I morgon firas Iaspis 20 års-jubileum med öppet hus, paneldebatt och release för boken Iaspis 20 – Iaspisprogrammets första 20 år, 1996–2016. För att uppmärksamma jubileet har Kunstkritikk bett tidigare och nuvarande verksamhetsledare att reflektera över Iaspis betydelse och föränderliga roll genom åren. Enkäten har besvarats av Sune Nordgren, Daniel Birnbaum, Sara Arrhenius, Karina Ericsson Wärn, Lisa Rosendahl samt av den nuvarande verksamhetsledaren Johan Pousette.
Med en omsättning på 22 miljoner kronor (2015) är Iaspis är en tung aktör i nordiskt konstliv. Dess viktigaste funktion är att ge pengar till konstnärer baserade i Sverige för projekt kopplade till utlandet. Iaspis första två direktörer, Sune Nordgren och Daniel Birnbaum, menar båda att det svenska konstlivet fortfarande var avskilt från den internationella konstvärlden en bra bit in på 1990-talet. Iaspis spelade då en aktiv roll i att ta in en viss typ av globalt, kritiskt samtal, samt att initiera diskussioner och presentera utryck från andra platser genom att bjuda in utländska konstnärer, tänkare och curatorer till ateljébesök och organisera föreläsningar.
Idag ser situationen annorlunda ut. Relationen mellan periferi och centrum omförhandlas, och konsthallar och konstnärsdrivna projekt organiserar högkvalitativa program med gäster från hela världen. Samtidigt har globalisering gjort idén om det «internationella» mer komplex, och konstnärernas egna nätverk är ofta lika dynamiska som institutionernas.
De tidigare Iaspis-direktörerna Cecilia Widenheim och Maria Lind har avböjt att svara på enkäten. Istället föreslår de en återpublicering av den gemensamma text som de publicerade i Dagens Nyheter, som del av den debatt som följde på Joel Tunströms artikel «Vad har hänt med Iaspis» i Kunstkritikk 2012. Lind och Widenheim argumenterar för att Iaspis behöver större handlingsutrymme för att kunna genomföra uppdraget att stödja konstnärerna i internationaliseringsarbetet. De föreslår att Iaspis och Bildkonstnärsfonden avskiljs från myndigheten Konstnärsnämnden och bildar en självständig organisation.
Som del av Konstnärsnämnden har Iaspis, till skillnad från OCA i Norge och FRAME i Finland, inget tydligt uppdrag av nationell representation. Iaspis stödjer t.ex. inte svenska curatorer och har inte heller ansvar för den svenska representationen på Venedigbiennalen. De senaste åren har Konstnärsnämnden vuxit i omfång men också formaliserats. Det är tydligt att direktörens roll har förändrats. Lind och Widenheim talar om toppstyrning, och att strukturen upplevs som organisatoriskt klumpig och långsam i förhållande till hur konstvärlden fungerar. Lisa Rosendahl menar att det under hennes tid som direktör (2011–2013) var så mycket fokus på de administrativa regelverken att dialogen med konstnärerna ofta blev lidande.
Om Iaspis tidigare var avsändare till publikationer på prestigefulla förlag, och genomförde ambitiösa projekt i samband med olika biennaler, så har organisationen på senare år rört sig mot en mer understödjande och rådgivande funktion. Sara Arrhenius menar att frågan om hur man skapar ett hållbart internationellt utbyte blir allt mer akut, och tror att lokala konstnärsdrivna initiativ utanför konstvärldens centrum kommer att bli viktigare framöver. Kanske ersätts Iaspis av en organisation som bättre svarar mot dessa behov, som Sune Nordgren och Karina Eriksson Wärn föreslår. Nuvarande verksamhetsledaren Johan Pousette anser å sin sida att detta redan sker, och betonar att den geografiska fokusen idag har skiftat med utlandsvistelser i Indien och Serbien och gäster från länder som Bangladesh, Indonesien och Iran.
*
Sune Nordgren (direktör 1996–1998)
Kan du dela med dig av ett särskilt starkt minne från din tid som direktör, som exemplifierar din tid på Iaspis?
Efter många diskussioner i Bildkonstnärsfonden: när de första konstnärerna flyttade in i ateljéerna på Fredsgatan, då blev allting «på riktigt». När vi sedan hade den första festen i Jimmie Durhams stora ateljé, då var allting nästan overkligt. Vi var mitt i världen.
Vad ville du åstadkomma under din tid som direktör? Vad är du mest stolt över?
