, att leka med dem, få dem att växa eller upplösas. Konsten blir på ett överraskande sätt rörlig för mig, men rörelser av det slaget där det egentligen inte är någon som gör någonting, utan som i att växa, jäsa, sträcka sig. Tydligen var det sugorganet och sugandet som intresserade Ihrman i verket med flugan – kanske kan jag känna sugandet som en sådan där rörelse snarare än som en zoologisk handling.
Den där lekaspekten är tydlig även i hennes filmer, som i många fall snarast är dokumentationer av processen att göra ett verk, «från ax till limpa», så att säga. Det är ingen distinkt skillnad mellan procedur och resultat; skapelsen ligger inte utanför skapandet. Och att Ihrman själv leker och/eller förvandlas i den märks när hon beskriver dem. Om skulptur- och videoverket Den fertila halvmånen (2024) förklarar hon att det jätteax som hon släpar runt på i filmen målades grönt, sedan gult «så jag var både tiden och solen».
Med den förståelsen av konstprocessen har hon redan lämnat Freud långt bakom sig. I hans förståelse av lek och dagdrömmar är det nämligen ytterst få saker som människor vill leka: barnet vill leka vuxen, kvinnan dagdrömmer om att vara gift, och mannen om att göra sig gällande i samhället. Freud är explicit om den saken. Om man vågar sig på andra fantasier så ska de genom hans symbollära lätt reduceras till de tre sakerna som vi tillåts drömma om.
Jag tror inte att Ihrman hänger sig åt så mycket symbolik. När hon fantiserar om hur det är att vara växt handlar det inte om någonting annat. Ett av de modiga och beundransvärda inslagen i hennes utställningar är just frånvaron av skyddsnät i form av symbolik, politik, kulturhistoria. Sådant finns här och där i hennes statements, alltid distinkt men också väldigt diskret. Hennes intressen och begär riktas tydligt utöver människovärlden, och till och med bortom det zoologiska, till växterna som transcenderar hela biosfären och upprättar direkta relationer till livlösheten: jord, vatten, luft, ljus. Det verkar vara mot det sättet att finnas till som hennes begär strävar. Kanske är hennes mission att införa lek även där, om den inte redan finns.
Kolla in Jättebjörnlokan (2015) och läs Ihrmans text om hur de, växten och hon, utbyter inviter, berör varandra och får kroppssafter att rinna på varandra. De kommer varandra nära, de går upp i en gemensam process. Och i videon Green Paradise: Vad Jan Lindblad hade sett från insidan av anakondan (2009) framställer hon fantasier om ljusskiftningar, färger och hinnor som skulle kunna utgöra en naturfilmares paradis när han har blivit ett med naturen efter att ha svalts av en orm. Det är inte en symbol för ett annat dolt begär.
Det är i Ihrmans performances som konstnärsskapet verkligen blommar ut för mig. Där kan man få ta del av både det vegetativa och av leken på ett sätt som man blir vimmelkantig av. Jag har sett saker som är så långsamma att tiden själv förvandlas och ögat blir lika passivt och utsatt som ett blomblad i direktkontakt med hela sin värld. Och i den förvandlade sinnligheten ser man någon kroppsdel av någon som har begäret att vara inne i en växt- eller djurkostym. Ingen illusion eftersträvas, om blomman i naturen sprider en doft vid ett visst tillfälle, så kommer här en hand fram bland ståndarna och sprutar lite parfym. Det är taffligt, och man måste anstränga sig lite, eller helt enkelt ge upp inför verket och acceptera leken som verklighet – som nu, genom den kombinerade effekt som det vegetativa och det lekfulla har på hela ens förnimmelsesystem, känns helt förvandlad.
Några performances kommer att göras under utställningsperioden…
