När en samling borgerliga och liberala partier 2022 slog sig ihop med ett före detta nazistparti så fick Sverige sin mest högerextrema regering i modern tid. Nyliberal krämaridelologi och lågpannad ultranationalism i skön förening. Vad kunde gå fel? En hel del visar det sig. Bara under sommarledigheten har de kommit med ett par högst illavarslande förslag.
För det första tillsatte de en utredning om att slå samman Moderna museet med Statens konstråd och Statens Centrum för Arkitektur och Design (ArkDes). Att slå ihop, effektivisera och spara kan verka förnuftigt ur förvaltningssynpunkt, och de berörda myndighetscheferna försöker hålla god min. Ja, vad ska de säga? På självaste Nationalmuseum har ekonomin stramats åt till den grad att den avgående chefen larmade om att det kunde bli tvunget att flytta eller stänga. Det omedelbara hotet avvärjdes och Nationalmuseum puttrar vidare på existensminimum, som ett varnande finger som visar hur långt regeringen är beredd att gå i sitt kulturförakt.
För det andra presenterade de häromveckan en proposition som öppnar för främmande makt att diktera villkoren för svensk yttrande- och mötesfrihet. Precis som den danska regeringens förslag att kriminalisera användandet av religösa symboler i konstnärliga verk (som inte genomfördes), så ramas lagförslaget in som ett sätt att komma till rätta med koranbränningarna, men, så att säga, ur motsatt perspektiv. Istället för att kriminalisera innehållet i yttrandena så ska regeringen kunna stoppa varje manifestation som riskerar att utgöra en fara för rikets säkerhet. Vilket skulle innebära att vilket yttrande som helst som är misshagligt för någon utländsk despot kan komma att förhandscensureras av svenska myndigheter.
Konsekvenserna för konstlivet vore potentiellt förrödande. Ta en utställning som Vad finns i din resväska som visas på Röda Sten i Göteborg i september och som tar upp erfarenheten av migration och flykt i kölvattnet av Kvinna, liv, frihet-rörelsen. Då är det förstås inte otänkbart att det kan förekomma yttranden som är misshagliga för de iranska mullorna.
Nu hör inte den iranska regimen till de som Sverige just nu vill fjäska för, men skulle en liknande utställning med konstnärer från, säg, den kurdiska eller palestinska diasporan med udden mot Turkiet eller Israel fortfarande gå att visa? Den som tycker att det verkar långsökt att Sverige skulle börja censurera konst kan se hur snabbt det gick när Tyskland nyligen började begränsa konstnärers uttrycksmöjligheter. Oavsett hur förslaget tas emot så säger det en del om var Sverige befinner sig, kulturellt och politiskt.
Jämfört med politikens låga nivå så bjuder den svenska konsthösten på en hel del ljusglimtar som kan ge lindring när vi går mot mörkare tider. Ta vågen av nya alternativa utställningsplatser som sveper över landet. Beau Travail och Antics är två nya konstnärsdrivna gallerier i Stockholm som ägnar sig åt ett slags Bernadette Corporation-doftande konceptualism, StudyForArtPlatform arbetar sedan en tid tillbaka med en stram estetik och avancerade utställningskoncept medan tidskriften Nudas galleri tycks ha ett slags spekulativ realism i kikaren. Även nystartade curatorsplattformen skēnē i Malmö tycks ha en fäbless för konceptkonst och DIY-anda. Självorganisering eller prepping för en framtid då de de sista resterna av efterkrigstidens kulturella infrastruktur till sist monterats ner?
Även Stockholms små- och medelstora konsthallar tycks ha lystrat till att det är dags att gå samman och organisera sig. Förra hösten lanserade Mint och Index tillsammans med en rad andra institutioner September Sessions som återkommer med en andra upplaga den 19–22 september. Huvudnumret blir ett program curaterat av den spanska duon Yaby (Beatriz Ortega Botas och Alberto Vallejo) med biografen Skandia som bas. Samma helg inviger Index den fransk-algeriske konstnären Massinissa Selmanis utställning 1000 Villages, medan Mint ställer ut syskonparet Rosa och Dylan Aiello. Inga dragplåster precis, men när Kunstkritikk intervjuade Mints Emily Fahlén förra året framhöll hon «det kvalitativa, personliga och överraskande» som festivalens ideal. Sympatiskt.
