Det var med sorg jag läste om det vinnande gestaltningsförslaget till den nya tågstationen Korsvägen i Göteborg, Eternal Employment av konstnärsduon Goldin + Senneby. Verket är del av Statens Konstråds arbete med infrastrukturprojektet Västlänken, och går ut på att G+S kommer att använda budgeten på 7 miljoner kronor för att anställa en person som under resten av livet ska vistas på stationen, utan andra uppgifter än att vara där. Till detta kommer ett omklädningsrum, en stämpelklocka och «fabriksliknande» lampor vars fluorescerande ljus ska vara tänt under den tid då den «evigt anställde» arbetar.
Verket är problematiskt på så många nivåer, att det är svårt att veta var jag ska börja. Men låt oss inleda med den kritiska fernissan. Idén bygger på att produktionsbudgeten ska investeras så att tillväxten täcker lönekostnaderna under resten av den anställdes liv. Detta sägs utgå från nationalekonomen Thomas Pikettys tes att de växande klyftorna i västvärlden är ett resultat av ett system där kapital växer snabbare än löner. Men Pikettys forskning bygger på aldrig tidigare sammanställd statistik från tjugo länder under fyra århundranden. Beviskraften i Goldin + Sennebys lilla experiment torde, i kontrast, vara lika med noll.
Ett större problem är att varken konstnärerna eller Statens Konstråd tycks ha begripit de politiska implikationerna av Pikettys forskning. Vad fransmannen åskådliggör är vi har ett samhälle där vissa arbetar, medan andra upplever sig som frikopplade från produktionen. Detta ger oss nya argument för att beskatta kapitalägare, slå vakt om arbetarnas rättigheter och återta demokratisk kontroll över kapitalismen. Eternal Employment är något helt annat. Det har ingenting att säga varken om mekanismerna bakom lönearbetet som system, eller om de sociala och politiska konsekvenserna av dagens globala klassamhälle. Tvärtom, så är varje aspekt av verket, varje diskussion som det kan leda till, utformad på elitens premisser.
Den cyniska gestaltningen med fabrikslampor och stämpelklocka talar sitt tydliga språk. Det är uppenbart att Goldin + Senneby inte har en aning om vad dessa föremål betyder när det kommer till att kontrollera arbetarnas tid, och tvinga dem att arbeta under tidiga morgnar och sena kvällar. Lika okunniga är Statens Konstråd när det kommer till en av våra mest utsatta arbetsmiljöer, kollektivtrafiken. Har någon funderat över vad det innebär att vistas på en tågstation, varje dag året runt? Sanningen är att ingen av de som ligger bakom verket identifierar sig med den som ska vistas där på stationen. Den personen uppfattas som ett tjänstehjon utan rättigheter. En sådan syn är bara möjlig hos den som ser sig själv som del av en privilegierad elit, med given rätt att domdera och bestämma över andra människors liv.
Detta är den verkliga tragedin, eftersom Eternal Employment underminerar den sociala och demokratiska tradition som har utmärkt Statens Konstråd som institution. Verket är inget tankeexperiment av ett par världsfrånvända konstnärer, utan det vinnande förslaget i ett av Nordens mest högprofilerade och kostsamma offentliga konstprojekt. Bakom de andra vinnande förslagen står internationella konstnärer som Katarina Grosse, Danh Vō och Huang Yong Ping, men det är framförallt Goldin + Senneby som ger uttryck för direktören Magdalena Malms idé att förnya Statens Konstråd genom att «spränga gränserna» för offentlig konst. Det är deras verk «skriver historia», enligt Statens Konstråds hemsida.
Att «skriva historia» betyder här att ingå i en berättelse som inleds med ecklesiastikminister Arthur Engbergs (S) bevingade ord som ledde till inrättandet av Statens Konstråd 1937: «Konsten är på väg att blifva allas». Bakgrunden var den politiska radikaliseringen av konsten i Sovjetunionen, vid Bauhaus och hos muralmålarna i Mexiko på 1920-talet. Tidigare, under 1800-talet, hade offentlig konst varit synonym med elitens konst, med kungastatyer på torget, men nu skulle den moderna monumentalkonsten kombineras med idén om en demokratisk offentlighet. De gamla hierarkierna skulle brytas. Konstnärerna skulle träda i samhällets tjänst, och samhället skulle demokratiseras.
