Playa! på Bonniers Konsthall känns som att gå runt i en avantgardistisk konstutställning i Ankeborg! Alfred Boman har skapat en scenografi av armeringsjärn, träpanel, byggplast, och vaxduk som upplevs som en kaosartad pastisch på konstnärlig frihet. Samtidigt som det finns en otrolig estetisk precision, skärpa, skörhet i hans fågelliknande papier maché-skulpturer och tekniskt sublima målningar som känns både omoderna och hypermoderna på samma gång.
Ja, detta är Alfred Boman World – men ingen soloutställning. Chefen för Bonniers konsthall, Joanna Nordin, har samlat konstnärer från hela Norden för att gestalta «den nya konstnärliga revolutionen» och låta besökarna «möta konsten på poesins premisser». Hon menar att konsten har målats in i kommersiella och institutionella hörn, så pass att den kan ha förlorat sin mening. Poesin däremot har undgått «senkapitalismens nyliberala logik».
Jag har lite svårt att ta utställningens föresats på allvar. Den unga scenen i Stockholm är bara ett exempel på konst som känns såväl angelägen som vital – vilket Nordin tycks instämma i, om man ser till både konstnärslista och program som i hög grad kretsar kring platser som coyote, Antics, Beau Travail och Issues. Och om institutionerna är problemet, kan de verkligen erbjuda en lösning medelst lite poetiskt tillvägagångssätt?
Men poesi är trendigt. Likaså figurerar många av konstnärerna på något slags innelista – Sally von Rosen, Elis och Militza Monteverde Burrau, Dimen Abdulla, Melanie Kitti – och flera av dem är riktigt bra. Jag får intrycket att Nordin verkligen vill vara där det händer, men kanske utan att förstå vad det är som händer där. Den frihet som många av konstnärerna eftersträvar är just friheten från politiska illusioner. De vill inte bryta loss från senkapitalismen, utan trassla in sig i den, förstå den, gestalta den.
I det första rummet visas en video av Ursula Reuter Christiansen bakom ett rutigt draperi. Klädd i vargskinnspäls maler hon på om att det både är och inte är för sent – zu spät. Det känns politiskt, och eftersom hon är utställningens äldsta konstnär, även lite existentiellt. I rummet intill står Sally von Rosens Mrs. Sphere (2024), en benig liten bronskrabat med vassa klor, i strålkastarljus på golvet. På väggen hänger Alfred Bomans blandteknikmålning I drakens mage (2022). Tillsammans med rummets dunkla belysning och den skelettiga skulpturen får tavlans stenigt spruckna yta mig att känna att jag klivit in i en fornåldrig sci-fi-katakomb.
Ute i den stora salen blir det svårare att förstå vad jag ska känna då uttryck och stämningar slängs runt kors och tvärs. Jag vadar genom ett gäng uppblåsta pingviner av Benedikte Bjerre (Birds, 2017), samtidigt som det till höger hänger ett gäng droppformade fantasy-tittskåp monterade på snirkliga träbitar av Eetu Sihonen (Morning Dew I-V, 2024). Till vänster löper en hålig gipsvägg av Boman (Druvan/Stockholm investment plommonskalle, 2025). Åt andra hållet i rummet: Edit Sihlbergs seriösa stillebenmåleri ovanpå Bomans ihoplappade pappersväggar.
Olika världar har placerats intill varandra på ett sätt som får både utställningens och de enskilda verkens logiker att kollapsa. För en utställning som snackar språk verkar både konstnärerna och curatorn oftare prata om och över varandra, än ingå i meningsfull dialog.
Att separera Bomans bidrag i «konst» och «scenografi» är dessutom lite konstigt, eftersom helheten framträder som ett allkonstverk. Hans verk är inte bara objekt, utan iscensättningar, där betraktaren ofrånkomligen ingår. Jag tittar på konst – men tvingas också betrakta bilden av mig själv som tittar på konst. Och konsten är konstig. Kanske löjlig. Är jag löjlig?
