«Öppnas 2048» står det med slarvig handstil på en av de tjocka mapparna. Det är en fin detalj. För vem orkar vänta tills dess? Mapparna är prydligt staplade ovanpå varandra i en inglasad monter. Men de är reliker över vad som kunde ha varit – innehållet i mapparna ligger till beskådan runt omkring montern. Allt fläker ut sig inför vår vetgiriga känsla för hemligheter. Det är en genomgripande inblick i ett noggrant katalogiserat privatliv, men vad vi får ta del av är de solkiga avtrycken som slinker undan det digitala flödet.
Ett omfattande arkiv donerades 2006 av Erkki Kurenniemi till Centralarkivet för bildkonst i Helsingfors, delar av vilket nu ställs ut på Kiasma. Han har under det senaste året haft en smärre återuppståndelse inom konstvärlden, möjligtvis en något för tidig invigning av hans brokiga gärningar, någonting som finska forskare först nu börjar reda ut. Sannolikt är det hans biografi som ligger till grund för intresset, och en oförtäckt mytologisering kring hans förmodade kunskaper. Kurenniemi har rört sig obekymrat från studier inom matematik och teoretisk fysik, till arbete med robotteknik och industriell automation under 1970- och 80-talet, från den banbrytande utvecklingen av digitala musikinstrument under 1960-talet, och kortlivade försök med experimentell musik och film, fram till det febrila dagboksprojektets upphörande omkring 2005, då han drabbades av en allvarlig hjärninfarkt. Förra året ingick Kurenniemi i den stora utställningen om ljudkonst på ZKM i Karlsruhe. På samtidskonstmuseet i Oslo visade I Wish This Was A Song ett av hans egenbyggda instrument samt några filmer, medan delar av arkivet ställdes ut på dOCUMENTA (13) och på Kunsthal Aarhus utställning Systemics #1 tidigare i år. Det är en anmärkningsvärd meritlista för någon som aldrig varit verksam som konstnär.
Det första rummet på utställningen Mot år 2048 avtäcker de biografiska relikerna ur mapparna. I likhet med Karl Ove Knausgård, Lars Norén och generationen av Facebook- och Twitter-användare, så registrerar Kurenniemi varje till synes meningslös detalj; bussbiljetter, tidningsurklipp, citat och recept samsas med anteckningar av alla slags efemära idéer, sidoställt med dagliga bilder på honom själv och banala sysslor, filmer med både alldagligt och intimt innehåll, och digitaliserade filer där allt slutligen mynnar ut i ett plant viloläge. Dokumentationerna strävar inte bara efter att fylla aktiviteterna med en framtida mening, att ersätta världen med ett arkiv över den, utan också att låta vardagslivet tjänstgöra som konstens egentliga medium. All estetik genomlider arkiveringens torra åtdragning. Men Kurenniemi går ett steg längre. I likhet med Goethes Faust alstras han ur en kapitalistisk medelålderskris, för vilket en blind pakt med teknologin tycks vara den enda lösningen.
Arkivet är ämnad att göra det möjligt att år 2048 återföda Kurenniemi i en kvantdator, då människan har lämnat sin «slembaserade existens» och fortlever som information. Han ser den emotionella relationen till vår mänskliga kropp som enbart nostalgi. Dagböckerna bidar under deras inglasade förvar, pekar både på en utslocknad livsform, på dess alldagliga, triviala aktiviteter, och på en kommande tid, en med teknologin förenad högre existens, då allt finns inom räckhåll för det uppkopplade medvetandet. Dagboksprojektet är en livsmall, står det i en anteckning, ett template för allt mänskligt liv. I dess förkovran förströr sig framtiden.
Bredvid en tidslinje, där teknologiska uppfinningar (Moogsynten, ARPANET, Unix-systemet, smarttelefonen) förtecknas parallellt med detaljer över Kurenniemis liv, kan besökaren sträcka ut sig längs en schäslong, och åhöra ljudinspelningar av lättsam dagbokskaraktär. Placerad mitt emot utdragen av hemvideofilmer, visade på en något oinspirerande tv-skärm, är hans ryckiga röst, ibland virrig, ibland sjungande, en kravlös närvaro i de små högtalarna. Han guidar oss i vad han gör, beskriver omgivningen och tidigare möten, mumlar något om drömmande datorer i framtiden, gäspar, stakar sig, tappar mikrofonen och försvinner i kassettens svall av brus. Här slipper livets tillbakadragna logik undan tekniken, en röst utan mål i sig själv, och i motsättning till arkivets totala vision. Hur ska dessa frånvända aktiviteter, hinsides alla förnuftiga arbetsuppgifter, bereda oss för den nya människan?
