Barentstriennalen 2005 – Border Dialogues undersøker spørsmål og erfaringer knyttet til oppfattelsen av grenser, og består av utstillinger i Neiden, Kirkenes, Murmansk og Lovozero. Tommy Olsson fulgte med på åpningshelgen og skriver om lange bussreiser, vodka og kunstopplevelser som det er umulig å tenke seg i en annen sammenheng.
«You´re either on the bus or off the bus»
– The Merry Pranksters
1. NÄR INSTÄLLDA FLYG NÅR SIN DESTINATION
Molnen där nedanför, nerverna utanpå. Det var ingen bra idé att inte sova natten före, men jag hade inget val. Visste jag det inte redan? Att Kirkenes inte så mycket är en geografiskt definierad plats som en specifik frame of mind? Och att du bör anlända utvilad eftersom du i vilket fall som helst inte kommer att vara mänsklig på flera veckor efteråt? Jo, jag visste ju det, men jag gav fan i det eftersom jag för varje dag får allt snävare tidsramar att operera under. Trodde jag verkligen att jag skulle kunna återvända i hyfsat skick utan att sova först? Näe. Sånt straffar sig. Och alla som stått och sett ut över vattnet tidigt på morgonen och insett att världen slutar just här har inte kunnat undgå att känna vansinnet krypa över sig som en kall fuktig filt…
Och med vodkan brusande entonigt bakom pannbenet och ett ylande stridsrop – «Roooosenbooorg!» – kastade jag kläderna och dök i vattnet…kallt som fan…garanterat livsfarligt…inte bra… Eller timmar senare, när jag missade flyget och sa till tanten i luckan att «Kirkenes, det är ett jävla bra ställe, det regnar aldrig här», gick ut och strök eld på en rysk cigarett varpå det ögonblickligen började regna… Och en lång rad av bortglömda småsaker som lämnats som ett spår att följa; hydrokortison, tonic water, en grabbnäve rubelsedlar… Borta. Och den fullkomligt förkrossande logiska konsekvensen; att på grund av ett ofta upprepat internt skämt uppsöka The Scotsman på Karl Johan vid återkomsten för att spåra upp «di der ekspertene nede i Oslo som sitter å bestemmer…di ha allri vært her…di har ikke sett ett reinsdyr en gang…di sitter der på Scotsman å tar avgjørelser om åssen vi ska skjøte reinsdriften vår….»
Det skulle vara uppenbart för minsta barn nu; flyget kanske har landat, men en del av oss blir hängande i luften en god stund till. Det tar tid att få Finnmark ur kroppen. Det kanske inte ens är möjligt.
2. KONFLIKTER I NÄROMRÅDET
On the bus. Vet inte varför det alltid ska vara så mycket information här uppe, men så är det, och ingen kommer undan. Så efter bussturen vet jag att dom flesta som driver med renar på Pasvik är av finsk härkomst och att flygplatsen byggdes i 1943, men det ska snart bli en ny terminal. Vet inte vad jag ska ta mig till med alla detaljer, det lämnar mig ingen ro, för det har redan börjat angå mig i oroväckande hög grad. Det är inte första gången jag är här, och två gånger är ju som bekant ett förhållande. Vi är på väg till Neiden, och inte ens det är första gången för mig. Det har nyligen varit handgemäng i det lilla rysk-ortodoxa kapellet och stämningen är lite spänd; sekelgamla oförrätter har blossat upp till en ny intensitet i landskapet… Och när man kommer utifrån verkar ju alltid sånt lite märkligt, men det är givetvis ont, blodigt allvar för dom som står mitt i det. Jag gör spridda försök att sätta mig in i situationen, men det verkar stort sett stå och falla med att det finns etniska grupper. Ingen har egentligen lust att snacka om det. Jag ger upp när jag får höra att det också står mellan dom organiserade och dom oorganiserade, och att dom oorganiserade just har bildat en förening, så då är väl frågan om dom egentligen inte också borde anses som organiserade. Och att det finns många sorters samer, men att vissa samer är mer samiska än andra. Weird. Tankarna går till upplösningen av Jugoslavien. Och det här fallet av ont blod i bygden står också i skrikande kontrast mot den påtagliga viljan – manifesterat både i triennalen och i området i stort – att sträcka sig över alla gränser för att knyta kontakter och definiera gemensamma beröringspunkter i själva regionen, på trots av gränserna.
