Stål och lera, som förut, men i övrigt är allt annorlunda. Det brukade vara sådan frenesi över Éva Mags utställningar; leran var kladdig och tung, metallen hård och tung, saker skulle bli gjorda, folk skulle bära lera, personal skulle sortera skrot. Nu vilar allt stilla här på Marabouparken i Sundbyberg, utanför Stockholm men på cykelavstånd. Metallskulpturerna är säkerligen fortfarande tunga och hårda, men det är inte de kvaliteterna som ska fram.
Man kommer in i utställningen via en läktare, varifrån man överblickar nästan hela. Den ger ett intryck av teckning i rummet, en ganska liten bild, kanske en liggande A4 målad med tunna bleka färger och penna. De långsträckta metallrörs och -stångsskulpturerna som hänger från taket ligger som pennstreck över en bild ritad med dämpade färger. Den brända leran bryter av snyggt både mot golvet och de stora öppna formerna av stålplåt. Längst bak i rummet ligger en kraftig ihålig metallbalk, som Mag bitvis har öppnat på alla sidor och låtit metallen där böja sig utåt, så att det vagt påminner om en blomstjälk eller en vandrande pinne. Men så här på avstånd väcker den även associationer till ett sugrör som någon har pysslat med.
Det är någonting nästan förstrött, i sig själv försjunket, över utställningen. Som om alla objekten var borta i sina egna tankar, eller sov. «Telefonklotter», tänker jag (det var något som folk förstrött gjorde på den tiden man var tvugna att sitta still på samma plats medan man pratade i telefon, teckningar som lämnades i det skick de var när samtalet var slut). Precis så är det med verken av stålplåt, man kan inte avgöra huruvida de är avslutade eller övergivna i ofärdigt skick.
Verken som hänger i taket är ännu mer växtlika än «stjälken»: en taggig gren – som från en björnbärsbuske, tänker jag, vidrig – sträcker sig enormt långt ut från en frånvarande stam, och någonting som kunde liknas vid ett skott i ett vattenglas, eller en luftrot, hänger ner. På väggen finns fyrgrenade stålstångsformer med lera på. Kanske anspelar formen på mycel, eller på blixtliknande energiutladdningar i hjärnbarken, eller på fyrbenta livsformer som klättrar på väggarna. Det är någonting med skalor här också, som får en att förlora sig i rumsligheten.
Men Mag pratar om utställningen som ett landskap. I sådana fall ett av stillhet med diskret dansanta rörelser på stället. Övergivet eller först nu upptäckt. Hon säger sig vara inspirerad av en bok som sökmotorn hänvisade till när hon skrev in «berättelser utan början» (vilket senare blev titeln på den här utställningen), Lotta Lotass Den röda himlen (2008). När Mag läste den ville hon också vara poet, med vilket hon verkar mena «skapa lugn kring seendet inne i huvudet».
Nere i utställningen tillkommer andra parametrar. Berättelser utan början står för helheten, men också för varje enskilt verk. Vi möter dem alltså mitt i berättelsen, eller efter processen har upphört, men i alla fall utan början, isolerad från ursprungssituation och orsak, och därför kanske heller inte på väg någonstans. Därav känslan av vila, av att de bara är vad de nu råkar vara. Inte heller den taggiga grenen är på väg någonstans: den rör sig enbart för att det är dess sätt att finnas till. Och det lilla stråk av längtan som jag känner i denna vila, det är kanske bara grenens längtan efter fortsatt rörelse, det vill säga efter att fortsätta vara vad den är.
Så ser även skulpturerna av stålplåt ut att vara gjorda. Som om de inte var ute efter att bli något bestämt, utan var gjorda för att någon ville se vad det skulle komma att bli. De väcker föreställningen att konstnären inte hade någon bestämd idé, utan ville göra form för det är vad den livsformen gör. Kanske är det en variant av Leonardo da Vincis (1452–1519) «skapa som naturen». Lera har applicerats på böjda metallstänger och bränts i ugn. De två materialen har motsatta reaktioner på värmen, den ena krymper, den andra förstoras. Resultatet blir svårt att förutse, och det är då i alla fall inte ett förverkligande av en idé, utan mer bara det som finns kvar efter en tentativ handling. En handling som gjordes för att se om den kunde göras. Det är spåren av sådan aktivitet vi ser i många av verken gjorda av stålstänger, -plåtar, -rör och lera. De ser ut som skal av någonting, som för att få oss att tro att de var på väg att bli någonting, oklart vad och i vilket syfte. Svetsfogarna ser ut som ärr, vilket tyder på att man har börjat se dem nästan som kroppar, åtminstone som biomassa.
Jag kan inte se att utställningen har något egentligt tema som skulle gestaltas i verken. Vi är inbjudna att se spåren av den där typen av handlingar, orsakade av vem vet vad, syftande till inget speciellt, kanske inte ens till att göra verk. Jag tjuvlyssnar när Éva Mag pratar med någon inne i utställningen, hör avbrutna meningar. Hon säger sig tidigare ha försökt få verkliga svar, men blev inte klok på det. Jag tänker mig att svaren kanske är här, och har lämnat frågorna bakom sig. Frågorna har med början och slut att göra, kanske, och utan dem är vi i en främmande värld.
En mystiker vid namn Johannes Tauler (ca. 1300–1361) dissade hårt de människor – «de värsta», vill jag minnas att han kallade dem – som ägnar sig åt frågor. För honom verkade frågor vara lika världsfrånvända som berättelser med en början. Kanske hade Tauler en poetisk blick och såg allt i ett stilla, förklarat sken. Så jag frågar Mag vad hon tänker när hon ser ett av verken. Jag pekar på ett som inte syntes från läktaren. En mängd stålplåtsbitar som svetsats samman till något som ser ut som en stående bränd trädstam, men på vissa ställen är den mer som ett överben från en skulptur. Hon säger sig tänka «det är så vackert! Tänk att det kan bli något så vackert av de där bitarna och svetsen. Det borde mänskligheten hålla på med, istället för krig.»
Det är den där skönhetens värld som vi ser i utställningen. Jag gillar det enormt mycket, hela vändandet av blicken bort från samtiden, hela den underbara naiviteten och förmågan att bli betagen av det som är och det hon har gjort. Så jag störs lite av ett verk som också står där i kanten, i den del man inte ser från läktaren. Av ett runt och ett fyrkantigt stålrör har Mag gjort två former som egentligen kunde beskrivas som abstrakta, men som när de står där på sina fyra ben gör ett antropomorft intryck. Mer än så, man tänker att de är ett par. Kanske syskon. Deras kroppar är enormt robusta och tunga, och benen så himla taniga att hela skulpturen får något svajigt över sig trots sin stora tunga golvplatta. Framför dem är plattan lite uppbruten, så att de nog skulle snubbla om de försökte gå in i utställningen.
Jag är övertygad om att att det inte alls är med en poetisk blick som de åtser det hela. Antingen undrar de hur de hamnade där och vad det innebär. Eller så är de rädda att benen ska ge vika. De är i början av en berättelse, eller förhåller sig till slutet av den. Och det enda de vill se är hur de ska passa in det som de nu betraktar i den berättelsen. Om jag ställde mig där kanske jag skulle fråga mig hur jag ska få ihop det med Mags tidigare utställningar, och då kanske dra till med att «Jo, men det är ju som det där tidigare verket med rotvältan du vet». Men jag föredrar att glömma paret och gå in i resten av utställningen igen.