Det var emellertid först under efterkrigstiden som dessa idéer implementerades i större skala, genom konstnärliga utsmyckningar av skolor, sjukhus, fabriker, gator och torg. Det finns ingen anledning att idealisera det förflutna, men det som slår en idag är hur den tidens konstnärer bidrog till konstruktionen av ett nytt samhälle, genom att utforma de miljöer där medborgarnas dagliga liv skulle utspela sig. På så vis bevarades de demokratiska idealen om jämlikhet och rättvisa som levande inslag i våra offentliga miljöer. I denna mening är 1900-talets offentliga konst mer aktuell för oss idag, än när den skapades. Med en samtida kritisk jargong kan vi säga att den hade en utpräglad «futurity», framtidsutsikt.
Idag är situationen en annan. Pikettys siffror visar att ojämlikheten närmar sig eller är tillbaka på 1800-talets nivåer. Med detta följer en konst som likt den tidens akademiska måleri inte förmår annat än att statiskt återspegla de reifierade sociala strukturerna hos samhället som producerar den. Det är ingen slump att den ärkereaktionäre kolumnisten Johan Hakelius hyllar Goldin + Senneby som arvtagare till Charles Hamilton, som på 1700-talet anlitade en «dekorativ eremit» för att bo i en grotta i hans park. Det är samma sociala logik, och samma kallhamrade människosyn, som är premisserna för Eternal Employment. Någon ur eliten får en excentrisk idé och ser som sin självklara rätt att exploatera andra för att genomföra den.
I sin recension av Moderna Museets utställning Manipulera världen, co-curaterad av Goldin + Senneby, varnar Kim West för faran med att mystifiera kapitalismen, vilket kan leda till politisk apati. Jag håller med. Men vad gäller Eternal Employment skulle jag gå längre. Visionen av en ensam person på tågstationen är en vidrig gestaltning av de senaste decenniernas söndrande, nyliberala politik. Vissa menar kanske att verket tvingar oss att se hopplösheten och bristen på politiska alternativ. Men var är i så fall reaktionerna? Vid sidan av uppmuntrande ord i högerpressen, i krönikor och på kultursidor, så har intresset hittills varit svalt. Inga konstkritiker har skrivit. Det är ett tecken på hur långt vi har gått i att anpassa oss efter den sociala ojämlikheten, att det ses som naturligt, rentav önskvärt, att behandla människor därefter.
Men framförallt så tror jag att den resignerade hållningen beror på att Eternal Employment saknar den framtidsutsikt som tidigare kännetecknade den offentliga konsten. Det eventuellt oförutsägbara element som performance-aspekten innebär neutraliseras av verkets statiska form. Där performance-konsten bidrog till en mer dynamisk syn på konstnärsrollen och objektet, uppvisar Goldin + Sennebys verk, tvärtom, en regression till en förmodern arbetsdelning och syn på människan. Den historia som Statens Konstråd skriver i Göteborg är inte experimentell. Det är ännu ett kapitel om en socialt progressiv institution som ger vika för kortsiktighet och opportunism.
Not: Tidigare angavs att den anställde ska vistas på perrongen, vilket är fel. Enligt projektförslaget får hen röra sig fritt på hela stationen. Denna uppgift har korrigerats i artikeln.
Tanken kommer till mig; När blir en smart o cynisk strategi ett Konstver … apropå ”Outokumpu / Långshyttan” … etc
En anekdot som kanske visar att Goldin+Sennebys idé inte är fullt så ”excentrisk” och världsfrånvänd trots allt: när jag 2014 gjorde research inför serien ’Industrisamhälle i förändring’ som jag curaterat för Konstrådet besökte jag Outukumpus nedläggningsvarslade stålfabrik i Långshyttan. Fackrepresentanten berättade att Outukumpu funderade på att behålla en anställd som skulle vistas i lokalerna och hålla ljuset tänt för all evighet. Detta skulle vara billigare för företaget än att lämna/sälja lokalerna eftersom de då skulle tvingas sanera och städa upp efter alla miljögifter fabriken släppt ut. Detta är en historia jag berättat många gånger, inte minst när jag föreläst om projektserien, och jag får ofta samma reaktion: men det där är ju ett konstverk i sig! Nu verkar det ha blivit det :) Huruvida Goldin+Senneby haft kännedom om den typen av företagsstrategier har jag dock ingen aning om.