Så låt mig rätta på en sak jag skrev tidigare; den överhängande känslan är inte i lika hög grad att det är här världen slutar, som att det är här Norge börjar. Optimismen i området är ofrånkomlig. Det är en självklarhet att du här möter en munter handelsresande som har blytung tro på hur området kommer att expandera, och över ett par öl dessutom delar med sig av sina goda råd för hur man dealar med prostituerade i Murmansk. Goda råd, vital info, men som jag ska visa mig ha sorgligt begränsad användning av när jag kollapsar fullständigt ett dygn senare. Det är förresten mindre troligt att jag hade haft sådana avsikter i alla fall; jag har aldrig tidigare, så varför skulle jag nu? Å andra sidan är jag en oberäknelig fan, man vet aldrig vad jag kan få för mig. Och nu har jag ju helt kommit ifrån vad jag egentligen skulle skriva om, eller rättare sagt har jag ju inte kommit dit än, men det är varken första eller sista gången. Watch me.
Det som ska bli en tre dagars busstur startar alltså i Neiden, med presentation av resultatet av en workshop hållt av Timo Jokela, Mirja Hiltunen, och Maria Huhmarniemi med studenter från Finland, Norge och Ryssland. Och tanken, som ska visa sig att inte släppa taget på hela den förestående resan, är om man kan tänka sig det som presenteras lösrivet från den kontext det befinner sig i här. Vi har att göra med en slags landscaping – och en performance av ett gäng unga flickor med krattor som går på rad ute på ett fält. Det skulle omöjligt kunna vara samma sak om det gjordes någon annanstans. Som om gruppen gått i symbios med landskapet. Och frågan är väl just om det överhuvudtaget ens skulle fungera i ett annat sammanhang; i Oslo skulle det sannolikt ignoreras till döds, men här springer barnen glada runt själva huvudverket till tonerna av finsk tango och så blir det kaffe och chokladkaka efteråt. Situationen är så site specific att du inte kan bortse från minsta detalj. Som den fantastiska skulpturen av en isbjörn som håller en fisk som står utanför caféet. Eller, för all del, det faktum att det snart ska byggas en ny terminal på flygplatsen i Kirkenes.
3. KOM TILLBAKA SENARE ÄN VÄNTAT, ÄR DU INTE?
Drömmer att jag löper nedför Föreningsgatan i Malmö hållandes ett lysrör över huvudet. Och bakom mig löper en blodtörstig seriemördare, också med ett lysrör – och jag tror jag vet vem han är.
4. MEN VAD GR EGENTLIGEN DEN SVARTA KVINNAN DÄR UTE PÅ TUNDRAN?
Next Door: Maja Bajevic & Emanuel Licha, Ursula Biemann and Angela Sanders, Isaac Julien, Roman Ondak, Minna Rainio & Mark Roberts, Oliver Ressler & Martin Krenn and Stephen Willats. Curator: Jan-Erik Lundstøm. Exhibits from the community project of Laura Anderson Barbata. Selected works from Same, same but different (produced by Bildmuseet, Umeå); Geir Tore Holm, Marja Helander, Lena Stenberg.
Efter en timmes intensiv sömn ragglar jag nedför trappen på Kirkenes Hotel och försöker förtvivlat pressa ur tjejen i receptionen var vre Lager i Sydvaranger-området egentligen ligger någonstans innan jag till slut inser att hon sin position till trots bara snackar ryska. Hon blir mer irriterad än mig. Fantastiskt. «Sydvaranger», försöker jag, «En speciell del av byen, var är den?». «Spezial?», svarar hon med rynkad panna, och får det att låta som om jag försöker beställa en pizza av henne. Och visste jag inte också på förhand vad ett par ord kan betyda här där skyltarna av och till är på tre språk?
Next Door framstår också som något som bara kunde ha sitt upphav just här. Trots – eller antagligen tack vare – att deltagarna är från hela världen. Isaac Juliens tredelade videoprojektion är typisk med sitt arktiska landskap där en svart kvinna går runt som en levande protest mot all slags gränsproblematik, driven av en oförsonlig inre monolog. Ändå är den samtidigt så otypisk som något kan tänkas vara. Suggestiv, med ett alldeles eget mörkt tonläge mitt i all snö som yr omkring, är den tämligen outstanding. Där jag på en dålig dag, eller låt oss säga en sämre dag, hade gett den två sekunder, konstaterat «Jaha, ett fjäll», för att rycka på axlarna och gå vidare blir jag i stället sittande och sugs in i vad som ska visa sig vara en ganska remarkabel poetisk vision. Och det skadar heller inte att projektionerna är såpass stora. Eller att ljudet är många mil bättre än vad Samtidsmuséet i Oslo kostar på sina videos i den fasta utställningen.
