Kampen om tiden

Luleåbiennalens avslutningskonferens gav en föraning om den krutdurk som en samling med kulturarbetare kan innebära i en tid av politiskt mörker.

Didem Peküns essäfilm Araf (2018) hade en central roll under konferensens andra dag.

Om konst i mörka tider är utgångspunkten, hur går vi då vidare? Luleåbiennalens svar är att föreslå en samling mellan aktivister och kulturutövare i Europa. Under biennalen sista helg, den 15–17 februari, arrangerades den «transnationella» konferensen Konst i en mörk tid som ville uppmuntra till eftertanke, vänskapliga allianser och antifascistiskt motstånd.

Biennalens konstnärliga ledare Emily Fahlén, Asrin Haidari och Thomas Hämén har redan gjort anspråk på en radikaliserad bild av samtidskonstens roll i ett allt hårdare politiskt klimat. Genom att lyfta fram attentatet mot den kommunistiska tidningen Norrskensflamman 1940, och de arbetsläger i Kalix dit 40-talets kommunister fördes, har de kopplat utställningen till arbetarrörelsen historia. Genom en curatoriell förskjutning av krisens narrativ har de vänt sig från det svenska konstlivets självförsörjande landskap, som liksom socialdemokratin på repeat både glömmer och gömmer. Istället gav de plats åt verk som behandlar geopolitiska missförhållanden. I såväl Sápmi som i Iran fråntas ursprungsfolk än idag sina historiska marker med våldsamma medel, vilket Britta Marakatt-Labba och Neda Saeedi gestaltade varsamt i utställningen.

Attacken mot Norrskensflamman var det största politiska attentatet i Sverige under 1900-talet, och arbetslägret i Kalix har sina referenser i totalitära motsvarigheter. Ändå har båda exkluderats från den svenska självbilden, som här sattes i fokus genom att kopplas till den västerländska ekonomin som navet för en ekonomisk, ekologisk och humanitär kris. Den fråga som kvarstår är hur politisk mobilisering kan ske med konstens infrastrukturella understöd, utan att desarmeras. Även den frågan hade biennalens curatorer tänkt på. Med helgens konferens satte de fingret på den kortslutning som ofta sker mellan konst och politik – svårigheten att enas under gemensamma mål.

Europa i djup sömn

Konferensens första dag arrangerades av det nybildade nordiska nätverket Arts Organisations Out of Office, (AOOO), initierat av kulturplattformen Art Lab Gnesta och Folkrörelsernas Konstfrämjande, som också är huvudman för Luleåbiennalen. Vid sidan av lokala antifascistiska nätverk medverkade representanter från politiska och konstnärliga sammanslutningar i Warszawa, Kiev, Budapest, Kassel och Jekaterinburg. Tyvärr uppstod ett felslut ur AOOO:s nordiska utgångspunkt i en «stundande kris» som generaliserade tillstånden för de vitt skilda nätverk och kamper som samlades i det hundraåriga Blackis Folkets hus i Luleå. I viljan att representera en mångfald uteblev det djupgående samtalet om de olika sammanhangens specifika förutsättningar.

Det var först under konferensens andra dag som krisens olika temporaliteter fick rättmätig plats, och då med poesins hjälp. Dagens struktur följde de tre avsnitten i den turkiska konstnären Didem Peküns essäfilm Araf (2018), som under biennalen visats i Luleå konsthall. I ett fiktivt och temporärt gränsland mellan historia och samtid stannar Pekün upp vid folkmordet i Srebrenica 1995, vars offer ännu inte identifieras. Från den första dagens samtal om «the deep state», det vill säga nationalstatens apparat bakom lagens kulisser, talade Pekün om den djupa sömnen som Europa nu befinner sig i. Med referenser i Gilles Deleuze påtalade hon filmkonstens förmåga att «chocka» och väcka betraktaren, för att ge plats åt både sorg och handling.

Curatorn Övül Durmuşoğlu var en av de medverkande i Blackis Folkets Hus i Luleå under konferensens andra dag. Foto: Thomas Hämén.