Uppdraget och visionen var att stimulera utbytet mellan svenska och utländska konstnärer. Metodiken och proceduren fick vi på plats, men jag stannade alltför kort tid och det sista halvåret pendlade jag dessutom mellan Stockholm och Newcastle. Som tur var hade jag Magdalena Malm på plats som skötte ruljangsen, och så fick jag en utmärkt efterträdare i Daniel Birnbaum, som kunde fortsätta jobbet. Ett stolt ögonblick var när vi kunde öppna Art Hotel på Johannesgatan, som blev den mötesplats för konstnärerna som vi önskade.*
*Art Hotel huserade stipendiater, tillresta gäster och erbjöd rabatterade hotellrum till Stockholms konstinstitutioner. Det lades ner 2010 på grund av kostsamma renoveringsbehov. Numera bor stipendiater i lägenheter som hyrs av företagsbostäder.
Vad anser du har varit Iaspis viktigaste bidrag till det svenska, nordiska och internationella konstfältet?
Om man ser tillbaka så har Iaspis betytt mycket för det internationella utbytet. Särskilt för svenska konstnärers möjligheter att «komma ut i världen» på sina egna villkor. Inte bara utvalda av olika kommittéer som representanter i officiella samlingsutställningar, som var det som gällde tidigare.
Konstvärlden har förändrats rätt dramatiskt under de 20 år som Iaspis har funnits. Hur tänker du att Iaspis funktion har förändrats med tiden?
I likhet med andra statligt baserade stödformer har Iaspis i sina bästa stunder kunnat balansera mot det som har varit mer kommersiellt gångbart och kunnat introducera konstnärer, både svenska och utländska, innan de har varit intressanta för de mera etablerande institutionerna. Det som kallas «konstvärlden» förändras ständigt, inte minst av funktioner utifrån, men de behov Iaspis ska försöka tillfredsställa är konstanta: behovet av alla former av konstnärligt utbyte med omvärlden och behovet av möten och samtal som inte i första hand är affärstransaktioner.
Som Konstnärsnämndens internationella program för bild- och formkonstnärer är Iaspis uppdrag att arbeta med internationalisering genom direktstöd till olika former av internationellt kulturutbyte, ateljéprogram i Sverige och utomlands, informationsverksamhet och expertbesök samt genom den publika verksamheten. Hur ser du på den interna utvecklingen de senaste åren i relation till detta mångfacetterade uppdrag?
Uppdraget är detsamma som vid starten, arbetsuppgifterna likaså. Men eftersom allt större tonvikt har lagts på den publika verksamheten i Stockholm, som tidigare var en mera tillfällig och spontan «off-spring» av aktiviteterna, tycks Iaspis ha fått en förskjutning till att bli mer av ett inhemskt fenomen.
Kan du spekulera i hur Iaspis kommer att se ut om 20 år?
Iaspis finns säkert inte i sin nuvarande form om 20 år. Men eftersom behovet av utbyte alltid kommer att finnas kvar, har förmodligen ett nytt Iaspis startat, med den flexibilitet och frihet som en sådan organisation måste ha för att kunna manövrera verkningsfullt.
*
Daniel Birnbaum (direktör 1998–2000)
Kan du dela med dig av ett särskilt starkt minne från din tid som direktör, som exemplifierar din tid på Iaspis?
Dan Graham somnade på en soffa på mitt kontor, det kändes rätt märkligt att behöva väcka honom, men jag är glad att hans föreläsning blev av. Allt detta är rätt länge sedan så mina minnen är lite vaga, men det är klart att jag minns chocken när jag såg det gröna vattnet från Olafur Eliassons Green River som mycket snabbt tog över hela Strömmen. Jag stod utanför Operan och tänkte: «Nu blir det polisanmälan». Det var så illgrönt att bussar och bilar stannade på bron över Strömmen. Folk trodde att vattnet var förgiftat. Dagen därpå var det en stor bild på Dagens Nyheters första sida och Stockholmspolisen förklarade att de hade koll på det hela och att det var en rutinoperation. Några vattenbassänger under riksdagen hade tömts, påstod de. Sedan dess vet jag att det kan finnas anledning att vara misstänksam. Om man mörkade detta, vad förtiger man då idag?
Vad ville du åstadkomma under din tid som direktör? Vad är du mest stolt över?
Iaspis var så nytt och hade inte riktigt fått något innehåll ännu, så vi improviserade och ingen verkade ha något att invända. Vi körde på med allt som verkade kul, många samarbeten med Moderna Museet och Magasin 3 och andra platser. Jag lyckades få fram rätt mycket pengar från andra håll, bland annat från Framtidens kultur, så vi gjorde egna utställningar med Rivane Neuenschwander, Pascale Marthine-Tayou, Elmgreen & Dragset och andra. Möjligtvis placerade vi ribban lite väl högt, sen fick alla för sig att det var normalt med såna här projekt. Men det viktigaste var nog att vår bar, som skapats av Carl Michael von Hausswolff, var konstlivets centrala träffpunkt under några år. Sånt kan man inte riktigt planera, det bara händer. Lite som tidskriften Materials releasefester några år tidigare.
Vad anser du har varit Iaspis viktigaste bidrag till det svenska, nordiska och internationella konstfältet?
