Luleåbiennalen väcks till liv 2018

De konstnärliga ledarna Emily Fahlén, Asrin Haidari och Thomas Hämén vill genom samtida och konsthistoriska inslag belysa platsens politiska förutsättningar.

Emily Fahlén, Asrin Haidari och Thomas Hämén. Foto: Mai Nestor.

Det blir curatorerna Emily Fahlén och Asrin Haidari, tidigare verksamma vid Tensta Konsthall, som tillsammans med den London- och Luleåbaserade konstnären Thomas Hämén kommer att leda Luleå Internationella Konstbiennal 2018. Biennalen startades 1991 och är en av de äldsta i Norden. Den senaste upplagan ägde rum 2013 och visades parallellt i Luleå, i Rovaniemi, Finland och i Severomorsk, Ryssland.

De senaste fem åren har biennalen legat i träda, men sedan Konstfrämjandet tog över verksamheten i september 2017 vankas nya tag. Konstfrämjandet är en paraplyorganisation för över 300 folkrörelseorganisationer runt om i landet, och det var Sara Edström, verksamhetsledare för Konstfrämjandet i norr, som förde samman de båda parterna. Edström hade tidigare arbetat i biennalens projektgrupp och driver sedan tio år grannverksamheten Galleri Syster.

– Trots biennalens viloläge fortsatte kommunen att budgetera en miljon per upplaga. I bristen på organisationer med både intresse och resurser kom Konstfrämjandet upp som en realistisk part efter Kilen Art Group, förklarar Edström för Kunstkritikk. Nyligen beviljades Konstfrämjandet ytterligare 350 000 kr från Statens Kulturråd och 250 000 kr från Region Norrbotten, vilket tillsammans med det befintliga kommunala stödet gör det möjligt att återuppta verksamheten.

Installationsvy från X-border Art Biennial i Luleå 2013, med Arvid Häggs verk The Sweet Spot/The Best Colour. Foto: Erik Holmstedt.

Årets upplaga sammanfaller med vad Fahlén, Haidari och Hämén kallar för ett «ödesår», där demokratiska värden står på spel, vilket är något som de aktivt vill förhålla sig i sin programläggning.

– Vi hoppas att biennalen kan öppna upp för samtal kring konstens roll idag och dess breda potential, både politiskt, existentiellt och emancipatoriskt, säger de till Kunstkritikk, och berättar att målet är att låta biennalen påverkas av den självorganisering som de menar är signifikant för regionen.

– Luleå är en industriort i förvandling, där basnäringen växlar om från stålproduktion mot den högteknologiska sektorn och där det länge funnits en friktion mellan ursprungsbefolkning och stat, säger de, och framhåller att de vill etablera kontakter med föreningsliv, politiska gräsrotsrörelser och bibliotek i Luleå med omnejd. 

– Med tanke på något snävare tidsramar än tidigare år gäller det för oss att snabbt bygga upp en infrastruktur och en finansiering som kan möjliggöra de konstprojekt vi vill genomföra 2018, säger teamet, som också vill verka för att långsiktigt positionera biennalen i Luleå och Norrbotten på nytt.

Den initiala tanken med Luleåbiennalen var att verken skulle produceras på plats; först i is, och sedan i andra materia. Förutsättningen för detta var den generösa kollektivverkstad som staden kunde bistå konstnärerna med. Men allteftersom verksamheten utvecklades kom även verkens format att variera, vilket utställningen har visat genom åren, på Luleå konsthall, på Norrbottens museum och inte sällan utomhus.

Årets upplaga av biennalen ska emellertid inte bara rymma samtidskonst. I likhet med många andra curatorer vill Fahlén, Haidari och Hämén utgå från historien för att beskriva och förstå samtiden.

– Vi vill aktivt jobba med historiska och konsthistoriska inslag, men istället för att blicka tillbaka vill vi sammankoppla tider och skeenden. Vi hoppas också kunna spegla detta förhållningssätt i biennalens struktur, där det temporära, långsiktiga och upprepande kan samspela, berättar de.

Anders Sunna, installationsvy från X-border Art Biennial i Luleå, 2013.

Diskussion