Det är svårt att inte känna sig påkommen med handen under hakan och rynkad panna – och med rumpan bar som Kalle Anka. Som så mycket i dag silas verkligheten genom lager av fiktion där vi ser oss själva genom andras blickar och flödenas filter. Boman gör inget för att befria oss från det – tvärtom kastar han tillbaka en bild av en bild av en förskjuten verklighet.
Vissa konstnärer har arbetat med liknande strategier för att skapa förfrämligande speglingar, och passar väl in i Bomans omslutande ramverk, där de förstärker varandra. I coyotes bar déjà vu (2025), med möbler från Stockholms sunkhak, som aktiveras då och då under utställningens gång, kan man delta i den coola konstnärsklubbens relationella drama som reflekteras tillbaka mot en själv genom en spegel uppsatt bakom baren. Man både deltar i verket och tittar på.
Och Hilde Retzlaffs installation Nicole Kidman och Nicole Kidman (2024) består av två tygdockor med olika Kidman-ansikten tryckta på som spelar backgammon på stranden. De är samtidigt levande och döda på en scen – som om skådespelet har fortsatt trots att livet lämnat rummet.
Som besökare hamnar man ofta i positionen av den som kommer sent till festen – det som återstår är lämningar, spår, internskämt som några är med på och andra inte. Militza och Elis Montverde Burrau visar En stalkers formativa år (2025), en serie målningar av pappersark fyllda med korta fraser uppsnappade under vernissagen. Marthe Ramm Fortun visar rester av sitt performance ROTUNDA (against the archival impulse) (2025): skrynkliga lila manuspapper uppsatta ovanpå fotografier där hon själv läser från samma papper i olika stadsmiljöer – till exempel inuti en soptunna.
I stället för nittiotalets relationella estetik med dess ideal om samvaro och deltagande möts jag av en mer individualiserad grupperfarenhet – en sorts 2020-talsversion: you had to be there, and if you know you know. Snarare än att skapa kollektivitet pekar den mot vår samtid som en värld av parallella verkligheter, samtidigt som den laddar myten om det odelbara livet utanför flödena. Just eftersom verken är så referenstyngda blir också upplevelsen sluten: det man tar med sig in är det man får tillbaka. Det är inte universellt utan klaustrofobiskt: skrattspeglar som ger tillbaka en skev bild, alltid beroende av betraktarens position.
Men när den mörka relationella estetiken ställs mot verk som inte är intresserade av att leka distanserat med gränsen mellan fiktion och verklighet så kortsluter de tyvärr varandra. Jag tänker på hur Sihlbergs målningar söker det uppriktigt vackra, Reuter Christiansen det politiskt direkta eller på hur Eetu Sihovonen drar in betraktaren i en sagorealistisk värld. Dissonansen sticker hål på den attraktivt alienerade atmosfären och får utställningen att rasa.
Med Playa! positionerar sig Bonniers konsthall som en öppen, processuell arena för möten mellan konstnärer, publik och institution, men ibland blir den kalkylerade ofärdigheten ett slags stök utan riktning. I utställningens centrala rum känns det som att institutionen har lekt konstnärsateljé – flera av verken blir till glättiga färgbomber. Att platån dessutom spärrats av med kedja är närmast symboliskt: institutionen kan inte fullt ut låtsas vara den fria zon den vill gestalta.
Playa! hade mått bättre av att våga lita på den lokala scenens egen styrka, istället för att foga in sig i ett slags ansöknings-snack där hela Norden ska mötas, alla problem ska lösas och alla perspektiv ska lyftas – där väggtexter pratar om senkapitalism, revolution, konstnärligt motstånd, skönhet, med mera. I en tid då samtidskonsten ofta strävar mot det globala och allmängiltiga är det uppfriskande att möta konstnärer som gräver i det obekvämt partikulära – där finns något verkligt intressant, som aldrig riktigt får stå i centrum på Bonniers Konsthall.