Pengar. Ingen ung konstnär har råd med en stor lägenhet i London eller New York för ett helt år.
Konstvärlden har förändrats rätt dramatiskt under de 20 år som Iaspis har funnits. Hur tänker du att Iaspis funktion har förändrats med tiden?
Det svenska konstlivet var ännu på 1990-talet rätt isolerat, det var ovanligt att konstnärer ställde ut i andra länder. Det har normaliserats idag, så Iaspis funktion har blivit lite mindre dramatisk. Men konstnärerna behöver förstås stöd också idag.
Som Konstnärsnämndens internationella program för bild- och formkonstnärer är Iaspis uppdrag att arbeta med internationalisering genom direktstöd till olika former av internationellt kulturutbyte, ateljéprogram i Sverige och utomlands, informationsverksamhet och expertbesök samt genom den publika verksamheten. Hur ser du på den interna utvecklingen de senaste åren i relation till detta mångfacetterade uppdrag?
Idag finns det fler platser som skapar samtal och föredrag och andra händelser. Så det är nog rimligt att Iaspis satsar på det som bara ett ateljéprogram kan: att ta hit människor – konstnärer och andra som vill ha ett utbyte med det svenska konstlivet. Jag tycker det verkar funka bra.
Kan du spekulera i hur Iaspis kommer att se ut om 20 år?
Nej, jag har ingen aning!
*
Sara Arrhenius (direktör 2001–2005)
Kan du dela med dig av ett särskilt starkt minne från din tid som direktör, som exemplifierar din tid på Iaspis?
För mig är det starkaste minnet från den tiden ett ständigt pågående samtal med konstnärer, curatorer och kritiker från hela världen som tog sig olika former: ateljésamtal, föreläsningar, utställningar, böcker. Det fanns en öppenhet i Konstakademins hus och ateljéerna på de övre planen som gjorde att folk kom förbi ofta, och många projekt och samarbeten uppstod i de mötena. Jag började med det som vi kallade för «kökssamtal». Från början var de bara till för de som hade ateljévistelse, men efterhand växte det och besökare utifrån kom för att lyssna. Det blev en mötespunkt för viktiga samtal, där det informella tilltalet och närheten till en konstnärlig praktik var avgörande.
När jag ser tillbaka på det vi gjorde nu efteråt så fanns det något direkt, nära och vardagligt i tilltalet som var viktigt för mig. Det var också den formen vi lyfte med oss i våra internationella projekt i bl.a. Venedig – att inte bara göra en utställning utan skapa en mötesplats och därigenom knyta viktiga kontakter för svenska konstnärer. Eftersom vi hade Art Hotel där alla gästande konstnärer bodde på den tiden, så bildades starka vänskapsband som jag kan se fortfarande har betydelse för utbytet mellan det svenska konstlivet och övriga världen. Jag tror energin i sammanhanget, att man kom till en plats där det pågick något intressant vid sidan av ateljévistelsen, gjorde att Iaspis fick en betydelse internationellt och att konstnärer som Mona Hatoum, Martha Rosler, Yinka Shonibare, Gerard Byrne, Ceal Floyer, Nedko Solakov, Phil Collins och Fiona Tan ville komma dit.
Vad ville du åstadkomma under din tid som direktör? Vad är du mest stolt över?
Jag tycker att vi lyckades skapa ett nytt intresse för den svenska scenen som gjorde det möjligt för svenska konstnärer att verka i ett större internationellt sammanhang som inte gjorts tidigare. Det var en generation av svenska konstnärer som fick en stark synlighet internationellt som t.ex. Annika von Hausswolff, Annika Eriksson, Ann Sofi Siden, Henrik Håkansson, Gunilla Klingberg, Carl Michael von Hausswolff. Det var ju inte alls självklart då så vi var alltid väldigt stolta när vi såg att vårt internationella nätverksarbete gav resultat, som en stor museiutställning eller närvaro på en viktig biennal. Det var ju en tid när en mängd nya biennaler, ateljéprogram och andra nya typer av institutioner öppnade. Konstkartan ritades om under de här åren, och för mig var det viktigt att Iaspis var med i de sammanhangen och var en synlig samarbetspartner.
För mig var det angeläget att utbytet skulle vara med hela världen och vidga kretsen av ateljéprogram utanför New York, London, Paris och Berlin och under min tid öppnade vi de första ateljéer utanför de sedvanliga konstcentra, i Istanbul och Tokyo. Jag startade också en publikationsserie i samarbete med Propexus för att fördjupa bilden av svensk konst internationellt och dokumentera vårt program. Under min tid började vi med längre vistelser för kritiker och curatorer som bjöds in för att stanna under en månad eller mer. Det adderade en viktig dimension till programmet och skapade relationer till den nordiska scenen för kritiker och curatorer som t ex Natasa Petresin, Jennifer Allen, Yukie Kamaya och Simon Rees. Jag försökte möjliggöra för konstnärer som var i olika punkter i sin karriär att få en ateljévistelse, som konstnärer med barn eller äldre konstnärer. Iaspis arkiv som jag startade var också något jag tyckte var viktigt, både för att få en långsiktig dokumentation av svenskt konstliv och ett arbetsarkiv för besökare. Vi gjorde också ateljévistelserna för de gästande konstnärerna längre och jag tror att det hade betydelse för att skapa hållbara långsiktiga relationer internationellt. Flera av våra stipendiater kom ju att senare verka som professorer på olika konsthögskolor i Sverige och på det viset ge ett avtryck i det svenska konstlivet.
