I de senaste utgåvorna av Baltiska triennalen, som visats vid CAC Vilnius sedan 1979, har ett offentligt evenemang ordnats något år före huvudutställningen. De båda curatorerna för den 16:e utgåvan 2027 – den i Kiev bosatta konstnären Nikita Kadan och chefskuratorn vid Museet för modern konst i Warszawa Natalia Sielewicz – har inte brutit denna tradition.
I fredags, den 19 juni, utspelade sig ett diskursivt och musikaliskt evenemang inför en utvald skara på ungefär 200, ojämnt fördelad mellan den gyllene ungdom som gör Vilnius till Vilnius och inbitna konstmänniskor som jag själv. Alla befinner sig ju någonstans på vägen mot det som i denna del av världen brukar kallas en «aktningsvärd ålder».
Varje genre står och faller med kvaliteten på det innehåll den utlovar, i detta fall ord (engelska ord lästa från telefonskärmar av sina författare, vilket numera tycks vara det accepterade standardförfarandet) uppblandade med ljudkonst. Det vore alltför dilettantiskt av någon som sträcklyssnar på Haydn att recensera en DJ set-performance av softchaos (Teresa Stout), som även bidrog med en läsning, och den med avsikt extremt högljudda duon Bastard Bath, bestående av Kuba Stępień (gitarr, synt, sång) och Maja Gajewicz (trummor). Jag kan bara säga att jag uppskattade dem, på mitt eget sätt. Dessutom uppskattade jag allvaret, precisionen och tonen i den reella diskurs vår lilla församling fick sig till livs.
Som varje evenemangsmakare vet blir lokalen, ljudkvaliteten och dryckerna alltid föremål för bedömning. Kompositörernas hus är ett fint litet Alvar Aalto-inspirerat och grovputsat auditorium i ett respektabelt förstadsområde, ritat av Vytautas Edmondas Čekanauskas och invigt 1966. Han var också arkitekt för Konstutställningspalatset, som öppnade året därefter och numera kallas Centrum för samtidskonst. Bra ljud är så viktigt för en läsning, och alltför sällsynt. Jag fann inget att anmärka på denna kväll. För att citera konstnären Agnė Jokšės uttalat okonstlade och därför så övertygande redogörelse för ett sammanbrott utlöst av hennes aktivism under de litauiska kulturprotesterna i höstas: «De bästa idéerna kommer vanligen från teknikerna.»
Både Jokšė och Sielewicz, vars egen läsning var lika självutlämnande men en aning mer konstruerad, använde med den ärliga centraleuropeiska varianten av självironi nyordet oversharing. I all ärlighet (och som självutnämnd centraleuropé) vill jag hävda att kvällen egentligen handlade om något ömtåligare och faktiskt mer angeläget: sharing, att berätta och dela med sig.
Orden tryckta på armbandet vi fick när vi registrerade oss utgjorde en fråga från ett dikt av den amerikanska författaren Alice Walker (kanske mest känd för romanen The Color Purple från 1982): «Hur drar vi pilen ur hjärtat istället för att skälla på skytten? » I ett anförande vid Stanford-universitetet 2017 utvecklade hon metaforen så här: «Om vi inte lär oss att ta ut pilen sitter den kvar. Såret infekteras. Vi blir som dem vi hatar. Och vilket öde det är.»
Scenen var alltså riggad för en betraktelse om vrede och bitterhet och dess förhållande till sorg och sörjande, prologen till den internationella utställning curatorerna redan på förhand sålt till arrangörerna som «den dystraste i konsthistorien». Planen är, för närvarande, att organisera alla offentliga evenemang på de olika kyrkogårdarna i Vilnius, som i flera fall är mycket vackra och historiskt betydelsefulla. Fokus kommer att ligga på Ukraina, Mellanöstern och andra krigszoner runtom i världen. Det blir en viss tonvikt på «icke-resdugliga» ukrainska konstnärer: män i inkallningsbar ålder som är förbjuda att lämna landet och därför efter februari 2022 blivit osynliga för omvärlden. Utställningen kommer dessutom att innehålla verk av betydande ukrainska konstnärer, bland dem även kvinnor, som stupat vid fronten.
Kadan, vars diskursiva förmågor jag länge beundrat, sade i samtal med mig strax före evenemanget att det blir en melankolisk utställning, «men den kommer inte att vältra sig i katastrofer.» Målet är istället «att tala om hur vi kan leva våra liv när katastrofen blir den nya normen.» I sin inledning, skriven tillsammans med Sielewicz, fortsatte han: «Att hata krig innebär inte att man förnekar dess verklighet.» Ett trovärdigt framtidsscenario är, enligt Kadan, att «utkämpa kriget och samtidigt bekämpa det.»
Evenemanget innefattade också läsningar av två ukrainska teoretiker i exil. Iryna Zamurujeva, från Oxforduniversitetet, lät sin text utgå från kurganerna, de uråldriga gravhögarna på den pontiska stäppen. Asia Bazdyrjeva, från Universität für angewandte Kunst Wien, gjorde ett grundläggande påpekande medan hon utvecklade sina tankar om «det geopolitiska kommunikationssättet»: att det inte finns något rum utanför kriget. Inom dess omkrets förekommer olika grader av kinetisk och affektiv intensitet, ögonblick av tystnad, ögonblick av distraktion, men man är «aldrig utanför den statistiska möjligheten att träffas av en artilleripjäs när man är ute och promenerar, och aldrig utanför luften, som man måste lära sig att lyssna till. Den är genomborrad av information.»
Den radikala skillnaden mellan att vara invaderad av kriget och att hålla det på avstånd är absolut oöverkomlig, men vi kommer inte att inse detta förrän kriget tvingat sig på oss själva och andra fortsätter att leva som om det aldrig hade skett. Detta ser ut att bli kärnan i den kommande triennalen. Det är också kärnan i vår nuvarande historiska epok. Vem vet om tredje världskriget inte redan är här?
