Den 58:e Venedigbiennalen, Venedig
Vi lever onekligen i de intressanta tider Venedigbiennalens curator Ralph Rugoff valde som årets titel, även om ingen kunde anat exakt hur intressanta när öppningen stod för dörren i maj. Det omtalade och prisvinnande verket Sun & Sea (Marina), i Litauens paviljong, med sin oemotståndliga och elegant genomförda klimatdiskussion i operaperformanceform, var ironiskt nog en av få utställningar som inte behövde stänga när Venedig i november drabbades av den värsta översvämningen sedan 1966. Den var redan stängd. Klarsyntheten hade lämnat huset, men kvar fanns en av de bättre biennalerna på åratal – lågmäld, nästan försynt men samtidigt storslagen.
Santiago Mostyn, Den svenska konstkritikens blinda fläck, Kunstkritikk
Den blev en mindre bomb, eller åtminstone en bengal, Santiago Mostyns debattartikel som publicerades här på Kunstkritikk. Vad man än tycker om själva sakfrågan – är svensk konstkritik obildad och blind för etniskt förtryck? – är det starkt att som curator bryta mot den oskrivna lag som säger att ingen, någonsin, kan kritisera sin kritiker. Nu uteblev debatten i stort sett, men jag (som mest mottagit arga mail från en och annan konstnär) skulle egentligen föredra att även kritikerskrået slutade att vara ett skrå och kunde diskutera öppet istället för att skydda varandra likt poliser i en dålig deckare. Mostyns kritik må ha varit något hård och polariserande, men står ändå som en av 2019 års vattendelande snackisar.
Pipilotti Rist, Open My Glade, Louisiana Museum of Modern Art, Humlebaek
Jodå, hon är en av konstvärldens etablerade storstjärnor, men Louisianas Pipilotti Rist-utställning blev ändå årets gladaste överraskning för mig. Varför? Nostalgi, ja. En vilja att bara låta sig förföras? Ja, igen. Men det vore att förytliga hennes konst om jag bara skulle se det som humoristisk feel good med ett stänk av samtidstrots. Kanske är min oförmåga att formulera exakt vad som var så bra ett tecken på humorns fortsatt låga status. Man har helt enkelt roligt i Pipilotti Rists sällskap, och ingenting kan döda det faktum att hon tillsammans med Louisiana skapade en total fullträff: en utställning byggd med fingertoppskänsla, inbjudande, avgränsad, pedagogisk och som en bal på slottet.
Ulrika Stahre är konstkritiker och redaktör på Aftonbladets kultursida. Hon har en doktorsgrad i konstvetenskap med en avhandling om amasonen i västeuropeisk bildkultur 1789–1918.
Diskussion