Rättegången som kan förändra synen på konstnärers rättigheter

– Jag frågades ut under lång tid och min hjärna kokade efteråt. Det var som en film, säger konstnären Astrid Sylwan, som stämt Kungälvs kommun för avtalsbrott.

Astrid Sylwan. Foto: Anders Tessing.
Uppdatering den 17 december, kl. 13.30: Idag kom domen i fallet mellan Astrid Sylwan och Kungälvs kommun. Tingsrätten dömer till Sylwans fördel, och slår fast att det muntliga avtal hon ingått med Strandverkets konstnärlige ledare, Pål Svensson, är juridiskt bindande.Kommunen åläggs att betala 185 700 kr till Sylwvan och att betala ersättning för hennes rättegångskostnader med 631 142.

Just nu pågår ett rättsfall som väntas få avgörande konsekvenser för svenska konstnärers rätt till ersättning vid avtalsbrott. Det kan gälla nedlagt arbete, men också andra kostnader som avtalsbrottet medför, till exempel utebliven utställningsersättning och andra uteblivna intäkter. Rättsfallet är det första i sitt slag i Sverige, och står mellan konstnären Astrid Sylwan och Kungälvs kommun som är huvudman för konsthallen Strandverket, ägd av Statens fastighetsverk och driven med stöd av Västra Götalandsregionen. 

Bakgrunden är en utställning som skulle öppnat 2019, i vilken Sylwan skulle visa 13 nya målningar som hon efter överenskommelse med Strandverkets konstnärlige ledare, Pål Svensson, arbetat fram specifikt för platsen. Men några månader innan vernissage kom istället ett mail från kommunen. Konsthallen läggs ned.

– I augusti 2019 fick jag grönt ljust att börja arbeta heltid med utställningen, och jag tackade då nej till flera jobb och utställningar under samma period. Den 21 december, sista arbetsdagen före jul, dimper ett mail ner från kommunen: «Vi har valt att stänga Strandverket». Jag hamnade i chock, och skrev tillbaka direkt och förklarade att jag jobbat enormt mycket med denna utställning, men fick bara ett autosvar tillbaka. De tog sig inte ens tid att ringa mig eller de andra konstnärerna som de avbokade, berättar Astrid Sylwan för Kunstkritikk.

Strandverket startades på privat initiativ av Karin och Peter Hjörne, men togs över av Kungälvs kommun 2016. Efter utställningar med bland andra Hilma af Klint, Ann Edholm, Lars Tunbjörk och Maria Miesenberger tog det slut 2019. Totalt fem konstnärer avbokades på samma sätt, genom ett email strax före jul, och Pål Svensson och övrig personal fick sparken. Fallet uppmärksammades i media, och efter att en av de inblandade tog kontakt med Konstnärernas Riksorganisation (KRO) gav de konstnärerna stöd i att begära ersättning från kommunen för avtalsbrott.  

– KRO hörde talas om detta, och efter att vi, utan framgång, skrivit ett första kravbrev talade vi om möjligheten att jag tillsammans med konstnärerna Tilda Lovell och Vanna Bowles skulle driva fallet rättsligt, genom advokat Jens Tillqvist som KRO förmedlade. Då min utställning skulle öppnat först, samt att jag hade en konstnärsförsäkring som delvis skulle täcka rättegångskostnaderna, så blev det mest naturligt att jag skulle driva fallet, säger Sylwan.

Sylwans juridiska ombud Jens Tillqvist menar att det finns ytterst få rättsfall i Sverige som liknar detta, och menar att det beror på den oftast ojämlika relationen mellan konstnär och konsthall.

– Konstnären har ju sällan råd eller möjlighet att överklaga ett beslut som rör en utställning eller dess ekonomi. Nu har Sylwan beslutat att överklaga detta som i juridisk bemärkelse kan komma att bli viktigt för hela konstnärskåren, understryker Tillqvist för Kunstkritikk. 

Rättsfallet utgår från att Astrid Sylwan menar att Kungälvs kommun brutit mot avtalet mellan henne och konsthallen, vilket har medfört att det heltidsarbete hon lade ner i fyra månader för att förbereda utställningen inte kan användas. Kommunen bör därför ersätta henne för det arbetet samt för utlovad och utebliven utställningsersättning. Beräknat utifrån KROs MU-avtal blir det totalt 195 600 kronor med ränta, samt därutöver rättegångskostnader. 

Astrid Sylwan, Döden I, II & III (ateljévy),2019.

Frågan kretsar nu juridiskt sett kring avtalspraxis för konstutställningar, samt vilket mandat en konstnärlig ledare eller curator har. I kommunens svar till tingsrätten bestrids Astrid Sylwans krav på ersättning, på den grunden att det aldrig har funnits ett avtal mellan kommunen och konstnären. Kommunen skriver: «Eftersom Astrid Sylwan visste att Pål Svensson endast var konstnärlig ledare borde hon ha undersökt huruvida Pål Svensson hade kommunens godkännande att ingå avtal med henne eller inte».

