Ursprungets retorik

I den arktiska konstdiskursen får det konsthistoriska begreppet ge vika för det antropologiska och politiska.

Marja Helander, Eatnanvuloš lottit (Birds in the Earth), 2017. Foto: Kiasma.

På toppen av världen öppnar sig en förnyad topografi. Förnyad i bemärkelsen aktualiserat politiskt fokus och förändrat geografiskt perspektiv, men även förnyad i bemärkelsen av ifrågasatt meningsproduktion, representation och reflektion. Vad har det här för verkningar på konsten, konstkritiken och den samtida kulturpolitiken?

Något av detta ventilerades under den andra utgåvan av Arctic Arts Summit i Rovaniemi i början av juni, som samlade konstnärer, politiska aktörer och akademiska forskare från 22 olika länder.

Arktikum består av de nordligaste landområdena av åtta nationer. Utöver de fem nordiska länderna innefattar detta USA, Ryssland och Kanada. Var gränsen för det arktiska området rent geografiskt dras beror på perspektiv, sammanhang och motiv, men den parallella benämningen cirkumpolär ger tydligare koordinater.

De arktiska nationerna har sedan 25 år samarbetat i ett parlamentariskt baserat arktiskt råd samt i arktiska nätverk för universitet och forskning, och det har dragits upp en mängd strategier för området. Detta har ytterligare aktualiserats de senaste åren genom ökade klimatförändringar, som tydligast ger sig tillkänna närmast nordpolen. Det har i sin tur lett till ökad trafik och intresse för utvinning av tidigare otillgängliga naturresurser, samtidigt som området har blivit något av ett laboratorium för forskning på klimatanpassning och observationer av olika livsformers resiliens och motståndskraft.

I dessa diskussioner och aktiviteter är kulturens roll oftast förbisedd. Idén om kulturell hållbarhet har inte ännu slagit igenom och någon kulturpolitisk diskussion om det arktiska har inte ingått i de uppdragna strategierna. Detta har särskilt arktis-baserade konstnärer reagerat på genom ökad aktivism, och strävan efter respekt för de egna kulturella uttrycken.

Genomslag

Det genomslag som de nordiska urfolkens konst har fått på de centrala europeiska samtidskonstscenerna – särskild Documenta 14 – har inte gått någon förbi. Trenden fortsätter i hela den postkolonialistiska tankesfären, där både teori och praktik ingår. Det är som om den arktiska konsten äntligen kan förstås i ljuset av såväl av Edward Saids kritik av orientalismen som Okwui Enwezors genomgripande belysning av globaliseringens konsekvenser på invanda konstvärldsstrukturer och praktiker. Frågan är vart det leder oss.

Reidar Särestöniemi, Bakom de blå granarna, 1972. Foto: www.didrichsenmuseum.fi.

En exotisering av den nordligaste konsten återfinns i de konsthistoriska narrativen i alla de nordiska länderna. Den finländska moderna konstberättelsen innehåller två stora namn: Reidar Särestöniemi (1925–1981) och Kalervo Palsa (1947–1987). De har fått representera idén om konstnärens otämjda sida, det vilda och galna uttrycksbehovet, där fantasin har fått ohejdat utlopp på alla nivåer. Det rör sig om närheten till naturens kraft och beröringen av något som människan inte kan rå på, som är särskilt kännbart i den nordliga midnattssolens och midvintermörkrets land.

Under konferensen blev det tydligt att den arktiska konsten i den samtida diskursen fortfarande bygger på en holistiskt uppfattad verklighet, där kroppen, själen, jorden och himlakropparna är ett. Den bygger på idén om ett ursprung som historien dragit undan, men som trots allt finns där likt ett förlorat paradis.

Solju. Foto: Jarmo_Nauska.

Exkluderande inkludering

Ur ett kulturpolitiskt perspektiv betyder det att det blir relevant att tala om kulturell identitet, om kulturella rättigheter och jämlikhet. Men samtidigt påpekades inom flera samtal, att det kan uppstå en exkluderande inkludering med nya gränshinder. För alla som bor i det arktiska området är inte ursprungsfolk, och identiteterna kan definieras på många olika sätt. På det ryska Ural State University of Architecture and Art fokuserar en forskargrupp specifikt på hur inflyttade invånare integrerar sig i den arktiska praktiska levnads- och brukskultur.

Forskningen kring arktisk konst fortgår intensivt i universitetssamarbeten i området, med designinriktad forskning i spetsen. Här handlar det om den meningsfyllda och aktiva materien, det som nu teoretiseras som nymaterialism uppfattas här som urgrund. Konsten separeras inte från hantverket, det kulturella arvet reflekteras ur praktikens perspektiv. Det inkluderande forskningsfältet sammanför samtidskonst, all typ av formgivning, hantverk, teknologi och media. Det konsthistoriska begreppet får ge vika för det antropologiska och politiska. Tanken på hållbarhet betyder inte bara utveckling, utan även praktiska urval, det som samtiden väljer att se som värdefullt nog att bevaras. Forskningsprofessor Monica Tennberg från Lapplands universitet betonade i sitt inlägg att de pågående interdisciplinära processerna handlar om definitioner, om hur vi skapar betydelser och praktiker i de sätt som vi organiserar den framtida verkligheten.