Jag har svårt att se framför mig att verket har röstats igenom med den motivation som du här presenterar. Det är ju snarare så att man vill väcka tankar kring arbetets karaktär och anställningens villkor, och det har man väl lyckats sätta igång. Är inte det bra? Argast verkar högern har blivit, trots ditt försök att påstå motsatsen, genom ditt egendomliga ordval ”högerpressen”.
Det är många med mig som reagerat med besvikelse på Statens Konstråds val. Men tyvärr också med uppgivenhet över hur konstens betydelse urholkas mer och mer när allt kallas konst även det som inte talar alls och hur på detta sätt bildkonstens betydelse undermineras. Men också med upprördhet över denna cynism mot den framtida anställda.
Tehching Hsieh Outsourced
När jag första gången såg hur ”utsmyckningen” skulle gestaltas, ifrågasatte jag hela tanken. Det är bra att få fler argument! Jag fick mothugg av ett blandat urval. Med argument om att det var så spännande… Några fackligt aktiva, icke konstnärer gick i samma arbetsrättsliga tak, som jag gjort. Det är ett så oförblomerat förakt i tanken att någon ska existera i undergrunden, för all sin framtid. Det är definitivt inte nyskapande eller kreativt. Är det tänkt att ”konstnärsduon” själva ska utgöra verket? Susanne Felt
Ryser av tanken att vara den anställda. Meningslöst, utanför.
Det er i bedste fald en parodi på et kritisk kunstprojekt i bedste Anders andstil (Kalle ankar tror jeg på svensk).
Tystnaden från ”Konstvärlden” tyder för mig på en viss förvåning och apatisk uppgivenhetskänsla (så var min) inför att ställas för detta förslag av verk som i sig uttrycker ”meningslösheten i att skapa konst” ”likgiltigheten i att vilja förmedla känsla, kontakt, lyfta form och energi till den andre”. Känns som kommet från de som inte har egen kraft och idéer att lyfta fram, där de rider på en intellektuell minimalistisk skrivbordsidé, som borde ha stannat där. Dessutom är det lite nedsättande mot Göteborgarna som innevånare att de får nöja sig med något ”abstrakt proletärt” i kontrast till ”borgerlig finkonst” som vi Stockholmare förväntar oss *;* Vore kul att se en ”Gallup” gjord hos Göteborgarna ☺️ … allt spontant reagerat till morgonkaffet ””
Gode refleksjoner fra Petersson over det som ser ut til å være et tafatt prosjekt. I prinsippet skulle det ikke være noe i veien med å bruke kunstpenger til å betale noen lønn for arbeid. Regner med at den som ansettes vil ha krav på alminnelige rettigheter som ferie, lønnsforhandlinger, medlemskap i fagforening og oppsigelsestid, og at alle HMS forhold er ivaretatt, samt ansettelsesavtale med definerte arbeidsoppgaver krav og forpliktelser. Allikevel, noe pussig å bruke kunstprosjektpenger på denne måten som ikke synes å ha mye annen hensikt enn å være et oppsiktsvekkende påfunn. Dessuten, rekvistter som belysning, omkledningsrom og særlig stempelur konnoterer et klassisk kapitalist – arbeider maktforhold en ikke ville tro skulle bli promotert av det ”frie” kunstfeltet. Særlig grensesprengende er det vel heller ikke mulig å mene at et prosjekt som benytter seg av en i arbeidslivets velprøvd kjøper – selger struktur er. At kombinasjonen togperrong, omkledningsrom og fluoriserende lys også gir noen svært ubehagelige assosiasjoner er sikkert ikke intendert men virker ikke særlig gjennomtenkt. God helg.
Istället för att anställa en ny person, kunde inte budgetten fördelas till de som redan arbetar på perrongen? Som, till skillnad mot denna nya anställning, har specifika arbetsuppgifter som städning, security mm. Så kunde de anställda gå omkring med en badge på arbetsjackan där det står ”min lön är en del av ett konstverk”… Sarkasm och nytta i ett o samma paket! Offentlig konst en del av samhället once again!
Hur blev det så här, att vi fick Clickbait-konst?