Flera institutioner satsar på nordisk konst! Göteborgs konsthall visar den dansk-palestinska konstnären Larissa Sansours filmer, medan Bonniers konsthall har bjudit in den hyllade norska konstnären Frida Orupabo att presentera sina collage och klippdockor i storlek XXL. Bonniers visar även det unga stjärnskottet Ksenia Pedans första utställning på en svensk institution. Fullersta gård är kända för att göra mer oväntade val, och visar i höst den finska konstnären Saara Ekström surrealistiskt doftande konst.
Många chockades när Magasin III stängde ner sin konsthall i Frihamnen efter en vattenläcka i våras. Är det verkligen slutet efter fyra decennier? Men filialen i israeliska Jaffa finns kvar, liksom avknoppade Accelerator som delfinansieras av MIIIs grundare Robert Weil men drivs av Stockholms universitet och har blivit en av de tongivande platserna på Stockholms samtida konstscen. I höst visar de Turnerpris-nominerade Sin Wai Kin som likt Larissa Sansour arbetar med ett slags spekulativ science fiction.
Liljevalchs har efter den tillbyggnad som invigdes för ett par år sedan haft ett brokigt program. I somras lanserade den nya chefen Joanna Sandell ett slag konstnärlig programförklaring: Stockholms Kosmologi, den första upplagan av en återkommande mönstring av stadens konstscen. Jag gillade den drömlika stämningen och de generösa presentationerna av konstnärer som J.G. Arvidsson, Ayan Farah, Muhammad Ali och Santiago Mostyn. Men varför så blygsam? Nästa gång hoppas jag på en större satsning som fyller hela konsthallen – och en längre utställningsperiod.
I höst visar Liljevalchs bland annat en retrospektiv med Ann-Sofie Back. En nostalgitripp för alla som dreglade över Purple och Self Service på 1990-talet, då mode var vad naturvin är för dagens kulturarbetare, och Back höjde upp det dråpliga och misslyckade till en infytelserik kläddesign som hon fortsatte att producera i eget namn fram till 2018.
Moderna museet satsar på den första stora utställningen i Norden med den ungerska poeten och performancekonstnären Katalin Ladik. Över hundra verk från Ladiks 60 år curaterade av Hendrik Folkerts (som verkar göra allt på Moderna numera?). Dessutom visar man en duoutställning med den amerikanska målaren Nicole Eisenman och den finska serietecknaren Edith Hammar. «Lek, snusk och sårbarhet» utlovas. Humor, queerhet och figurativ pregnans kan tilläggas för den som inte känner till konstnärerna.
Nationalmuseum bjuder på något helt annat, nämligen «stormande hav» och bilder «som öppnar sig mot okända rum i mörker, dimma och ljus» i sin länge emotsedda exposé Romantiken – Ett sätt att se som tidigare blivit uppskjuten av ekonomiska skäl. Jag tror det finns ett sug efter den här typen av historiska översiktsutställningar som försöker ringa in en epok, eller, mer specifikt, ett «romantiskt seende» – och inte minst efter att se konstnärer som Caspar David Friedrich, Peder Balke, Johan Christian Dahl.
En annan historisk utställning att se fram emot är Mjellby konstmuseums retrospektiv över Thea Ekström, som grovt sett kan placeras i facket bortglömd, kvinnlig surrealist som vi minns från Venedigbiennalen 2022. Med tillägget att Ekström aldrig riktigt varit bortglömd, utan kunnat ses både här och där på senare år, men nu äntligen tillgängliggörs i ett större format. Öppningen sammanfaller med nyinvigningen av Mjellby konstmuseum som hållit stängt för renovering och ombyggnad.
I helgen går höstsäsongen i vanlig ordning av stapeln med en gallerirunda i Stockholm. På fredag visar Steinsland Berliner nya verk av Ylva Carlgren, som fångade mitt intresse i vintras då jag blev sittande i timmar framför hennes fascinerande kolossalakvareller på Konstakademien. Dagen innan öppnar andra delen av Alfred Bomans kritikerrosade utställning på Issues från i somras. Samma dag visar Anna Bohman nya verk av Astrid Svangren, en konstnär man aldrig vill missa. En utställning om att äta curaterad av Andreas Gedin och Magnus Bärtås på Galleri Gemla kanske annars kan locka? Ja, nog finns det en hel del gott i påsen redan under första veckan av den svenska konsthösten.
