Modernismens astralplan

På Lunds konsthall samlas Hilma af Klint och en handfull nordiska samtidskonstnärer i en utställning som blottlägger modernismens bortträngda ockultism.

Christine Ödlund, Thought-Forms, 2010.
Christine Ödlund, Thought-Forms, 2010. Foto: Terje Östling.

Utställningen I strömmen med Hilma af Klint och sju samtida konstnärer på Lunds konsthall grundar sig på en förmodat oavslutad och hittills okänd serie akvareller av af Klint från 1917. Utställningen har tagit sin titel från det fenomen där man står i kontakt med en andevärld, där man «befinner sig i strömmen» och mottar bilder, ord eller idéer, vilket alltså af Klint gjorde och överförde till trettiosju högsmala (ca 20×50 cm) ark i vattenfärg och blyerts. Utställningen är mycket olik den på Moderna museet, där den vita kuben tycks oändlig och man befinner sig i ett slags öppet hav av oljemålningar i olika format och utföranden; på Lunds konsthall stiger besökaren in i ett dunkel och möts av Christine Ödlunds teosofiskt inspirerade Tankeformer (2010) innan af Klints serie tar vid i ett långsmalt rum.

I strömmen
Carolus Enkell, Christine Ödlund, Emily Wardill, Hilma af Klint, Joachim Koester, Nina Roos, Olav Christopher Jenssen, Silja Rantanen
Lunds konsthall, Lund
I Strömmen, installationsbild. Hilma af Klint, Nina Roos.
I Strömmen, installationsbild. Hilma af Klint, Nina Roos. Foto: Terje Östling.

Varje ark består av mycket mer omålad än målad yta. I strikt geometrisk komposition svävar således cirklar i milda vattenfärger, små människofigurer i blyerts, och ord eller korta fraser antecknade här och där. Till exempel är en decimeterstor cirkel uppdelad i tre fält: ljusblått, ljusgult och svagt rosa, och utanför dessa färger är det antecknat «Allmakt», «Vishet», «Kärlek»; ovanför det hela i lite större handstil har af Klint satt rubriken «Atomen». Färgerna är här – liksom i hela af Klints verk – absolut avgörande; de följer strikt den teosofiska färgläran och är alltså betydelsekodade, rena signifianter, vilket komplicerar deras status som abstraktion. På så vis tycks de olika färgfälten, kvadraterna, cirklarna och de små människorfigurerna utgöra budskap, kungöranden eller meddelanden om en högre sanning, vilken för Hilma af Klint förmodligen kommer från såväl den kristna guden som det teosofiska gudomliga alltet och antroposofernas kosmiska världsminne. I sina dagböcker nedtecknar af Klint kommentarer till hur de ockulta målningarna ska förstås, och kanske finns det tydliga rätt och fel i hur dessa verk ska användas som andlig vägledning. Men även betraktade som historiska artefakter och estetiska objekt äger de en viss auktoritet, en poetisk skärpa och en underlig förmåga att sätta vissa grundläggande antaganden om konst och abstraktion i gungning.

Carolus Enckell, Ljusets födelse, 2012.
Carolus Enckell, Ljusets födelse, 2012. Foto: Terje Östling.

Utställningens curator Gertrud Sandqvist har under ett antal år studerat Hilma af Klints dagböcker och dess beskrivningar av hur hon arbetade med sina verk. Ibland tycks af Klint ha målat som ett medium efter exakta angivelser, och ibland har hon – den mycket välutbildade konstnären – förhållit sig mer självständigt till motiven, men alltid på ett spriritistiskt, magiskt eller ockult vis. Under af Klints livstid grundades den moderna teosofin av den ryska aristokraten Helena Blavatsky: en rörelse som skulle få stort inflytande på såväl Hilma af Klint som flera andra tidiga abstraktionister. Till exempel utformades den tidiga färgläran på Bauhaus-skolan av Johannes Itten, spiritist och teosofiskt influerad, och af Klint själv var under en tid medlem i det teosofiska sällskapet Edelweiss. Sandqvist noterar att både Mahatma Gandhi och Jawaharlal Nehru var teosofer och skriver i utställningens naggande fina lilla pocketkatalog: «Listan av människor som i teosofisk anda experimenterade med sanningen är lång: författare som W B Yeats och James Joyce, musiker som Jean Sibelius och Alexander Skrjabin, uppfinnare som Thomas Alva Edison – ja till och med Albert Einstein lär ha haft Blavatskys berömda bok The Secret Doctrine på arbetsbordet hela sitt liv. […] Framförallt var den abstrakta konstens poinjärer Vassilij Kandinskij, Piet Mondriaan, Kasimir Malevitj och František Kupka alla teosofer.»

