Väggarna på Signal har målats i en varm rosa ton som är framträdande men oförarglig, rentav omhuldande. Färgen bidrar till en stark helhetskänsla, trots att Peter Wallströms och Ami Bergmans personliga bildvärldar blandas i utställningen. De är båda verksamma i Malmö och från en äldre generation än man kanske vanligen förknippar med Signal. De är också aktiva i samma ateljéförening vilket ger presentationen en i god mening lokal prägel.
Utställningen börjar med en liten målning av Wallström i vilken två gestalter blickar mot en rödrosa planet eller ett eldklot som tycks sväva samtidigt som det är nedsjunket i jorden. Därefter följer ett självporträtt av Ami Bergman, avbildad framifrån, i målarrock hållandes en pensel. Det är ett rörande porträtt av en målare. Den praktiska frisyren, glasögonen och de små, korta benen kontrasteras mot de överdimensionerade händerna: verktygen. I ett annat porträtt sitter konstnären ned och tittar på sin Iphone: det passiva, nollställda jaget.
Kroppens förbindelse med jaget förstärks i Sjöjungfru (2021), i vilken en sjöjungfru som är lik Bergman själv ser lite obekväm ut i sin fiskstjärt, och av de sexuella konnotationerna i en skulpturgrupp – underkroppar, en vulva, fötter – i vit, tummad lera på det råa betonggolvet.
Väggfärgen och hängningen bidrar till att skapa ett intra-måleriskt rum, där den hänsyftning på en annan verkligenhet som finns i måleriet inte i första hand aktiverar den längtan efter något större som finns i min verklighet, där jag står i gallerirummet. Istället är det dynamiken mellan verken och i enskilda målningar som understryks. Så mycket verkar vara möjligt där. Detta uttrycks på direkta, ibland mystiska eller romantiserande sätt.
Ett återkommande inslag hos Wallström är gestalter som blickar in i målningen mot någon slags ljuskropp. Bilderna framstår alla som starka fiktioner, övertygande i sina detaljer. I Bara i ditt sinne (2018) smyger någon runt en husknut. Framför huset står ett bladlöst, rosa träd. I himlen vilar ett mönstrat ägg, konturerna förstärkta i guldglitter mot den nakna, gråa duken. I Sista återvändandet (2019) blickar figuren mot en liten gul prick, en extrem ljusglimt som avslöjar en värld bakom landskapet vi ser. Tunna färgfält ställs mot partier i guldigaste guld. Det är som om allt skulle kunna rymmas här. En ögonblicksbild av specifik scen som i sina extremer visar att det mycket påvra och det mycket rika alltid samexisterar.
Det är ett lyckat utställningsformat, men om någon missgynnas så är det Bergmans jag. Idén om ett porträtt som en karta över någons inre liv får stå tillbaka i en utställning som istället understryker fiktionens potential. Båda konstnärerna skildrar utsatthet: hos Bergman stålsätter sig subjektet sig för blickar, medan Wallströms anonyma gestalter har lite att sätta emot kosmiska krafter. Men måleriet illustrerar inte, utan upprätta en parallell sfär som blir en arena för tankar som inte omedelbart kan appliceras på betraktarens vedermödor.