Esbo Moderna Konstmuseums retrospektiv över Karin Hellman (1915–2004) är första gången på flera decennier som den finlandssvenska konstnären presenteras solo, utan att buntas ihop med sin äkta make, målaren Åke Hellman (1915–2017). Likt många andra fick jag upp ögonen för henne i och med utställningen Delad ateljé – Åke och Karin Hellman på Helsingfors konsthall 2017, som också ledde till att hon sent omsider togs upp i den finländska modernismens kanon. EMMA söker nu befästa detta med ett retrospektiv av det klassiska slaget.
Som sig bör är det Hellmans textilverk som står i fokus. För kontextualiseringens skull ackompanjeras de av ett intetsägande och rent ut sagt mediokert urval målningar. Dessa redogör pliktskyldigt för Hellmans karriär innan hon 1965 övergick till att verka som konstnär på heltid. Det var ingen dramatisk livsförändring – hon hade skapat konst under hela sitt liv och arbetade som bildkonstlärare. Maken Åke hade hon träffat under studierna i Helsingfors, och de hade ställt ut både separat och tillsammans. Sedan 1959 bodde familjen Hellman dessutom i ett hus med tillhörande rymlig ateljé som de harmoniskt delade. Att Karin vid 50 års ålder blev «fri konstnär» var alltså inte någon omsadling, utan resultatet av en naturlig evolution.
Jag uppfattar det som att startskottet kom tio år tidigare med Hellman första textilcollage Flicka och tupp (1955). Motivet är inte speciellt märkvärdigt, utan i likhet med de målningar som Hellman skapat fram till dess ligger det efter i tiden. Det tekniska utförandet med asymmetriska tygbitar som sammanfogats med bestämda små stygn är dock övertygande. Bitarnas tidigare liv som vardagliga klädesplagg framgår tydligt i materialens texturer: slätstickad trikå, ribbade resårer, maskinvävda mönster. Det finns en självklarhet i sättet på vilket bilden har pusslats ihop av lappar i sinsemellan mycket varierande storlek. Denna känsla bibehåller Hellman livet ut, medan motiven mognar och blir mer mångtydiga. På 1960-talet skapar hon lyckade verk med uppenbara samhälleliga kopplingar – till exempel tolkas Warszawapaktens blodiga invasion av Prag 1968 i det antisovjetiska verket Stridsvagnen nr 2181968 (1968).
Den till synes okomplicerade självsäkerhet med vilken Hellman skapar sina textilcollage får mig att tänka på något Britta Marakatt-Labba sade i en intervju i Huvudstadsbladet 2019: «Jag har alltid trott på mig själv». Likt Marakatt-Labba har Hellman arbetat med material och tekniker som traditionellt förknippats med kvinnohantverk, men utan att ha någon konstindustriell infallsvinkel. Det är ovanligt i 1900-talets Finland, men så utgör också ryor merparten av den finländska textilkonsten. Ryorna kräver samvetsgrann planering, är tekniskt svåra och långsamma att framställa, och deras material är dessutom dyrt. Hellman opererar på ett helt annat plan.
Att Hellman var självlärd i textilhantverk och arbetade intuitivt syns bland annat i hennes bekymmerslösa användning av lim. Det lär utgöra ett dilemma för EMMAs konservatorer, eftersom limmet under årens lopp oxiderats och blivit skört. Dessutom har det mörknat och sipprat upp till ytan av tyglagren, och därför har många av Hellmans textilcollage rejält med bruna fläckar. I det arkeologiskt inspirerade Venus från Willendorf (1968) omges nu mittpunktens fertilitetsfigurin av en brun gloria, och i naturverket Två träd (1960-tal) har ljusa partier blivit dunkla. Limspåren är nu ofrånkomliga delar av verken, och förvittringen förankrar dem på ett suggestivt sätt i sin tid.
Hellmans övergång från måleri till textilkonst sammanfaller med den fundamentala förändring i konsumtionsvanor som inleds i 1940-talets USA, och som under därpå följande årtionden sakta men säkert tar över hela världen. Den optimistiska användningen av vanligt lim och nyttjandet av den egna familjens avlagda klädesplagg gör att två olika världar överlappar i hennes verk: de njugga resursernas Finland möter uppkomsten av det moderna välfärdssamhället. Hellmans återanvändning av material vars ursprungliga funktion enkelt kan avläsas är gammaldags och hypermodernt, på en och samma gång. Så småningom börjar hon även använda sig av andra slags avlagda föremål än bara kläder: glasögonlinser, flaskkorkar, batterier från hörapparater.
På grund av materialvalen har Hellmans textila verk ofta setts som nära besläktade till Arte povera-rörelsen. EMMA tar fasta på detta och visar parallellt en naggande god grupputställning vars titel kort och gott lyder Arte povera, och som inkluderar verk av 21 kvinnliga konstnärer. Få av dem är renodlade Arte povera-konstnärer, men samtliga arbetar i genrens anda. I den luftiga utställningen har ett av Hellmans sena verk, det för henne ovanligt avskalade Näckens vals (1988) placerats intill tillknäppta skulpturer av Eva Hesse och en sedvanligt Freudianskt laddad installation av Louise Bourgeois (Cell XIX, 2000). I följande rum kombineras Nancy Speros skakande antikrigsteckningar från sent 1960-tal med Elina Vainios melankoliska sandverk Depositioner från 2018. Konstellationerna är skickliga uttänkta, och som besökare känner jag mig både stimulerad och inspirerad av utställningen.
Arte povera har en olycklig bieffekt, nämligen att den understryker utrymmesbristen i retrospektivet över Hellman. I jämförelse med den skira syskonutställningen är den så tätt belamrad att det uppstår syrebrist kring sådana verk som kräver rymd. Det blir murrigt till den grad att Hellmans kanske starkaste verk – den i Helsingfors Konsthalls utställning så vackert och rymligt presenterade Solvagnen (1966) – blir helt kväst. Men trots det är Arte povera ett viktigt bihang till Hellmans retrospektiv. Dess saliga blandning av tekniker och material får mig att tänka på hur lite 1960- och 1970-talets popkulturella influenser syns i Hellmans verk. Hon tillhör ju trots allt en tidigare generation än till exempel Moki Cherry, och hennes privatliv är borgerligt snarare än bohemt. Sex, droger och rock’n’roll? Nej tack. Inte ens då Hellman avbildar svampmoln i grälla färger (Den sista solnedgången, 1968) eller enorma, stirrande ögon (Adams öga respektive Evas öga, 1967) finns det några påtagliga psykedeliska influenser.
Det faktum att Hellman inte direkt platsar i Finlands konstindustriellt orienterade efterkrigstida konsttradition, att hennes sextiotal inte varit det minsta swinging och att hon främst befattar sig med motiv som reduceras till symboler är vad som gör henne intressant. Å andra sidan innebär hennes mycket kännspaka stil att det är bäst att ta till sig hennes konstnärskap i små portioner. På EMMA visas en hel del verk som främst är av historiskt intresse. Något av skärpan i de starkare textilcollagen försvinner i mängden, men Hellmans tusentals och åter tusentals tygbitar kan ändå inte låta bli att imponera. Deras vassa kanter och vardagliga texturer har integritet.
