«Konstnären brukar lyssna på sågen innan han somnar». Efter att ha läst galleritexten studerar jag Googles satellitbild över det lilla samhället Karbenning i Västmanland. Sågverket är lätt att hitta. Det står att konstnären ibland önskar att han arbetade där. «Men konstnären är sjukförklarad och anses ej kunna jobba. Då målar konstnären istället».
Carl Michael Lundbergs presentation av verk från de senaste fem åren på Krognoshuset i Lund framstår som ett meddelande från denna avsides geografi. Lundberg har varit verksam som konstnär i ett par decennier, och har på senare år utvecklat ett figurativt och färgrikt måleri. Motivvärlden kretsar kring utsikten från ateljéfönstret, skrivmaskinen och porträtt (busschauffören Pontus, grönsakshandlaren Kalle, men också Katarina Taikon och Gösta Ekman figurerar).
I den lilla medeltida byggnadens källare ligger Installation tillägnad måsen som art (2019) där små målade objekt – ett självporträtt bredvid mer tvetydiga figurer – och en foppatoffel sticker upp ur en stenhög. Ruinerna av ett liv, kanske. I flera av målningarna på de andra våningarna, samtliga är gouache på kartong, syns anteckningar. Ofta går de inte att tyda helt, men fragment framträder. Som i Fisksätra/Saltsjöbaden (2019): «I went to jail, for kicking a man’s ass». En tågvagn i bakgrunden, och i förgrunden en knytnäve som slår en näsa blodig är typiskt för hur varje målning presenterar en läsbar scen.
De tydliga anspelningarna på minnen och möten gör att även enkla motiv, som de nakna träden i Landskap/Karbenningtrakten (2018), eller de uppenbart utom-upplevda, som Henry Purcell (2019), där kompositörens huvud svävar framför ateljéfönstret, får en personlig laddning. Lundbergs halvsurrealistiska bilder skulle kunna läsas som uttryck för ett idiosynkratiskt inre. Men det som målas fram handlar lika väsentligt om det yttre.
Jag kommer att tänka på författaren Annie Ernaux vars skildringar av den franska landsbygden och klassamhället fått förnyad aktualitet på senare år. I hennes «kollektiva självbiografi» Les années (2008), som snart kommer ut på svenska, varvas personliga minnen med det som händer i samhället. Det påminner om samtidigheten i Lundbergs måleri, där alla bildelement ges lika vikt. Jaget, det förflutna och det sociala framställs som lika viktigt. Ernaux har i en intervju påpekat det falska i att, som exempelvis Emmanuel Macron, säga att vi lever i en «ny värld». I Lundbergs måleri finns samma mothugg. Världen är en fortsättning, det är den selektiva raderingen av klasser och platser som är en fiktion.