Vad anser du har varit Iaspis viktigaste bidrag till det svenska, nordiska och internationella konstfältet?
Att man har gjort det möjligt för svenska konstnärer att delta i ett internationellt kulturutbyte genom ateljévistelser och stöd till att delta i utställningar, och att man har synliggjort svenska konstnärer genom informations- och nätverksarbete. Men Iaspis har också bidragit till att vitalisera den svenska scenen genom verksamheten i de svenska ateljéerna. I det nordiska sammanhanget blev Iaspis på många sätt en föregångare till OCA, och jag tror också det var viktigt att visa att man kunde göra en plats i Norden som hade en internationell synlighet och dragningskraft. Internationellt har Iaspis varit viktig genom att stötta svenska konstnärer att delta i utställningar internationellt med nya verk. Så har man också varit oerhört viktig för de många internationella konstnärer som fått ateljévistelse i Sverige. Genom Iaspis programverksamhet i ateljéhuset i Stockholm har man också bidragit till det internationella samtalet om konst utifrån en svensk utkikspunkt.
Konstvärlden har förändrats rätt dramatiskt under de 20 år som Iaspis har funnits. Hur tänker du att Iaspis funktion har förändrats med tiden?
Idag har olika aktörer i konstvärlden ett internationellt nätverk på ett helt annat sätt. Många svenska konstnärer utbildar sig utomlands, på svenska konstskolor finns fler utländska studenter och både professorer och studenter del i ett internationellt utbyte. Därför är det naturligt att Iaspis inte har samma funktion, då mycket av det vi gjorde är ju nu del i andra institutioners verksamhet. Även om jag själv kan bli nostalgisk över min tid på Iaspis, så tror jag att det är viktigt att inte fastna i att Iaspis ska ha samma form utan kan utvecklas och förändras. Men då som nu är ju stödet till konstnärer avgörande, utan det kommer man inte kunna delta i internationella sammanhang. Jag tror också att det svenska konstlivet måste vara öppet mot nya impulser och idéer, och det är avgörande för att utvecklas att man är i dialog med omvärlden.
Som Konstnärsnämndens internationella program för bild- och formkonstnärer är Iaspis uppdrag att arbeta med internationalisering genom direktstöd till olika former av internationellt kulturutbyte, ateljéprogram i Sverige och utomlands, informationsverksamhet och expertbesök samt genom den publika verksamheten. Hur ser du på den interna utvecklingen de senaste åren i relation till detta mångfacetterade uppdrag?
I grunden är ju uppdraget ganska entydigt: att verka för att svenska konstnärer ska delta i ett internationellt kulturliv. Sedan växlar ju formerna beroende på hur omvärlden utvecklar sig. Och de specifika uppdragen kan se olika ut under olika perioder, beroende på kulturpolitiska prioriteringar. Konstnärsnämnden och Iaspis har ju blivit en mycket mer omfattande verksamhet sedan min tid. Som nybliven ordförande för Bildkonstnärsfonden och vice ordförande i Konstnärsnämnden och har precis börjat sätta mig in i vad det innebär och hur utvecklingen sett ut de senaste åren.
Kan du spekulera i hur Iaspis kommer att se ut om 20 år?
Ja, vem vågar vara utopisk idag? En utomjordisk residency kanske? Billiga flygbiljetter är ju bränslet i konstvärldens internationalisering och privilegiet att flyga överallt närsomhelst tycker konstvärlden är självklar. Så frågan är vad som händer när detta inte går längre – vilket är nu. Hur skapar man ett hållbart internationellt utbyte? Kanske verka för längre vistelser i ateljéprogrammen, vilket låter frestande ålderdomligt. Kanske ateljéprogrammen då blir produktionsplatser för stora projekt som behöver ett längre sammanhang och specialkunskap för att kunna genomföras? Eller så hittar man internationell dialog och möten i sociala medier vilket ju redan sker i hög grad. De formerna skulle ju kunna utvecklas genom publicistiska forum, digitala knytpunkter där man både kan hitta information och mötas. Eller kanske organisationer som Iaspis i ett längre perspektiv kommer att bli en slag nationslösa ambulerande produktions- och mötesplatser som långsamt rör över världen som ett slags resande teatersällskap fast i en hightech version?