Kurenniemi är full av motsättningar. I det andra rummet återfinns instrumentet Dimi-H (först utvecklad 2005 tillsammans med Thomas Carlsson) som besökarna får styra via rörelser i luften. Användaren ser rörelserna avtecknas på en skärm, registrerad via två filmkameror, som ihopkopplade med ett datorprogram producerar ett tredimensionellt rum, ur vilket toner kan aktiveras längs datorgrafiken på skärmen. I likhet med ett annat instrument lite längre bort, Dimi-S, är det tydligt att kroppen och sinnligheten står i fokus för den finske futurologen. Dimi-S, också känd som «sexofonen», spelas av två till fyra personer genom att deltagarna håller en hand på en elektrod och med den andra handen vidrör medspelarnas hud. Ljuden aktiveras av hudens elektriska resistans. Den primitiva elektroniska musik som åstadkoms, med hjälp av manipulerade oscillatorer, är relativt underordnad den sociala aktiviteten. I Kurenniemis strävan efter att frigöras från de musikaliska skalorna träder en social kropp i dess ställe. Samma gäller för livsmallen, vars mediala uttrycksformer alltid ändrar kurs, klingar ut i mummel, som om misslyckandet slöt världen inne i dess nukleära spor. Mest explicit är ändå detta sinnliga intresse i rummet med hans anakronistiska amatöroljemålningar. Här stöter utställningen också på problem.
Det curatoriska arbetet i Mot år 2048 kan beskrivas som en hårt sträckt väv. Utställningen på Kiasma är ett mediearkeologiskt utsnitt av excentriska uppfinningar och hybridartade instrument, lika dominerat av anteckningar, fotografier och ritningar i inglasade montrar som av digitaliserade hemvideofilmer och experimentella kortfilmer, utspridda lite här och där, medan en förklarande, biografisk röd tråd löper genom alla rum i detta naturvetenskapliga retrospektiv över utdöda medie- och livsformer. Men vad kommer den nya människan år 2048 att ägna sig åt? «Att titta på porr», svarar Kurenniemi. Våra liv idag bildar ett museum som framtidens livsformer kommer att ladda ner och titta på som underhållning. Är detta skälet till att en övervägande stor del av arkivet, såsom en av katalogtexterna förklarar, består av pornografiskt material? Det är knappast av generositet som Kurenniemi, tillsammans med en mängd andra deltagare, bjuder ut sig åt framtiden genom hemgjorda porrfilmer, tittar på porr, beskriver porr, trängtar efter porr. Snarare är det hans egna fantasier som ligger till grund för «livsmallen», med resultatet att en stor del av materialet inte kan visas på grund av de inblandade privatpersonerna. Trots att intresset för det sinnliga – den för tekniken ännu inte överförbara erfarenheten – märks i instrumentens utformning, oljemålningarnas explicita motiv och dagböckernas automatiska kladd, så baseras allt på en bejakande individualism, från entreprenörens självständighet fram till den teknikfetischistiska futurologin, mindre inriktad på en posthumanistisk åskådning än viljan att övervinna den egna döden.
Mot år 2048 följer den egenhändigt drivna biografin till punkt och pricka, utan att tillvarata motsättningarna, utan att utmana innehållet. Det curatoriska greppet består i att stryka arkivet medhårs, konservatorns silkeshandskar som estetisk vägledning. Givetvis är Kurenniemis strävan efter ett digitaliserat medvetande en orimlig utopi, en solkigt utformad önskan, utan andra estetiska och filosofiska djup än de kroppsliga och metafysiska hålen i människan, det med tekniken lierade privatlivets låga konst. Samtidigt är det den mänskliga, mellanmänskliga och sinnliga interaktionen, det kreativa missbruket, som enligt Kurenniemi hindrar oss från att förslavas av tekniken. Den sociala kroppens fläckar och utsöndringar undandrar sig mallens rena skrud. Och om hans många gånger lika klarsynta som flummiga visioner av teknikens möjligheter är på en gång insiktsfulla och bisarra så är spåren efter den ålderstigna hippien i vetenskapsmannen Kurenniemi någonting som i hans undersökningar provocerar fram ett mänskligt beteende, tvingar tekniken ner på knäna, slipper igenom dataflödet och inte låter sig hållas kvar i en monter på museet. Livsmallens förkomna fingeravtryck är grottmålningar för en virtuell framtid.