Rättegången avslutades förra veckan och var enligt Astrid Sylwan mentalt mycket påfrestande. Den varade i två dagar, och hon sattes själv i vittnesbåset för utfrågning.

– Det var som jag var med i en film. Det var totalt tre domare, vilket är rätt ovanligt och kommunen hade tre advokater närvarande och verkade dundra på med stora artilleriet. Jag frågades ut under lång tid och min hjärna kokade efteråt, det var svårt att komma ihåg exakt vad som hade hänt och det hela var väldigt pressat. Känslorna var på helspänn och det blev under ett tillfälle sådant liv att hela salen fick utrymmas, berättar Sylwan.

KROs jurist Katarina Renman Claesson, som även hon var på plats, tyckte det var en ovanligt hård ton som Kungälv kommun uppvisade mot en ensam konstnär.

– Jag tycker att det tillhör god processföring att fokusera på juridiskt relevanta grunder och omständigheter, särskilt när det handlar om det offentliga mot en enskild. De frågor och den attityd som motpartens ombud utsatte Astrid Sylwan och Pål Svensson för var inte ok. Det var en subtilt nedsättande ton som verkade bygga på strategin att visa att det var två amatörer, inte professionella aktörer, som förde samtal med varann. De försökte undergräva förtroendet för två väletablerade personer i konstvärlden, säger Renman Claesson. 

Vid ett tillfälle lyftes det exempelvis fram att Svensson skrivit ett meddelande till Sylwan om att litteraturkritikern Ingrid Elam skulle invigningstala på hennes vernissage, något som kommunens jurister använde emot konstnären. 

– Jag svarade ungefär «Vad kul, kram» i meddelandet, vilket lyftes fram som speciellt naivt och oproffsigt. De använde allt möjligt sånt emot oss. Även Pål Svensson fick höra enormt mycket nedsättande saker, och de försökte misskreditera honom på alla sätt. Till slut ställde han sig desperat upp och ropade att han måste få svara på all kritik, vilket han inte fick, eftersom hade redan hade vittnat tidigare i rättegången, berättar Sylwan.

Astrid Sylwan, Eremiten, 2019.

Renman Claesson menar att fallet går tillbaka till frågan huruvida man kan påvisa en branschpraxis, eftersom mycket i konstvärlden görs i en etablerad ordning som inte är känd utanför branschen. Men ett avtal är ett avtal oavsett bransch, och då ska parterna hålla det, understryker hon. 

– I ett utställningsuppdrag måste konstnären kunna lita på att en curator har mandat att ingå de överenskommelser avseende utställningen som en curator vanligen har. Inom juridiken pratar man om befogad tillit. Ett särskilt problem är att i konstsammanhang är det mesta muntligt, så det är svårt att visa i efterhand precis vad som överenskommits och när, säger Renman Claesson.

Både Tillqvist och Renman Claesson menar att det är relativt vanligt att konflikter mellan konstnärer och olika uppdragsgivare lämnas olösta genom att motparten förhalar och i princip tröttar ut konstnären. Hen har ofta varken tid eller pengar att driva frågan vidare, menar de. Även i detta fall är kostnaden mycket hög för Astrid Sylwan, både mentalt och ekonomiskt. Rättegångskostnaderna ligger i nuläget på runt en miljon kronor, en summa som konstnären i värsta fall kan tvingas betala om tingsrätten dömer till kommunens fördel.

– Detta har ansatt mig mycket mer än vad jag trodde från början. Jag var helt utmattad efter rättegången och sov i säkert tre dagar. Även efter det första mailet 2018 om konsthallens nedläggning var det svårt att orka jobba, berättar Sylwan.

Samtidigt uttrycker Sylwan att hon både före, under och efter rättegången känt stort stöd.

– Jag är i någon mån privilegierad jämfört med många konstnärer. Så jag tänker att om inte jag driver detta, vem ska då göra det? I grunden tror jag det handlar om missförstånd och okunnighet om konstnärers situation. Kungälvs kommun är en gammal industrikommun, som under sommaren, på platser som Marstrand, förvandlas till en gräddhylla med sommargäster som betalar skatt i andra kommuner. Det finns en viss förståelig men olycklig kulturkrock, upplever jag. Samtidigt raserades Strandverket i princip på en dag och det var en väldigt fin plats för alla som knappast går att bygga upp igen efter detta, menar Sylwan. 

Domen meddelas den 17 december och KRO verksamhetschef Eva Månsson säger till Kunstkritikk attorganisationen hoppas få ett prejudicerande rättsfall att peka på, men oavsett utfall kommer KRO att fortsätta driva Astrid Sylwan och de andra konstnärernas krav om ersättning för sitt arbete.

Kunstkritikk har sökt kommundirektören Haleh Lindqvist, som meddelar att kommunen inte lämnar några kommentarer förrän efter domen fallit den 17 december.

Konsthallen Strandverket.

Comments