Är konst med hög produktionsbudget och dyra material bättre än konst gjord med modesta medel? För den med kännedom om det senaste århundradets konsthistoria blir svaret: Självklart inte. Collage, arte povera, konceptkonst, aktivism, slacker art är bara några exempel på hur konstnärer – av nöd eller som ett ideologiskt ställningstagande – framgångsrikt använt vardagliga eller överblivna material. Det var länge sedan konstnärer skrev kontrakt med en beställare om hur mycket guld eller lapis lazuli ett verk skulle innehålla.
Inte ens offentlig konst behöver ha särskilt stor budget för att ha genomslagskraft idag. Tänk på konstnärsgruppen Coyotes ljusskylt Hometown (2022) som blinkat vid Slussenbygget ett par år nu. Enigmatisk, empatisk och mjukt konfronterande.
Ändå får dyra konstproduktioner mer uppmärksamhet än lågbudgetutställningar. Stora institutioner eller prestigefulla gallerier, produktions- och marknadsföringsmuskler, flådiga vernissagemiddagar medför en närmast automatiserad vördnad från kritiker, samlare och publik.
Jag tänker på detta när jag ser utställningen Skulptur Projekte Stockholm på Beau Travail. En av många lågbudgetutställningar med konst som kunnat skickas med posten eller levereras av konstnären själv. Titeln är en referens till den offentliga megautställning som arrangeras i den tyska staden Münster var tionde år. Också på Beau Travail är utgångspunkten skulptur som visas utomhus, fast begränsad till galleriets idylliska trädgård i Vitabergsparken. Som ett Wanås i miniformat. Och med minst samma konstnärliga nivå. Färska konstnärer samsas med välbekanta namn som Nina Beier och Gunilla Klingberg.
En favorit är Benjamin Hirtes Eurobox (2015), en standardiserad plastback i aluminium placerad direkt på marken i gräset. Ett prosaiskt monument över en nutida e-handel, som förkroppsligandet av en kapitalism där både människor och varor förutsätts cirkulera. Men det det finns också något rörande med lådan där den står tom och ensam i grönskan.
Den hamnar oundvikligt i dialog med Elmer Blåvargs self storage (2024), en flyttkartong uppslängd på ett tak, balanserande på kanten mot hängrännan. På kartongens ena sida får texten «The realness comes» en destabiliserande effekt: vilken kommande verklighet? Den i min nya bostadsrätt, där jag ska packa upp min Peugeot-pepparkvarn? Eller den där jag lagrar alla mina grejer i väntan på något nytt, ett annat tillstånd än det rådande?
Annie Åkermans Heartburn IV (2024) är gjord av enkla material från platsen, monterade på en till synes enkel träbotten. Men formen har en specifik referens: den stol, «Plugghästen», som Carl von Linné lät tillverka för att bekvämt kunna sitta och läsa sina tunga böcker. Här skapas en försiktig koppling mellan det som är här och nu, fullt synligt – en blomma, ett lock till en take away-mugg – och system som är närvarande på ett mer abstrakt och svårgripbart sätt.
På en höjd längre in i trädgården tronar Stefan Tcherepnins lekfulla gestalt Paint Eater (2024). Den är del av en serie skulpturer där Tcherepning låtit kakmonstret från barnprogrammet Sesame Street inta ny roller. Här tycks hans begär ha riktats mot konsten i stället för kakburken, och med pälsen dränkt i målarfärg blickar han lyckligt ut över hela härligheten. Det får mig att tänka på det sorgliga med konstvärlden. De flesta är underbetalda, men fortsätter ändå att slita och trolla med knäna. Och så kammar någon på andrahandsmarknaden hem kosingen. Inte så konstigt om leendet stelnar en aning.
Strax intill har Viktor Berglind Ekman lagt ut en rad metallformer till en snirklig förlängning av ett stuprör från ena huset, som en girlang. Verket har titeln Shibboleth (2024), här en syftning till hur ett uttalandet av ett ord eller en ordföljd anger gränserna för vem som tillhör och vem som inte tillhör en grupp. Metalldelarna snirklar sig fram på marken och blir till tecken i ett större rörligt system.
Dryga tjugotalet konstnärer medverkar, flera vore mer än värda att nämnas. Som Bambam Frosts stora «spottloskor» i glas (Spit, 2024) som är både tilldragande och frånstötande. Eller Oscar Carlsons Denkmal (2024), ett monument där besökaren kan pumpa ut hudkräm från en tvålbehållare monterad på ett betongpelare i trädgården. Användbar inte bara för torra händer i denna lustgård.
Det här är inte den form av utställning där man knockas av att verken är stora, dyra eller glansiga. Den bygger istället på en imponerande precision i det sparsmakade och lågmälda. Det är vilsamt.