Jag tror i vilket fall det viktiga är att även i framtiden lyssna till vad konstnärer vill och bygga på deras arbetssätt och nätverk, och inte låta andra agendor tala och göra konstnärer till redskap för dessa. I den nära framtiden tror jag att lokala konstnärsdriva initiativ utanför städerna och utanför konstvärldens etablerade centra kommer att bli viktigare. Det är där konstnärer kommer ha råd att verka i dagens hypergentrifikation, och där man kan hitta nya sätt att verka som konstnär. Där skulle en organisation som Konstnärsnämnden kunna hjälpa till att skapa internationella nätverk och infrastruktur i ett uppbyggnadsskede. En annan fråga som kommer vara brännande är konstnärers yttrandefrihet, där jag tror att fristadskonstnärer kan vara en viktig funktion i det internationella kulturutbytet framöver. Och att fortsatt verka för ett internationellt kulturutbyte – det är inte en självklarhet idag, i en tid av växande isolering och nationalism.
*
Karina Ericsson Wärn (tillförordnad direktör 2002–2003)
Kan du dela med dig av ett särskilt starkt minne från din tid som direktör, som exemplifierar din tid på Iaspis?
Vilken nostalgitripp! Min minnesbild från tiden på Iaspis är som en flip-book. Människor och händelser flimrar förbi. Curatorer som Francesco Bonami och Hans-Ulrich Obrist passerade. I ateljéerna fanns Martha Rosler, Mona Hatoum, Ceal Floyer, Mats Hjelm och Leif Holmstrand, bland andra. Och det är väl just denna strida ström, det konstanta flödet av besökare och stipendiater, som är typiskt för Iaspis, och därmed också mitt starkaste minne från den tiden. Allt och alla i konstant rörelse. Och så lokalerna förstås – då låg Iaspis i Konstakademins gamla vackra lokaler med en historik av konsthistoria att ta spjärn emot.
Vad ville du åstadkomma under din tid som direktör? Vad är du mest stolt över?
Modefältet har alltid intresserat mig. Och under tiden på Iaspis gjorde jag det till min uppgift att informera de i mitt tycke mest intressanta modeskaparna att Iaspis även var till för dem. Jag minns att jag hade ett möte, kanske var det 2001, med bland andra Ann-Sofie Back, Lovisa Burfitt, Carin Rodebjer och några till. Ann-Sofie Back fick därefter ett Iaspis-stipendium för att kunna genomföra en modevisning inom ramarna för Paris prestigefulla modevecka. Det kändes bra. Konstnärsnämnden var också med och stöttade tillkomsten av en dokumentär om Ann-Sofie Back. Att även modeskaparens strategier och tillvägagångssätt, som kan likna konstnärens, kom att inkluderas i Konstnärsnämnden och Iaspis «tänk», det är jag rätt stolt över.
Vad anser du har varit Iaspis viktigaste bidrag till det svenska, nordiska och internationella konstfältet?
Iaspis var ju svaret på ett behov. Nu blev det utövarna själva som fick definiera sitt behov. Det var ingen ovanifrån – ingen i detalj formulerad kulturpolitik – som satte rubriker som miljö, jämlikhet eller barn och ungdom som parametrar för de sökande att förhålla sig till. Nu behövde ingen konstnär låtsas göra något annat, än att göra precis det konstnärer ska göra: arbeta med sitt eget. Det blev enklare för alla, mindre förljuget, mindre toppstyrt. Bättre helt enkelt. Och när jag pratar om konstnärer så inkluderar jag alla som Iaspis omfamnar och vänder sig till, det vill säga arkitekter, hantverkare, formgivare, modeskapare med flera.
Konstvärlden har förändrats rätt dramatiskt under de 20 år som Iaspis har funnits. Hur tänker du att Iaspis funktion har förändrats med tiden?
Iaspis har alltid har varit bra på att följa med sin tid. Iaspis är ju till sitt innehåll per definition samtiden, och ska så vara. Den dag Iaspis ledning förlorar sin fingertoppskänsla och förståelse för hur konsten och dess utövare rör sig, och inte längre kan identifiera vad det är som händer och vilka de viktiga aktörerna är, då har man blivit en helt obsolet institution.
Som Konstnärsnämndens internationella program för bild- och formkonstnärer är Iaspis uppdrag att arbeta med internationalisering genom direktstöd till olika former av internationellt kulturutbyte, ateljéprogram i Sverige och utomlands, informationsverksamhet och expertbesök samt genom den publika verksamheten. Hur ser du på den interna utvecklingen de senaste åren i relation till detta mångfacetterade uppdrag?
De senaste femton åren har jag varit verksam inom modets fält, och inte så noga följt Iaspis verksamheter annat än på distans. Nu är jag ju tillbaka i Stockholms konstvärld, och Iaspis och jag närmar oss återigen varandra, på lite olika sätt.* Jag tar del av samtal och håller koll på vilka som är i Sverige som stipendiater, samt funderar på olika namn att föreslå för inte minst ateljéprogrammet. Hur den interna utvecklingen ser ut har jag ingen aning om, men jag saknar Iaspis i debatten. Fast å andra sidan finns det väl inte någon särskilt levande debatt överhuvudtaget om konstens betydelse och villkor idag.
