Den stora metallskulpturen SHABBA (2017) är skärningspunkten i Malmö-baserade Hanni Kamalys utställning IT´S ALL REAL YEAH COME THROUGH på Skånes konstförening. Det är en sparsmakad presentation med en videoessä och sex skulpturala verk, vars strukturella sammanhållning fungerar som en metafor för motståndet mot det strukturella våld som drabbar etniska minoriteter och rasifierade personer. SHABBA sträcker sig mot rummets hörn och upp mot ventilationssystemet i taket. Dess grovt svetsade lemmar hålls samman av en svart luvtröja av det slag som sedan mordet på Trayvon Martin i Florida 2012 har blivit en återkommande symbol mot rasistiskt våld. Kamalys skulptur är både påträngande och prekär, och konfronterar betraktaren med en känsla av obehag: man måste ta sig igenom den för att komma till det efterföljande rummet.
De andra verken i utställningen gör sig inte riktigt gällande på samma sätt. Trots deras monumentala skala framstår skulpturer som FREDDIE GRAY (2016) och CRUTCHER (2017) som passiva eller overksamma. Deras skelettformer påminner om kasserade animatroner – eländiga och knappt mänskliga (men inte heller riktigt monstruösa). Till skillnad från dessa verk är BAIDOO (2017) – vars titel bär efternamnet på en kvinna från Ghana som misshandlades av en polis nära Trondheim 1999 – liten och insektsliknande, nätt och jämt möjlig att uppfatta som en figur.
På så sätt tenderar Kamalys nyare skulpturer, som är mer materiellt utarmade och på samma gång mer formella, mot det tragiska. Detta gäller DURRAH och JAMAL (båda 2017), betitlade efter en palestinsk far och son som dödades av en israelisk soldat på Gazaremsan 2000. En video som visar deras död blev startskottet för en lång kontrovers där videomaterialets äkthet ifrågasattes, det hävdades att innehållet var iscensatt, och så vidare.
Kamalys skulpturer sätts i perspektiv av sådana mediehändelser, vilket understryks av videon HEAD, HAND, EYE (2017). I denna filmessä sammanställd av funnet filmmaterial berättar konstnären, på Adam Curtis-vis, en museologisk historia om halshuggning, lemlästning och samlandet på mänskliga kroppsdelar. Aktuella klipp där sydstatsmonument välts omkull i den amerikanska södern sätts samman med en bilkameravideo från 2016 som visar när Terrence Crutcher dödas av Tulsapolisen; bland materialet återfinns även bitar ur Islamska Statens halshuggningar, en virtuell guidning från Kungliga Centralafrikanska Museet i Bryssel, Disneys Aladdin (1992), med mera.
Sammantaget är IT´S ALL REAL YEAH COME THROUGH ett försök att göra upp med det nutida arvet efter kolonialismen, särskilt på de etniska konflikternas och den institutionell rasismens nivåer. Men med uppmärksamheten riktad mot detta arvs strukturella omfattning ur ett globalt mediaperspektiv, så girar utställningen mot en hög abstraktionsnivå där specifika berättelser och kampformer från vitt skilda sammanhang riskerar att sammanblandas. Ur detta perspektiv inbjuder Kamalys verk till en diskussion om kulturell appropriering, av det slag som under de senaste månaderna har utbrutit kring konstnärer som Sam Durant, Jimmie Durham och Dana Schutz.
Även gesten att benämna verken efter våldsoffer kan ifrågasättas. Genom att undanhålla individernas fullständiga namn riskerar Kamaly att förvägra dem deras partikularitet, med resultatet att de reduceras till generella tecken för etniska identiteter och rasifierade subjektspositioner. Utställningstexten ger inte heller vidare information, vilket undergräver den solidaritet som gesten annars kunde ha speglat.
Men att vara alltför angelägen om dessa etiska och moraliska poänger vore att förbise utställningens mer produktiva inslag. För det är just utifrån dessa svårigheter som Kamalys verk tar sig an mer komplexa frågor om hur kollektiva trauman kan gestaltas och fås att bära vittnesmål. Angående förintelsens onämnbara fasor skriver Giorgio Agamben att språket «om det ska förmås att vittna måste ge efter för icke-språket för att kunna påvisa det omöjliga i att bära vittnesmål». Kamalys skulpturer vittnar inte om vad de sett. Men deras stumma och förvridna former föregriper utmaningen som denna uppgift innebär, samt det som verkligen skulle kunna komma («come through») ur ett sådant arbete.
