Lars Vilks har på senare år starkt förknippats med verket Muhammed som rondellhund (2007), men han var verksam som konstnär sedan 1970-talet och en av de i Sverige som tidigt arbetade med konceptkonst. 1980 påbörjade han sitt mest omfattande verk, Nimis (1980–2021), en konstruktion av drivved på Kullahalvöns norra kust i nordvästra Skåne. Trots den snåriga och branta vägen till stranden där Nimis, och senare även stenverket Arx (1991–2021), skapades, har tusentals människor sedan dess besökt platsen för att uppleva de spektakulära installationerna.
Nimis byggdes och reparerades ständigt av Vilks, och mätte efter några år 100 meter på längden och kom att bestå av flera byggnader, bland annat tre stycken 15 meter höga torn. Verket uppfördes olovligen, vilket ledde tidigt till rättsliga tvister som Vilks i flera fall inkorporerade i sin konstnärliga process genom texter och aktioner. Han skapade även mikronationen Ladonien som ett konceptuellt verk, men också som en fysisk plats just i Kullabergs naturreservat där Nimis och Arx ligger. Vad som började som ett sätt att skydda Vilks skulpturer, blev med tiden en nation med över 28 000 medborgare, egen nationalsång och flagga.
Efter Vilks död i en bilolycka 2021 har Nimis öde varit oklart. Verkets placering gör att det är utsatt för väder och vind, och utan konstnärens dagliga reparationsrundor så kommer det att krävas andra insatser för att Nimis överhuvudtaget ska kunna bevaras, rent fysiskt. Sedan tillkommer den juridiska aspekten. Höganäs kommun har ställt sig bakom en ansökan om att klassa Nimis som ett byggnadsminne, men för att det ska vara möjligt så måste man veta vem som äger verket, något som fram till nyligen varit oklart.
Bakgrunden är att Vilks för snart fyrtio år sedan sålde Nimis till Joseph Beuys (1921–1986). Vid dennes död, 1986, gick ägandet vidare till Christo (1935–2020) och Jeanne-Claude (1935–2009). Efter Christos död har hans efterlevande tydliggjort att de inte gör anspråk på Vilks verk, och sedan januari 2023 står det klart att den nye ägaren blir stiftelsen Lars Vilks Minnesfond, som startades strax efter konstnärens död.
Ordförande i minnesfonden är Krister Thelin, mångårig vän till Lars Vilks och före detta justitieminister i Ladonien.
– Vi är ett antal personer som utgör minnesfonden, inklusive advokaten Nils Hyllienmark och journalisten Stina Dabrowski. Sedan finns även Föreningen Nimis vänner, där jag också deltar, tillsammans med bland andra Nils Hyllienmark och konstkritikern Dan Jönsson. Föreningen är fristående, och skapades för att säkra underhållet av Nimis och värna konstnärlig yttrandefrihet, säger Thelin till Kunstkritikk.
Nimis vänner arbetar inte bara med att säkra att Nimis få stå kvar på Kullahalvön, utan också med att samla in pengar för att finansiera underhållet, något Thelin beräknar kommer att kosta cirka 400 000 per år. Till detta kommer det ideella arbete som en liten grupp lägger nästan dagligen på skötsel av verket. Däremot har inte något konstmuseum hittills involverats i förvaltnings- eller ägandefrågan.
– När institutioner kommer med propåer om att köpa något av verken svarar vi att det för närvarande inte är intressant. Men vi har haft lite kontakt med Dunkers kulturhus i Helsingborg, och vi hoppas kunna få till ett samarbete med Louisiana i Danmark, berättar Thelin för Kunstkritikk.
På frågan om varför Thelin i så hög grad engagerat sig i ett verk som bildligt talat pekat finger åt myndigheter och regler, svarar han med den sorglösa inställningen som präglade Vilks konstnärskap.
– Hans drivkraft var att ständigt utmana och han lärde sig till slut juridik på ett väldigt praktiskt sätt och diskuterade under åren detta med mig, något som betydde väldigt mycket för mig, säger Thelin, och betonar att även om det inte formaliserades, så är det utan tvivel att Vilks själv hade velat se sina verk bestå.
Men några hinder kvarstår. För att Nimis ska klassas som byggnadsminne, vilket Thelin räknar med, krävs att Länsstyrelsen ger dispens vad gäller strandskyddet. Nimis är uppfört i ett känsligt naturskyddsområde, och det är inte omöjligt att ansökan dra ut på tiden. Till detta ska läggas underhållskostnaderna. Trots Thelins optimism, så verkar det i dagsläget återstå en viss uppförsbacke för Lars Vilks Minnesfond.