*Ericsson Wärn är idag chef för Konst/Design och Mode på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm.
Kan du spekulera i hur Iaspis kommer att se ut om 20 år?
Nedlagt kanske? Och det menar jag inte som något negativt. Allt har sin tid. Om 20 år kanske behoven ser annorlunda ut, och Iaspis kanske en dag kommer att behöva ersättas av en yngre kollega.
*
Lisa Rosendahl (direktör 2011–2013)
Kan du dela med dig av ett särskilt starkt minne från din tid som direktör, som exemplifierar din tid på Iaspis?
Att ständigt vara omgiven av fantastiska konstnärer och gäster från när och fjärran innebär att man har många oförglömliga upplevelser. Eftersom miljön på Iaspis bäst exemplifieras av sin mångfald så är det är omöjligt att välja en. I mindre positiv bemärkelse upplevde jag att mötet mellan människan och byråkratin, och mellan konsten och byråkratin, ofta var problematiskt och gav upphov till situationer som också tyvärr är svåra att glömma. Jag har precis skrivit en text, «Art in the Age of Total Bureaucracy», som reflekterar kring detta. Texten är inkluderad i publikationen som dokumenterar samarbetsprojektet Practice International som ägde rum på Iaspis (Stockholm), Casco Office for Art and Theory (Utrecht), och Iniva (London) 2013–15 i regi av Lisa Rosendahl, Binna Choi och Grant Watson och utkommer hösten 2016.
Vad ville du åstadkomma under din tid som direktör? Vad är du mest stolt över?
Förutom att nå verksamhetsmålen så ville jag genom olika programpunkter och projekt syna de format och tillvägagångssätt som Iaspis och liknande organisationer använder sig av i syfte att stödja «internationaliseringen» av konsten och genom detta ställa frågor kring konstens roll i en globaliserad värld. Vilken sorts möten, relationer och konstnärliga praktiker produceras genom de etablerade institutionella verktygen för kulturellt utbyte? Hur har dessa verktyg utvecklats historiskt och vilka tankesystem bär de med sig? Vari ligger deras begränsningar och vilka behov finns det att utveckla andra modeller för att stödja och genomföra transkulturella möten? Hur kan konstnärlig praktik forma institutionella metoder snarare än tvärtom? Samarbetsprojektet Practice International är ett bra exempel på hur jag försökte driva dessa frågor, men också de många andra samarbetena Iaspis gjorde med olika konstnärer under min tid som direktör: t.ex. samtalsserien Body of Work i samarbete med Lucie Fontaine, Örnsbergsseminariet, DAAR architectural rehab camp och mycket annat.
Vad anser du har varit Iaspis viktigaste bidrag till det svenska, nordiska och internationella konstfältet?
Direktstödet till konstnärers aktiviteter utomlands och möjligheten att bjuda in internationella expertbesök till Sverige är utan tvekan enormt viktigt. Utöver detta har Iaspis fungerat som en internationell plattform för att sammanföra konstnärer och andra aktörer på bild- och formkonstfältet för att gemensamt skapa kunskap kring konstnärers villkor och möjligheter i en globaliserad värld. Ingen annan institution i Sverige har haft resurser att göra det i samma utsträckning.
Konstvärlden har förändrats rätt dramatiskt under de 20 år som Iaspis har funnits. Hur tänker du att Iaspis funktion har förändrats med tiden?
Nuförtiden har konstnärer i Sverige ofta redan i unga år oerhört mycket fler egna internationella kontakter än när Iaspis startade 1996. Mängden av internationella konstnärsresidens och olika former av internationellt orienterade konstinstitutioner har även dessa ökat lavinartat. Men behovet av en plattform för att föra samtal på en internationell nivå om konstnärers villkor formulerade utifrån konstnärers perspektiv har inte minskat. Att ha en statlig infrastruktur för den typen av internationellt utbyte, vilket innebär stabilitet och kontinuitet på ett helt annat sätt än vad det fria konstfältet kan upprätthålla, är fortfarande unikt. Iaspis är fortfarande en fantastisk resurs som måste förvaltas och utvecklas med stor lyhördhet gentemot konstnärernas behov.
Som Konstnärsnämndens internationella program för bild- och formkonstnärer är Iaspis uppdrag att arbeta med internationalisering genom direktstöd till olika former av internationellt kulturutbyte, ateljéprogram i Sverige och utomlands, informationsverksamhet och expertbesök samt genom den publika verksamheten. Hur ser du på den interna utvecklingen de senaste åren i relation till detta mångfacetterade uppdrag?