Med utgångspunkt i det europeiska samvetet talade Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings Universitet, under konferensens andra dag om att kampen om samtidens narrativ blivit allt hårdare sedan 70-talets åtstramningspolitik. Åtstramningen är en ideologi, föreslog han och hänvisade till både den industriella effektivisering och konservativa kulturpolitik som vi mött de senaste decennierna. «Bara genom en dialektisk självbild kan vi förstå den koloniala modernitet som vi idag lever i», menade han, och liknade biennalens mörkertema vid upplysningens mörkare sidor. Att hålla dessa sår öppna är enligt honom nödvändigt.

Motstånd här och nu

Ett återkommande diskussionsämne under helgen var «nuet», ett begrepp som på senare tid fått allt större uppmärksamhet i politiska skrifter och teoribildningar. Och kanske är nuet konstens ock aktivismens främsta verktyg i en tid då historiska data säljs till högstbjudande. Som en del av sin presentation av tribunalen Unravelling the NSU Complex visade konstnären Fritz Laszlo Weber och curatorn Ayse Gülec den korta essäfilmen (Against) Randomness (2017) av konstnärers Belit Sağ. I filmen återkommer berättarrösten till sin vägran att tala i imperfekt, ett tempus som hon menar bara är möjligt först när ignorerade minnen har erkänts, här och nu.

Sağs film är ett av flera verk som producerades av The Society of Friends of Halit som stod bakom tribunalen 2017. Halit Yozgat var en av de nio personer som mördades av nynazisterna i NSU mellan 2000 och 2006. Det var nog få som undgick presentationen av nätverket under Documenta 14, även om tribunalen samma år var ett bättre exempel på hur samlingar mellan politisk aktivism, juridik och konstnärliga praktiker kan ta sig uttryck idag. «Vi insisterade på att uttala offrens namn för att motverka den stigmatiserande generalisering som rubricerade NSU:s strukturella våld – av oss kallat NSU-komplexet – som ’kebabmord’», förklarade Gülec. Idag har offrens namn återkommit i det mediala samtalet, parallellt med att nya rättegångar har väckts.

Neda Saeedi installation Garden of Eden Moving: A Petrified Tribe (2018) tar upp behandlingen av Bakhtiarifolket i Iran.

Ett hoppfullt avslut

Idag träffas The Society of Friends of Halit varannan månad, för att bland annat diskutera hur deras ackumulerade material ska arkiveras för att på bästa sätt komma till nytta för flera. Kanske borde vi göra samma sak här i norr, för att Luleåbiennalens slut inte ska innebära slutet på ett samtal som just börjat. Av detta skäl var biennalens sista dag den mest hoppfulla, då den Stockholmsbaserade studiegruppen om Folkfronternas estetik presenterade sin pågående kartläggning av Europas folkfronter under förra seklet. Folkfronterna var de koalitioner mellan liberaler och partier på vänsterkanten som bildades för att stå emot fascismen på 1930-talet. De fanns på olika platser i världen, dock aldrig i det av socialdemokratin dämpade Sverige.

«Vi befinner oss på trettio års avstånd från realsocialismens sammanbrott och mitt i en historisk kris för den europeiska socialdemokratin», inledde Kim West, medlem i gruppen och mångårig medarbetare i Kunstkritikk. Att Sverige idag har en antifascistisk regering som exkluderar vänstern innebär enligt honom en nödvändighet att finna nya motståndsrörelser och kulturpolitiska strategier. Men för att undvika nostalgi underströk West att vi måste kritiskt granska historien, samtidig som vi ger rum åt politiska förnimmelser och nya föreställningar. Därför är det angeläget att påminna om biennalens huvudman, den landsomfattande medlemsorganisationen Konstfrämjandet, som nyligen firade 70 år. Om 1900-talets folkrörelser dog med 90-talets finanskris ser vi idag en nyväckt organisering för strejk- och arbetsrätt. På motsvarande sätt bevittnar vi kanske nu en nystart för den krutdurk som en samling av kulturarbetare kan innebära.

The Society of Friends of Halit presenterades av Fritz Laszlo Weber och Ayse Gülec under konferensens andra dag. Foto: Thomas Hämén.

Diskussion