Göteborgs konsthall fylls under sommaren av storskaliga installationer och videoprojektioner av den marockanske, Paris-baserade konstnären Mounir Fatmi. Rummen är kliniskt upplysta och helt vitmålade, inklusive golven. Verken består av elektroniska komponenter, antennkablar och VHS-band, och är ofta fyllda med referenser till västerländsk kulturkanon. Men det är i mötet mellan teknologi och islam som Fatmis konst hettar till.
I centrum står islams heliga skrift Koranen vars suror och kalligrafiska kurvor återkommer i flera verk. The Paradox är en hybridmaskin bestående av en gammal bänkslip med en sågklinga där verser från Koranen skurits fram. På vernissagen använde Fatmi denna maskin för att vässa textfragment från Koranen framställda i svart stål. I takt med att sågklingan accelererade suddades de religiösa budskapen ut, som en påminnelse om Marcel Duchamps Rotoreliefer från 1930-talet vars hypnotiska kinetik fick den franske filosofen Jean-François Lyotard att tala om «ett blindhetens måleri». Den paradox som titeln hänvisar till går att tolka som att maskinens blasfemiska funktion tillfälligt upphäver profeten Muhammeds ord, samtidigt som den öppnar för en omtolkning av islams religiösa budskap med utgångspunkt i geometri och mekanik.
Till saken hör att Fatmis videoverk Technologia (2010) under hösten 2012 fick viral spridning efter att ha ställts ut på samtidskonstfestivalen Prinstemps de Septembre i Toulouse. I likhet med The Paradox består denna video av roterande cirklar med verser från Koranen. Fatmi hade valt att projicera videon på marken vilket gjorde att folk bokstavligen trampade på de heliga orden. Detta gav upphov till en reaktion där en muslimsk grupp försökte hindra människor från att beträda verket, vilket i sin tur fick konflikten att eskalera tills arrangörerna till slut valde att stänga ner videon.
Technologia visas inte på Göteborgs Konsthall, men det gör däremot videon History is not mine (2013) som är Fatmis kommentar till konflikten. Två kanaler visar spegelvända bilder av en scen där konstnären hamrar på en skrivmaskin. Som betraktare är det svårt att avgöra om hans på samma gång precisa och aggressiva hammarslag velat pricka in en specifik ordföljd. Den text som skapas (även publicerad i bokform) består hur som helst av utsagor där ord har ersatts av intetsägande tecken vilka fungerar som index för den rytm och kraft som uttryckts i den performativa skrivakten.
Denna rörelse som leder betraktaren bortom orden återfinns även i installationen In the Absence of Evidence to the Contrary (2012). Här har en mängd lysrör satts ihop i form av en lysande obelisk som reser sig mot taket. På lysrören har fragment från den tjugofjärde suran i Koranen tryckts med bläcksvart vinyltext på både engelska och arabiska. Temat för denna sura är ljuset (An-Nūr) vars teologiska konnotation i Allah får spela med lysrörens intensivt elektriska ljus. Mitt första intryck kännetecknas dock av opacitet då jag känner mig lika främmande inför fragmentens religiösa budskap som inför den arabiska kalligrafin som formar det. Men allteftersom jag träder in i texten blir den också mer tillgänglig. I detta skede framstår Fatmis konst inte bara som kritik utan som en översättning av Koranen som genom att fragmenteras också görs tillgänglig på nya sätt. Jag kommer på mig själv med att beundra det poetiska och ibland absurda värdet i fragment som påminner om Samuel Beckett eller konkretistisk poesi. Till slut sätter lysrören med sitt bländande ljus dock punkt för min läsning på ett sätt som återigen får orden att upphävas samtidigt som deras religiösa andemening som ljus och kraft kan träda fram.
Fatmis konst ställer den aktuella frågan om islams plats i dagens samhälle. Min tolkning är att han menar att detta inte ska förstås som ett motsattsförhållande mellan tradition och modernitet, utan snarare som en serie möjligheter att skapa nya kombinationer för att tänka relationen mellan religion och teknologi. Ytterst tycker jag mig skönja ett försök att förstå islam som geometri, rörelse och brus, vilket även öppnar för samstämmighet med kristendomen och andra religiösa traditioner. Detta sätt att utvidga utrymmet för islam gör utställningen relevant i vårt samhälle som ofta blivit allt mer ogenerat i sitt sätt att avfärda denna religion. Samtidigt utgör Fatmis konst en påminnelse om att en modern omtolkning av islam förutsätter en kritik av både religiösa och sekulära dogmer, vilka annars kan leda till att Koranens budskap förvanskas av fördomar eller en alltför strikt och oreflekterad bokstavstro.