När jag kom till Iaspis upplevde jag att organisationen hade blivit tungrodd och att det var svårt att vara följsam mot fältet och pröva nya format och metoder för internationella utbyten och kunskapsproduktion. Byråkratin hade svällt och organisationen hade stelnat. Avståndet mellan de visionära målen och de stagnerade metoderna var stort. Det var för mycket fokus på hur verksamheten skulle anpassas efter de administrativa regelverken och för lite utrymme att forma tillvägagångssätten i dialog med konstnärerna.
Kan du spekulera i hur Iaspis kommer att se ut om 20 år?
Jag tror inte att Iaspis-programmet i sin nuvarande organisatoriska form kommer att finnas om 20 år. Det är för organisatoriskt tungrott för att kunna utvecklas i takt med fältet. Däremot hoppas jag förstås att det statliga stödet till konstnärerna finns kvar tillsammans med en infrastruktur som är mottaglig för att form och innehåll, resultat och metod, går hand i hand och måste vara öppna för kontinuerlig omtolkning. Som antropologen David Graeber skriver i boken The Utopia of Rules så har det historiskt sett i de flesta kulturer varit självklart att hur man gör någonting är det ultimata uttrycket för vem man är och vad man vill uppnå, medan det i byråkratins tidsålder är praxis att skilja på vad som görs och hur det görs. Det är dags att börja vända på den utvecklingen nu. Konsten är ett utmärkt ställe att börja på.
*
Johan Pousette (verksamhetsledare sedan 2014)
Kan du dela med dig av ett särskilt starkt minne från din tid som direktör, som exemplifierar din tid på Iaspis?
Att arbeta med Iaspisprogrammet innebär att vara mitt i ett internationellt flöde av människor, information och erfarenheter som ger en ovanlig överblick. Programmet har ett starkt förtroende och en roll som gör att många internationella besökare inom bild- och formområdet kommer hit när de besöker Sverige. Detta tillsammans med alla samtal med framstående residensstipendiater, andra utövare och inbjudna experter från hela världen gör detta till en mycket intressant plats att vara på. Något som exemplifierar vår tid är att internationellt kulturutbyte idag kan innebära starka möten. Att t.ex. lära känna systrarna Boukhari från Damaskus har inneburit en närkontakt med kriget i Syrien. Nisrine Boukhari var inbjuden som residensstipendiat och hennes syster Abir deltar i CuratorLab på Konstfack. Ett annat minne är när vi i samarbete med Moderna Museet bjöd in Venedigbiennalens curator Okwui Enwezor. Iaspis skräddarsydde ett program för honom som resulterade i ett ovanligt stort deltagande från Sverige och en presentation i Venedig.
Vad vill du åstadkomma under din tid som direktör? Vad är du mest stolt över?
Jag hoppas att min tid med Iaspisprogrammet ska kännetecknas av ett samarbetande och inkluderande förhållningssätt. Jag har velat öppna upp det publika programmet och bredda det genom att erbjuda fördjupning på många olika områden. Det har handlat om allt från feministiska queerkonstnärskollektiv, visuell poesi eller arkitekturens sociala förutsättningar. Iaspis uppdrag att verka för både bild och formområdet har vi utvecklat med ett särskilt intresse för gränsöverskridande praktik. Tematiska serier som «Fashion Intervention» i samarbete med designers och curatorer från modevärlden har också varit uppskattade. Vi arbetar särskilt med utomeuropeiska aktörer för att vidga perspektiven. Den textila legenden Yoshiko Wadas besök resulterade i att svenska formgivare medverkar i det världsledande Shiborisymposiet i Mexiko. Världsledande skribenter lyfter fram svenska utövare sedan de varit här. Nya samarbeten med Konstnärsnämndens internationella program för dans har också varit mycket givande. Jag är särskilt stolt över hur vi förändrat Öppet hus-evenemanget med ambitionen att utgå från basen i verksamheten och hålla en nära kontakt med gästateljéerna. Vi får många uppskattande kommentarer om att verksamheten upplevs inbjudande och «som när det var på Konstakademin». Det kan förstås ses som ett uttryck för nostalgi, men jag ser det som ett tecken på uppskattning och att vi har skapat en öppenhet som kan associeras med den tiden.
Vad anser du har varit Iaspis viktigaste bidrag till det svenska, nordiska och internationella konstfältet?
