Marsden Hartley, The Earth Is All I Know Of Wonder, Louisiana Museum of Modern Art, Humlebaek
Om nya MoMA skrev Hal Foster i London Review of Books: «A museum is both a memory palace and a pedagogical theatre that tells us cogent stories about art and history alike». Om denna programförklaring skulle kondenseras till en utställning skulle det kunna vara Louisianas presentation av den amerikanska modernisten Marsden Hartley. Hartleys största presentation någonsin i Europa handlar om måleriet som ständig följeslagare: i målningarna från vistelsen i Tyskland på 1910-talet syns upphöjda soldater, i senare rum presenteras liljor i New Mexiko, berg i Provence. När han målar pirer och segel betecknar de en viss miljö för homosexuella män. Biografin indikerar desperation och ensamhet vilket kan anas i ödsliga landskapsskildringar eller de stiliserade mansporträtten. Det finns något djupt udda i Hartleys måleri, vilket gör att hans flagranta lån från samtida kolleger känns mer som uppriktiga konversationer.
Ali Smith, Spring, Hamish Hamilton, 2019
Romanförfattaren Lynne Tillman har sagt att skönlitterärt skrivande om konst lämnar plats för tvivel; det går att skriva nära en «sanning» utan att behöva underbygga den. I den skotska författaren Ali Smiths senaste säsongsroman (nästa år avslutas kvartetten med Summer) ser huvudpersonen en utställning med Tacita Dean på Royal Academy i London. «När han stod där blev det han såg inte längre krita på skiffertavla, inte längre en bild på ett berg. Det blev något fruktansvärt, bevittnat». Jag ångrar att jag inte såg utställningen, men känner samtidigt att Smith har skrivit allt jag vill läsa om den.
Kate Zambreno, Screen Tests, Harper Collins, 2019
I korta essäer och betraktelser, vissa bara en mening långa, läser den amerikanska författaren Kate Zambreno bland andra Andy Warhol, Ingeborg Bachmann och Valerie Solanas, allt i texturen av det levda. Hon borde skriva men tittar på YouTube, hon borde läsa men scrollar Wikipedia. Mest minns jag ett sorgligt avsnitt om en vän som «var besatt av film och litteratur men inte klarade att göra ett liv av det». Zambreno påminns om vännen av Abbas Kiorostamis film Close-Up (1990) som handlar om längtan efter att vara nära konsten. Zambrenos bok är en gestaltning av denna avundsvärda närhet.
Christine Antaya (f. 1982) är konstkritiker och medarbetare i Kunstkritikk, Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad. Hon har en Master i konsthistoria från University College London, och driver tillsammans med Matthew Rana den Malmö-baserade podcasten Critical Dialoges.
Diskussion