Olav Christopher Jenssen, Lack of Memory/Vanish, 1991-92.
Olav Christopher Jenssen, Lack of Memory/Vanish, 1991-92. Foto: Terje Östling.

I strömmen innefattar även sju samtidskonstnärer – en helnordisk skara sånär som på Emily Wardill – vars praktiker på olika sätt relaterar till Hilma af Klints œuvre. Av dessa verk kommunicerar kanske målningarna minst självklart med af Klints centrala text- och bildsvit. Carolus Enkells monokromer och hänvisningar till andra abstraktionister kräver en hel del konceptuell välvilja men erbjuder lite i utbyte, Nina Roos extrema närbilder tycks målade med färgkartan från ett 90-talskafé och Olav Christopher Jenssens svartvita olja viskar om den inspirerade konstnärens ifrågasatta roll i att skapa värde och mening (för en närmare beskrivning av denna problematik, se Kunstkritikk 21/5 2012). Jenssen tillför nog relationen samtiden-af Klint mer med sina etsningar av svampar och fåglar ur Carl Fredrik Hills sjukdomsanteckninar. Genom att själv ha utfört dessa sjukdomsbilder med en kompressordriven graveringsnål, ett verktyg som vanligtvis är maskinhållet och kräver en stor kraftansträngning för att erbjuda ens ett uns av precision i en människohand, uppstår en vacker projektionsyta för frågor om automatism, darrningar och förlorad självkontroll.

Silja Rantanen, Dagboksanteckningar, 2008-2013.
Silja Rantanen, Dagboksanteckningar, 2008-2013. Foto: Terje Östling.

Joachim Koesters 8mm-projektion Of Spirits and Empty Spaces (2012) är en flimrande svart bildruta som ibland visar korta och lätt kryptiska meningar om nål, tråd och mekanik. Orden är i själva verket de som skrevs ner i en spiritistisk seans hållen av en grupp sömmerskor i mitten av 1800-talet, och som ledde till att de uppfann en typ av symaskin. I en videoprojektion på andra våningen ses Silja Rantanens föredrag om den teosofiska färglärans inflytande på bland andra Vassilij Kandiskij. Dessutom visar Rantanen sina dagböcker, uppslagna, i en lång rad, vissa med teckningar och vissa med en luftig, lättläst och textad handstil. Allt är i blyerts, teckningarna visar ett par trädgårdshandskar, och texten är bland annat anteckningar från en fjolårsföreläsning om estetikens historia. Slutligen får betraktaren stifta en intressant bekantskap med Emily Wardill och hennes film Full Firearms (2011), en vindlande resa mellan lyxrestauranger, vindpinade kustlandskap, flyktingar och besökande andar. Här skapar långfilmens speciella, hyperverkliga form av fiktion en fin länk till af Klints nedskissade och snart hundraåriga sessioner med de Höga.

Utställningen pekar alltså mot någonting sådant som ett modernismens omedvetna, eller kanske snarare dess bortträngda medvetande: en dunkel och ständigt förbisedd värld bakom kulisserna, där en mycket utbredd ockult, spiritistisk och esoterisk praktik var med om att bygga upp den nya tidens funktionalistiska arkitektur, dess rätlinjiga bildvärld och rationella estetiska anspråk. Varför har detta inflytande av det irrationella, det andliga och spirituella varit så svårt att tala om? Är det kanske tid att undersöka detta fält på nytt, och med färre fördomar ställa frågan: vad är egentligen förhållandet mellan modernismen och det ockulta? Kanske kan den preliminärt besvaras med Hilma af Klints dagboksanteckning från 5 september 1907 (det vill säga årtalet som i en utsökt vulgär historieförståelse sägs utgöra modernismens födelse med Picassos Flickorna från Avignon):

«Mysteriernas Herrar önska att få fram
ett heligt värk, fg, fg, fg.
Mediumistiskt har du hunnit långt.
Fg, fg, fg.
Munnen använda vi snart. Mod,
mod, mod.»

Emily Wardill, Full Firearms, film still, 2011.
Emily Wardill, Full Firearms, film still, 2011. Foto: Terje Östling.

Diskussion