Att Iaspisprogrammet startades innebar en väldigt stor förändring för svenska utövares synlighet internationellt. Genom att ge möjlighet att delta i internationella sammanhang och bjuda in utövare och experter till Sverige har programmet bidragit till en ökad internationalisering. Först var detta mer koncentrerat till Stockholm, med satsningar även i Göteborg, Malmö och Umeå. Nu arbetar hela myndigheten mycket mer aktivt nationellt även med internationalisering och de internationella programmen. Vi arbetar mycket med att stärka och stödja andra aktörer som vill utveckla internationellt utbyte för bild- och formkonstnärer. Det kan handla om att vara med och initialt samverka kring uppstart av residensverksamhet, vilket har skett i Kalmar, Norrköping och nu i samarbete med Galleri Syster i Luleå. För det nordiska konstfältet tror jag att vi kan utveckla fler kontakter och samarbeten. Vi bjöd nyligen in OCA och FRAME till Stockholm för ett samtal om hur nordiskt samarbete kan utvecklas. Generellt sett är Iaspisprogrammets roll en «facilitator», som understödjer processer som inte skulle hända eller utvecklas lika bra utan vår medverkan. Det kan handla om möten mellan professionella, konstnärer och curatorer eller institutioner, där vi genom att initiera eller komma in tidigt i processer skapar nya möjligheter.
Konstvärlden har förändrats rätt dramatiskt under de 20 år som Iaspis har funnits. Hur tänker du att Iaspis funktion har förändrats med tiden?
Uppdraget att arbeta med internationalisering är i hög grad fortfarande relevant. Konstvärlden har sedan många år generellt blivit mycket mer internationell, samtidigt som världen i stort just nu genomgår dramatiska förändringar mot ökad nationalism och stängda gränser. Det är ibland komplicerat att arbeta med internationellt kulturutbyte idag, men just därför viktigt att konstnärer har möjlighet till dialog med omvärlden. Vi lägger ner stora resurser på att underlätta detta, och Iaspisprogrammets direktstöd för att delta i internationella sammanhang har höjts från fem till sex miljoner genom ett nytt resestöd för bild- och form. Ekonomisk, social och konstnärlig utveckling sker idag på många nya platser. Därför utvecklar vi våra residenssamarbeten utomlands med nya residens i Indien och Serbien, samt bjuder in residensstipendiater från länder som Bangladesh, Indonesien och Iran. Inom Sverige arbetar vi nu mer med regionerna där det tas många nya initiativ för internationellt utbyte. Det finns en stark utveckling med ett stort antal residenssatsningar, t. ex. med konstnärer som tar egna initiativ utanför storstäderna, som vi kan stödja genom att vara en expertmyndighet och genom direkt samverkan.
Som Konstnärsnämndens internationella program för bild- och formkonstnärer är Iaspis uppdrag att arbeta med internationalisering genom direktstöd till olika former av internationellt kulturutbyte, ateljéprogram i Sverige och utomlands, informationsverksamhet och expertbesök samt genom den publika verksamheten. Hur ser du på den interna utvecklingen de senaste åren i relation till detta mångfacetterade uppdrag?
Iaspis är allt tydligare en del av Konstnärsnämnden, en myndighet som de senaste 10 åren genomgått stora förändringar, fått nya uppdrag och rekryterat fler medarbetare. Det är ju den viktigaste myndigheten för bild- och formkonstnärer. Den senaste stora förändringen är att Kulturbryggan har blivit en del av Konstnärsnämnden. Det är ett givande lagarbete både inom programmet och på myndigheten som helhet, och naturligtvis med Bildkonstnärsfonden och Iaspisdelegationen. Förutom de sex som arbetar närmast Iaspisprogrammet arbetar vi nära myndighetens kommunikatör, ekonomi- och personaladministration vilket är en enorm fördel för programmet. Konstnärsnämnden jobbar ju även mer och mer med övergripande konstnärspolitiska frågor internationellt, och nu finns ytterligare två internationella program jämsides med Iaspis; sedan 2009 det internationella programmet för dans och Konstnärsnämndens internationella program för musik, som permanenterades detta år. Iaspisprogrammet är det största och äldsta av dessa, och är även i internationell jämförelse ett kraftfullt program som erbjuder ett brett utbud av direkt stöd till bild- och formkonstnärer, residens i Sverige och utomlands, expertbesök, samverkansprojekt och publika program. Programmet omsatte förra året 22 miljoner kronor, vilket är 30 % mer än för 10 år sedan.
Kan du spekulera i hur Iaspis kommer att se ut om 20 år?
Iaspisprogrammet firar sitt 20-årsjubileum på Öppet hus fredagen den 16 september. Men det innebär inte att vi ser bakåt, utan tvärtom framåt. Det pågår hela tiden en diskussion om hur programmet ska kunna finna största möjliga relevans för sina insatser, och vi är öppna för goda idéer. Iaspis ska sträva efter att fylla de behov som behövs i sin tid, i linje med hela myndighetens uppdrag att stödja konstnärers förutsättningar att arbeta med sin konst. Samhället är i ständig förändring, och behoven kommer alltid att se olika ut. Det Iaspisprogrammet gjorde i början görs nu av många institutioner, och det andra gör ändå ska inte vi göra. Målsättningen är att främja internationalisering, och bistå utvecklingen av bild- och formområdet där det behövs mest. Att arbeta nära konstnärerna skapar förutsättningar för att kontinuerligt förnya verksamheten så att den är relevant i sin tid.