Men det är som om omgivningarna assimilerar hela utställningen. Och även om, bara som ett exempel, Laura Anderson Barbata genomför ett fruktbart projekt med en ren konstskola på ålderdomshemmet som skulle kunna göras var som helst där det finns äldre människor – och det är egentligen inte begränsat i ålder heller; institutionaliserade människor generellt skulle ha gott av det – och trots att hon har ett Mexikanskt pass och bor i New York, så är det så markerat nede på en lokal nivå. Som om hon på ett par veckor blivit en integrerad del av omgivningarna. Det är något i luften – den är liksom tunnare när man är så högt upp. En viss form av inkluderande galskap. Och man ser det i den vilda blicken hos alla man möter, som perfekt speglar ens egen.
5. LITE SOM ATT TESTA HUR MYCKET FOLK MAN KAN PRESSA IN I EN TELEFONKIOSK.
KIRKENES: 20:00: Sami Rintala opens the Hotel project.
Världens minsta hotell öppnas vid sidan av snutstationen, nede i strandkanten, med utsikten rätt ut över vattnet. Fyra personer kan övernatta. Ett tjugotal kan utan problem ha nachtspiel. Och som jag sa är det kallt i vattnet. Jag var heller inte först; Siri Austeen hoppade i det kalla blöta flera dagar innan jag kom så långt – ja, innan jag ens hade klivit på flygtåget nede på Oslo S. Goda idéer sprider sig. Mindre goda också. Små, portabla hotell är en god idë. Bada i Kirkenes i september är inte en lika god idé. Man kan föreställa sig ett imperium grundläggas här – en oändlig serie pyttesmå hotell som sprider sig från Finnmark och ned mot Troms och vidare – och åt dom andra hållen; Ryssland och Finland. Man kan också föreställa sig en eller annan galning hoppa i vattnet i oktober, bara för att vara tuff.
6. JAG ÄR ALLTID RÄDD FR ATT SOMNA
Men en seriemördare i Malmö kan väl ändå inte nå mig här? Och lysrör är väl fint? Någon gång haft den där känslan av att du aldrig helt vaknar och att du i flera timmar styrs av drömmens logik? Lysröret var symptomatiskt nog utbränt. Och seriemördare är kända för att flytta sig över stora landområden. Precis som jag.
7. JAG ÄR ALLTID RÄDD FR ATT VAKNA
KIRKENES: 21:00: Live art! Ofelas – Talks by Laura Anderson Barbata and Geir Tore Holm.
Videoscreening: Anna Ceeh. Sound installation and live music Franz Pomassl.
Det händer att förtryckarregimen nede i Oslo hindrar mig att göra mitt jobb; på grund av røykeloven bommar jag det mesta av kvällens program. Det kan också finnas andra faktorer, det medges, men inte på långa vägar så avgörande. Men lite får jag med mig. Geir Tore Holm gör en spoken word-rutin på ett otal språk – ni kan gissa er till vilka – och förbi definitionen av sig själv och dom geografiska referenspunkterna, via väderleksrapporten och det nuvarande lufttrycket i Kirkenes, långt, långt ut i en poetisk zickzackrörelse mellan språken. Det är skitbra. Han gör sig extremt gott i situationen; det tar flera dagar för det att sjunka in hur gott.
På väg till toaletten efteråt råkar jag gå fel och rätt in i Franz Pomassl´s kolsvarta ljudinstallation. Frekvenserna är så låga att mina molekyler börjar vibrera och jag pissar nästan i byxorna och måste snabba mig ut för att hitta rätt. Och inne på Herrarnas föregår sånt som föregår inne på Herrarnas. Någon nämner något om att det står en galning med geigermätare på scenen – yep, han kör det live också. Det är rätt bra – inte lika förödande för fysiken som installationen. Men jag missar det mesta av det. När vi kommer till Murmansk missar jag hela skiten; både han och resten, för då har det helt enkelt gått för långt och hela jag är ett katastrofområde – så trött att jag börjat lyssna på vad rösterna i mitt huvud faktiskt säger (aldrig ett bra tecken).
8. DET FINNS ALLTID PLATS FR ETT PAR TILL
04:30 – Och om man då tillfälligtvis har nachtspiel i världens minsta hotell, trots att man är inne på den femtioandra timmen utan sömn och ska på bussen om några timmar? Man missar frukosten. Man missar – som sagt – hela skiten. Det är fan inte långt ifrån att man missar bussen.
MURMANSK 31th August, 20:30 – 23:30
Ledokol (Hotel Poljarnye Zory)
Electronic music – videos and live!
