Genom hud och hår

Teckentecknaren på Stockholmskonsthallen Mint öppnar för en politisk och arbetskritisk läsning av en till synes världsfrånvänd surrealism.

Eivor Burbeck, Sycadora (stillbild), 1951.

Granne med Adolf Fredriks kyrka, strategiskt placerat på Sveavägen 41 mitt i Stockholm, ligger ABF-huset. I den här byggnaden har Arbetarnas Bildningsförbund bedrivit sin verksamhet sedan 1961. Vanligtvis myllrar det här av folk som tar del av samtal och föreläsningar, men nu är de flesta evenemang inställda. Sedan förra året driver Asrin Haidari och Emily Fahlén en konsthall i husets källare, där man nu visar en utställning som lyfter fram Thea Ekströms (1920–1988) produktion från 1957 till 1987 tillsammans med de samtida konstnärerna Milena Bonilla och Thale Vangen, samt experimentfilmaren Eivor Burbeck (1926–1965). 

Längs väggarna i det innersta rummet hänger Ekströms verk kronologiskt. Verken som hänger i början av rummet har kopierats upp från hennes skisser med den gemensamma titeln Magiska tecken. Tecknen är laddade, gåtfulla och besvärjande, de inbjuder till läsning. Jag läser skisserna som en skrift från vänster till höger. Jag läser duken som ett materiellt objekt. Som en vägg. Jag läser ett färgfält, ett grynigt ljus, som är pastelltonat. Jag läser duken som ett pergament, ett skrivmaterial, framställt av djurskinn. Färgen liknar min hudton, om än något ljusare, ett kroppslandskap, ett hudens fält. Konstnärens råmaterial. Huden som förbinder och innehåller, ett naturlandskap som jag upptäcker går som en röd tråd genom hela utställningen.

Thea Ekström, 28 V 66 (1966) & 24 V 66  (1966). Foto: Johan Österholm.

Genom hud och hår, in på bara skinnet. Den norska skulptören Thale Vangens mystiska gestalter tycks ha klivit rakt ur Ekströms bildvärld. Drömmens immateriella form materialiseras. I fysisk form står skulpturerna och blir nästan till drömfångare. Skulpturerna, två av sitt slag, består av råhud som spänts upp som duk. Ekström målar duken som hud. På vilket sätt skiljer jag väggar och stenar från skinn och hud? Gränsen är chimär i den här gemenskapen, där konstnärerna via olika uttryck och medier söker sig bortom gränsen för sitt skapande. 

Kronologin är närvarande eftersom Ekström har namngivit sina verk efter tidpunkten för deras genomförande. Datumen skriver in arbetet i en tidslinje, vilket väcker frågor om var konstnären befunnit sig och hur hon har använt sin kropp. Jag föreställer mig att hon suttit böjd över ett bord, och tycker att hennes penseldrag fungerar som verktyg, som om hon karvat med en pensellik kniv och liksom skurit i det yttersta hudlagret. I vad som framstår som ett strukturerat och behärskat arbete helt utan sentimentalitet har hon ristat in tecken på det tomma naturlandskapet: sitt eget skinn, som tar oss till främmande landskap, till fält fyllda av tecken. Arbetet i sig är ett sätt att strukturera och ritualisera tid; ett organiserande av det ostrukturerade. 

Milena Bonillas videoverk Stone Deaf från 2009 visas på en skärm som står lutad mot väggen under trappan. Kameran går nära inpå en snigel som kryper längs med en djup långtgående spricka som klyver M:et i namnet på Karl Marx gravsten. Det här utgör spelplatsen för myror och småkryp som rör sig över stenen fram och tillbaka, in och ut ur sprickan. Det surrar intensivt på den här platsen. Jag tänker på det arbete som myrorna producerar, hur de febrilt och enträget fortsätter sitt arbete, all strävan, den rasande farten som sedan går över i döden. Jag identifierar mig med myrorna, där jag kryssar fram och tillbaka mellan alla konstverk i lokalen, i ett myller av former och figurer för att sedan återvända till Ekströms verk. 

Thea Ekström, 12 III 70 (1970), 29 VII 66 (1966), 28 V 66 (1966), 24 V 66 (1966), 18 VII 66 (1966)& 12 VII 66 (1966). Foto: Johan Österholm.

Jag står framför en linjerad yta som blottar ett djup, omringat av en orm. Detta djur som i sin ringlande form representerar förändring och övergångar. Disharmoniska stråk kommer som från ingenstans och bryter upp min uppmärksamhet. Jag rör mig till mittenrummet, lockad dit av musiken från Eivor Burbecks film Sycadora (1951). Den verkar utspela sig i ett drömlandskap där föremål förvandlas och byter skepnad, skulpturer blir till människor. Emellanåt inklippta bilder av pappersfigurer. Ett symbolmättat bildspel som jag inte riktigt kan ta till mig. Det som bär igenom alla verken är kopplingen till det drömda: att vända sig inåt och föreställa sig allt det som är begärligt. Att frigöra sig från det som kontrollerar en kan vara en både politisk och surrealistisk handling. När man kritiserar det system som reducerar människor till arbetsmyror eller pliktsubjekt öppnar man upp för andra tänkbara världar.

Det första som möter mig på nedervåningen, och det sista som jag ser lämnar jag går därifrån, är ett runt bord som flyttats ner från ett studierum på andra våningen. Bordet är ett funktionsbärande objekt och en riktning att förhålla sig till: en inbjudan, en mötesplats, ett delande, en plats för organisering, en utgångspunkt för experiment, friktion och aktion. Det öppnar för en politisk läsning av vad som annars kan uppfattas som en inåtvänd och individualistisk form av surrealism. Konst och frihet är förenliga. Runt bordet kan det pågå en surrealistisk aktivitet i linje med arbetarrörelsens: kritisera den rådande ordningen, förkovra dig, engagera dig och odla självständighet som strategi för motstånd. Gör revolution.

Thea Ekström, 24 I 77 (1977) & 9 VIII 80 (1980), samt Thale Vangen, Wings (råhud, gethår, trä, bly), 2016. Foto: Johan Österholm.

Diskussion