Det finns något kusligt över Bruno Knutmans bilder som jag tror beror på att han utgick från gamla minnen. Hans bildvärld är, så att säga, hemsökt. Den bygger på sådant som kommit tillbaka till honom, som han inte kunnat släppa. Andra gånger beror det kusliga på att han arbetar med vardagliga motiv men på ett sätt som gör att vi inte riktigt kan avkoda dem.
På en ännu mer fundamental nivå så utmärks Knutmans bilder av sin speciella dragningskraft. Faktum är att hans utställning på Galleri Magnus Karlsson inleds med en målning där jag tror han velat gestalta just detta.
I Arbetsrummet (1985) blickar en konstnär ner mot ett vitt papper, men istället för huvud har han en boll. På en liten hylla strax över bollen ligger en mindre boll, vilket leder tankarna till himlakroppar som kretsar kring varandra. Huvudet är kanske jorden, månen eller någon av planeterna. Poängen är, tror jag, att Knutman har velat visa hur hans bilder bygger – inte på observation – utan gravitation. Han målar inte det han har sett, utan det som dragits in i hans kraftfält. Strax ska den lilla fågeln till höger i bild kretsa kring Knutmans huvudboll och fästas på pappret. En poetik?
Eller är det tvärtom fågeln som är ett porträtt av konstnären när han ohjälpligt dras mot sitt skapande likt fjärilen mot heta lågan? Eller handlar bilden om hur världen – hela jordbollen – har tagit sig in genom det öppna fönstret och plågar konstnären med sitt larm, ansätter honom tills han inte längre kan jobba (därav det tomma pappret)? Knutmans purgatorium.
Hur man än tolkar Arbetsrummet så har den något arkaiskt över sig, och ytterligare ett försök att nagla fast Knutman kunde ta fasta på hur en bild av honom alltid verkar skildra en urscen. Det var det jag ville åt genom att i min recension av hans förra utställning lite skämtsamt kalla honom för «bildrebellen». Han har på ett kanske mer radikalt sätt än någon annan svensk efterkrigsmålare sökt sig mot bildens rötter eller grundposition. Ändå tycktes hans tecknande rymma en förvånansvärt omedelbar reaktion på omvärlden. Måleriet känns mer melankoliskt, drömmande, gjort av en äkta fritänkare som i stillhet revolterade mot allt utom sin egen fantasi.
Knutmans sena reception tycks bekräfta hans radikalitet. Han ställde såklart ut en hel del på 1960- och 70-talen, och kallades bland annat för «Sveriges första popkonstnär», men försvann sedan gradvis från offentligheten. Eller om det var offentligheten som försvann från honom, för han fortsatte att arbeta och ställa ut, om än i lite mindre sammanhang.
Först på 2000-talet var det som om tiden började hinna ikapp honom. Efter en bejublad utställning på Lunds konsthall 2010 så ställde han ut ett par gånger på Galleri Magnus Karlsson. Där framstod han som föregångare till Mamma Andersson, Jockum Nordström, Jens Fänge och flera andra yngre målare. Efter hans bortgång 2017 så har galleriet fortsatt att ställa ut först hans teckningar och nu den här utställningen med gouacher – en verklig kulturgärning i väntan på att ett museum ska lyfta fram Knutman i helfigur.
Totalt visas 27 målningar på papper installerade på rad i två rum. Trots att de är från 1979–2009 ger utställningen intryck av att vara gjord i ett svep. Det initierade ögat kan säkert se en utveckling över tid, men man slås av hur konsekvent Knutman var trots ett brett spektrum av stilar och motiv.
Denna bredd exemplifieras av att de bilder som hänger efter Arbetsrummet är målade i realistisk stil: den första är ett porträtt av ett par bakifrån, den andra en suggestiv målning av en kyrkogård. Nationalmuseum lyfte nyligen fram hur konstnärerna under romantiken revolutionerade måleriet genom igenkännbara motiv som placerade konsten och betraktaren i «samma rum». Knutman gör något liknande. Flera av hans motiv (döden, dubbelgångaren, målaren i ateljén osv.) kan också härledas till romantiken.
Nästa målning har ett mer fantasifullt motiv i form av en dam med en jättelång näsa som avbildar en krokodil med en lika lång tunga. Knutmans obehindrade rörelse mellan dröm och verklighet för tankarna till magisk realism. Man hänger med, även när vändningarna verkar befängda. Ett huvud blir en boll, en dam får en snabel. Helt normalt, tycker man. I gengäld får även hans verklighetsnära motiv något förtrollat över sig.
Det som binder samman utställningen är förstås också gouachfärgen, reklamtecknarens medium för att skapa reproducerbara förlagor åt tryckeriet snarare än finkonst för galleriväggarna. I kontrast till akvarellens luminositet eller oljans lyster så ger gouachen en oskön yta som förstärker bildernas uppriktighet och integritet. Men visst, Knutman är ingen kolorist, kanske inte ens en målare. Bildskapare vore en mer passande beskrivning.
En tredje kategori är de bilder där man inte riktigt vet vad man ser, rent visuellt, eftersom Knutman har beskurit motivet på oväntade sätt. I Knäbäck in Memoriam (1991) leker han med relationen mellan ute och inne. Målningen är, gissar jag, inspirerad av ett visst litet kapell som inrättats i en gammal fiskarbod på Österlen, vilket skulle förklara den sakrala stämningen. Ändå är den skämtsam, för samman inkommensurabiliteter.
Någon har sagt att en betydande målning är ett verk man inte kan glömma, men samtidigt inte riktigt kan minnas fullt ut. Kanske beror det på språkets gränser… måleriet bygger liksom bo i oss. I hjärnan, hjärttrakten eller maggropen. Knutmans bild bor någonstans under min vänstra armbåge.
Till kategorin oklara bilder kan man också räkna de där han har grottat ner sig i färgen likt en Erland Cullberg i miniatyr. Betraktarna (1991) pendlar mellan arkitektur och abstraktion, en spökbild som stannat kvar i det som Gilles Deleuze kallat «måleriets katastrof», där målaren motar bort de bilder som redan finns för att nå fram till sin egen. Har Knutman velat glänta på förlåten, visa att han kan trolla även när han avslöjar sina knep? Min blick graviterar mot färgkluddet, dras med i bildens omloppsbana.
Gouacherna känns råare, mer naivistiska än det skickliga oljemåleri som Knutman ställde ut mot slutet av sitt liv. Men det vore fel att beskriva dem som förstudier, för hans konstnärskap framstår som väldigt cirkulärt, som om han levde i alla tider samtidigt. Han tycks ha varit extremt rörlig i tanken. Är det det som är kreativitet, verklig kreativitet? Icke-linjäritet?
Knutmans favoritmotiv tycks ha varit dikotomin: ja eller nej, svart eller vit, kvinna eller man. Det mystiska mötet mellan kontrahenter syns i Frieriet (1999) och Hemligt möte (1991) liksom i janusansiktet Fjärrskådaren (1996) som givit utställningen dess namn. Den eviga kampen mellan gott och ont, eller en bild av bildens fundamentala klyvning? Både och skulle jag tro.
Purgatorium är kanske ändå en bra beskrivning av hans bildvärld. Good boys go to heaven, bad boys go everywhere. Det finns ingen lösning, bilden är, precis som konstnären själv, en fråga utan svar. En gåtfull man, en knut-man. Riskerar hans attraktionskraft att minska ju mer omtalad han blir? Tills vi har löst upp knuten så tror jag tvärtom att hans rykte kommer växa.