Anna Ceeh, Franz Pomassl,
Mombus, Test Pressing and ADD. DJ Solko, DJ Sublime
(Så det blir en parentes; det oändliga tröstlösa registrerandet av passnummer på gränsen, dom förtvivlade försöken att somna medan guiden snackar i mikrofonen om nickelutvinning och Sovjetiska monument; det kolsvarta landskapet som bara verkar bestå av aska, växlandet till rubel, restaurantbesöket i denna den mest förunderliga av platser där identiska vita kuber sprider sig över en sträcka på två mil som ett skräckexempel på Sovjetisk bostadspolitik – däckar i hotellsängen efter ett sista uppbådande av dom allra sista reservkrafterna – och missar själva grejen jag är här för, bara för att vakna efter två timmar och överväga en dusch, somna om, vakna efter en timme och överväga åtminstonde en tur ned till baren, somna om…etc)
9. LOVE MINUS ZERO
LOVOZERO: 1th September, 13.30 –
The Museum and the Sami Culture Centre
Opening of exhibition Same, same but different: Geir Tore Holm, Marja Helander, Lena Stenberg, Katarina Pirak, Unn-Kristin Laberg. Kristin Taarnesvik. Community work: Chingiz Babayev. Research/presentation: Yvette Brackman. Filmmaking: Vladimir Kuznetzov. Larissa Avdeeva, Saami Culture Centre, Lovozero. Exhibition will be on display until 20.09.
Så var man plötsligt ganska långt hemifrån. Så långt att jag fortfarande inte är helt säker på var på kartan det egentligen är. Och det sägs mig att det är en plats med 80% arbetslöshet, medellivslängd på 48 år, och en självmordsrate så extrem att ingen egentligen tror på den; en plats du antingen flyttar ifrån så fort du kan eller där du stannar och dricker så mycket vodka att du raderar allt hopp. Låter som ett ställe jag bodde en gång. Men det ska visa sig vara ganska behagligt där vi sitter ute i skogen efteråt och blir serverade stekt fisk av några bigga killar i camokläder – ett scenario som strängt taget förekommer mig så komplett annorlunda från min vardag att jag har problem med att hålla fast ögonblicket i huvudet – min återkommande nattmara om seriemördaren med lysröret hör mer hemma i mina faktiska omständigheter än det här. Kanske jag bara inbillade mig alltsammans i ett berusat delirium på bussen?
Alldeles innan skulle Yvette Brackman enligt programmet ta oss med till en hemlig plats, och det lät ju spännande. Det var det ju på sätt och vis också, trots att det visade sig vara skolhuset i Lovozero hon tog oss till, där en äldre kvinna bytte kläder för oss bakom en skärm. Återigen; sånt händer ju inte speciellt ofta.
Men före det; den lilla tanten i dom fantastiska färgsprakande kläderna som såg ut att vara 200 år gammal som jojkade…och dom andra tre, som sprängde utställningsöppningen med trestämmig körsång och dragspel och rockade så fett att alla gitarrbaserade rockband plötsligt verkade dysfunktionella och komplett meningslösa.
Och Same, same, but different – utställningen från Umeå som glider runt världen i allt större cirklar. Delar av den ingick också i Next Door i Kirkenes. Fler delar är utställda här. Med den smått kinky varianten på samisk identitet som grundläggs hos Katarina Pirak Sikku, och också – fast annorlunda, naturligtvis, det ligger ju implicit i utställningens titel – hos Marja Hellander. Och är det inte alltid så; att den etniska identiteten alltid är viktigast hos dom som inte har sin egen nation? (Nå, vem har nu det, strängt taget?) Och att en flagga, för att inte nämna nationaldräkten, avgjort betyder mer när den definierar en grupp människor spridda över ett specifikt område där åtskilliga gränser möts – som här? Och att bildkonstnärer med samisk bakgrund nästan av nödvändighet måste bearbeta just detta i sitt arbete; som av ett kompulsivt inre tvång, och att dom tusentals åren av tradition och väldigt specifik kultur gärna uppför sig ganska oväntat när dom dras in i samtidskonstens vita kub och bearbetas från olika perspektiv. Som om det påfallit just bildkonsten, mycket mer än något annat medium, att uppdatera den samiska identiteten. Och den situationen måste också anses som unik. Det finns inget liknande. Inte vad jag vet.