Ur ett konstkritiskt perspektiv får vi anledning att ifrågasätta våra referensramar. Var finns grunden för argumenten om relevans och kvalitet i den arktiska konst- och designdiskursen? I retoriken kring ursprunget kan inte kvaliteten på produkterna av det holistiska konstbegreppet uppfattas eller bedömas utifrån andra referenser än de egna, och endast av dem som kan tillskrivas ett tillhörande till denna kulturidentitetsfär. Detta rådde det enighet om i en paneldiskussion mellan ledande organisationer och stiftelser för kulturfinansiering i Norden. Denna slutna cirkel har sina risker naturligtvis, särskilt om varje försök till öppnande analys i en hårddragen argumentation kring kulturella rättigheter kan ifrågasättas som approprierande eller koloniserande.

Sonya Kelliher-Combs, Goodbye, 2007. Foto: Adam Eronen Piper / Rovaniemen konstmuseum.

Hand- och fotbeklädnader

Det som blir intressant i de konstnärliga uttrycken är det medvetna spelet av mångdimensionerade meningsproduktioner, men även de ärligt rättframma beskrivningarna av realiteterna för många som lever inom det arktiska området.

I Rovaniemi konstmuseums utställning Place of Origin, producerad i samarbete med museet i Anchorage, Alaska, är detta tydligt i en emotionellt laddad konst, där vetskapen om levnadsöden kopplas till materiella bevis. Sonya Kelliher-Combs installation Goodbye (2007) är en stor mängd handbeklädnader, vantar, installerade i en hommage till dem som för egen hand tagit beslutet att inte fortsätta sitt liv. Materialiteten i de vackra objektifierade händerna kombineras med skrämmande statistisk och data. Mer lekfullt hänvisande till distanserna mellan livsföring och stil är Paula Rasmus-Dedes fotbeklädnader som dekorerats med traditionella pärltekniker och broderier.

Den komplexa relationen mellan politisk aktivism och den arktiska identiteten kommer till uttryck inom många former av konst. Den samiska filmaren och fotokonstnären Marja Helander har nått stora internationella framgångar med sin kortfilm Eatnanvuloš lottit (Birds in the Earth) från 2018. Här visar kontrasterna mellan balettdansens formaliserade rörelsespråk och det lappländska landskapets förvandlingar till den bisarra verklighet som nu är scenen för kampen om landrätten.

Nordting. Foto: Arctic Art Summit.

Vodka

Den norska ensemblen Nordting – musiker Amund Sjølie Sveen, dansare Liv Hanne Haugen och kompositör Erik Stifjell – iscensätter politiska agitationsmöten, utifrån tanken om en demokratisk ordning i linje med den nordiska modellen. De närmare 500 deltagarna i Arctic Arts Summit fick delta i en rad omröstningar, fysiskt skapa sig en medvetenhet om den arktiska geografin i en gymnastisk övning, och blev i slutet av det tumultartade stormötet uppbjudna på scenen för att dricka vodka. Denna karnevalistiska form fungerar både som gyckelspel, politisk propaganda och genomträngande emotionell och fysisk katharsis.

Samma frigörande känsla nådde även konserten med gruppen Solju som avslutade denna utgåvan av Arctic Arts Summit. Solju skapar traditionella samiska ljudvärldar med jojken och slagverk som centrala instrument, och kopplar med elektroniken till samtida experimentell europeisk pop. I fokus står sångarna Ulla Pirttijärvi och Hildá Länsman, vilka också är mor och dotter. Med denna maternalistiska laddning kopplas framträdandet på ett såväl spänningsfyllt som lekfullt sätt till idén och fantasin om den arktiska kvinnans urkraft. När dottern Hildá från scen efterlyser potentiella pojkvänner inför sin nästintill brunstiga jojk, är den erotiserade bilden av den arktiska honan fulländad.

Att det skapas kraftfull konst i Arktikum står oemotsagt. Många av oss har dock mycket att lära om regionens otaliga kulturer, språk och historier. Inom konstkritisk diskurs och teoretisk meningsbildning handlar det om att parera överväldigade och utdaterade berättelser om ursprung, och romantiserade uppfattningar om emotionella utlopp. Samtidigt nöds vi hantera komplexa underliggande idéer om korrekta tolkningar av ursprunget, som också bär på exkluderande mekanismer.

Diskussion