Det föregicks också av ett besök på muséet; mitt emellan hyreskasernerna, genom högt gult gräs och korridorer. Hundra år gamla fotografier, uppstoppade renar, uråldriga exempel på konsthantverk. Allt hänger samman här uppe. Det gör att man inte så lätt kan skaka av sig misstanken att allt också hänger ihop här nede. Egentligen. Och var det inte återigen någon som tagit det där skamgreppet på kartan över Norge, Sverige, Finland och vänt den upp och ned, men skrivit in alla ortsnamn åt rätt håll? Jag har sett det några gånger nu, men det gör inte så mycket för det fuckar upp perspektivet lika effektivt varje gång. Från det hållet är det onekligen så att Norge börjar i Kirkenes. Men om vi bara slänger kartan på trekvart kan Norge lika så gott börja i Bergen. Men Trondheim måste ju ändå anses som det mest naturliga.
/en flashback från Oslo poesifestival föregående helg – eller var det två helger? – när Juliana Spahr läste sin expanderande dikt om lungor, tills den flöt ut över hela universum och fick varenda småsten att ingå i ett större sammanhang…som om allt sögs in och ut genom det enda andetaget…eller när Mikael Rattama blåste hela Frosken åt helvete och effektivt satte punkt för festivalen, ja, det kändes ett tag som han satte punkt för precis allt med sitt envetna «Israel mördare», bara avbrutet av vardagliga, bedrägligt välmenande svenska fraser… och nu korresponderar dom på varsitt sätt till omständigheterna här; the basics; konflikt kontra inkluderande, som om dom plötsligt kröp över mig liksom bakifrån/
Och hur den dagen startade i Murmansk efter mina timmar i coma… Den tunga lukten från fiskmjölsproduktionen… Som underbyxorna på en gammal man som inte tvättat sig på väldigt länge… Eller omklädningsrummet till en gymnastiksal hundra gånger om… Eller som en gång när jag… Och det går inte att undkomma det… Lukten är överallt… Man måste vara inomhus… Men eftersom Ryssland är ett mycket friare land än Norge så kan man röka inne i frukostrummet… Och elektronmusikkonserten jag missade var givetvis helt fantastisk och ingen tog upp det på band eller disc… Och dom fantastiska förpackningarna av cigarettmärket «Prima», som var det dom hade utan filter i butiken… Dom fanns inte ens på displayen, utan förvarades i en utdragbar liten låda under disken… Och damen i kassan som upplyste mig om att dom var väldigt populära efter andra världskriget… «Very strong»… Och hur hon, vad hon nu hette, tjejen från Murmansk, ryggade tillbaka när jag erbjöd henne en när hon frågade om jag hade en rök… Och sedan, viskande «Echo from my childhood», och tog en i alla fall…
10. VAR VAR DU NÄR DITT FLYG STÄLLDES IN?
Vad får dom inte till, dom där Pikene på broen? En kväll försökte jag lodda hur många piker det egentligen rör sig om, och jag tror det var en diffus siffra i närheten av 9, men att det också är ett stort nät av prospects och hangarounds. Dom får mig t o m på nästa flyg, trots att jag bommat det första med ett par millimeter, för vilket jag är evigt tacksam; annars hade jag fortfarande stått på flygplatsen i Kirkenes, som byggdes 1943 och ska få en ny terminal. Men det är ju småsaker jämfört med Barentstriennalen. Deras kapacitet måste anses som enorm, tänker jag, där jag står i regnet och väntar. Kanske den enda tanken jag klarar att formulera efter den vansinniga adrenalinrushen för att hinna det första flyget; huvudet fortfarande rusigt och gungande efter sista natten. Torodd fyller alltid år när jag är här uppe, så det blir gärna sent. Eller tidigt; det var folk ute när vi hoppade i vattnet, i morgontimmarnas nådlöst uppriktiga skarpa sken, och då hade vi plågat tjejen från Umeå i flera timmar redan. Och var det inte så att jag drog historien om killen som ville vara inne i en ko en gång till för någon som inte hade hört den? Antagligen, det är en bra historia. Märkligt att jag inte kom att tänka på den när jag skrev kritiken av Damien Hirst på Astrup Fearnley. Och inte ens nu är jag egentligen klar för att bearbeta vad som egentligen har hänt här, men en sak är klar; betydelsen av det kan visa sig vara lika expansiv som hela området. Det var en enkel förutsägelse jag gjorde för några år sedan att det är i marginalen det kommer att ske. Och nu sker det. Och då kan vi börja tala allvar om hur vi egentligen ska definiera marginalen. För nu är faktiskt geografin reducerad till att bara vara geografi. Och därför är det lite märkligt att bortsett från mig är det bara en karl från Frankfurter Allgemeine (!) på plats för att rapportera. Det är helt idiotiskt. Var är allihop? Det händer något viktigt uppe i Kirkenes. Det går inte att ignorera det hur länge som helst.
