Vilka var årets mest intressanta utställningar, händelser och publikationer 2015? I Kunstkritikks julkalender sammanfattar Kunstkritikks egna skribenter och inbjudna gäster konståret 2015. Nummer 11 är Lars-Erik Hjerström Lappalainen som är redaktör för tsnok.se, konstkritiker och regelbunden medarbetare i Kunstkritikk.
Utställningar
Annika von Hausswolff, Grand Theory Hotel, Hasselblad center, Göteborg.
I mitt liv var det en stor händelse att Annika von Hausswolff med Grand Theory Hotel på Hasselblad center gjorde sin sista utställning. Jag började titta på konst inte så länge innan hon debuterade, jag har följt henne hyfsat nära utan att någonsin ha kunnat förutsäga nästa steg – det är bara i backspegeln som hennes konstnärskap ser ut att ha följt en rät linje. En av anledningarna till att hon slutar är att själva världen för hennes fotografiska logik har gått under. Det började när hon inför en utställning 2008 inte längre kunde köpa den film hon behöver, fabriken var nedlagd. Hennes arbetsredskap fanns inte längre i den kända delen av universum! Hennes sista utställning var i mycket en kontemplation över den analoga världens försvinnande. Det var inte bara en sensibilitet som ersattes, utan hela beteendemönster och sätt att förhålla sig till andra människor, en viss form av kollektiv samvaro – borta, eller åtminstone snabbt tynande. Och med den även villkoren för hennes konst. Utställningen var en vital reflexion över det som alienerar verken och som träffar just det i betraktaren som fortfarande gör dem hemma i världen.
Kristina Matousch, Stain, Galleri Riis, Stockholm.
Kristina Matousch är den klart kraftfullaste konstnären jag känner till i Norden, och hennes utställning Stain på Galleri Riis i Stockholm manglade. Det finns inget annat ord för det: den manglade. Kanske blev verken extra tunga av att hon visuellt hade gjort dem mindre hårda än tidigare. Hon visade ett slags urbant friluftsmåleri från New York och Malmö, där hon hade spraymålat galler och andra avgränsningar av rummet med samma färg de redan hade. På plåten som hon hållit innanför blir en negativ bild kvar. På stängslet, som kan lokaliseras genom koordinatorerna i titlarna, finns en mycket diskret förbättring av färgen kvar. Verket är komplext, performance, streetart och utställningsobjekt i ett. Utställningen var superbra även om man bara såg den genom fönstren. Det är kraft!
Natascha Sadr Haghighian, Fuel to the Fire, Tensta Konsthall.
Den tredje som måste nämnas är Natascha Sadr Haghighians Fuel to the Fire på Tensta Konsthall, den kanske bästa utställning jag har sett på länge. Upprorets stora hjärta kom fram i den, men också hur mycket som faktiskt ska till för att ett upplopp ska ske och hur avgörande bilder är för den händelsen. Eftersom jag redan har recenserat utställningen i Kunstkritikk, så vill jag här istället sätta in den i en kontext jag inte tog upp, och som handlar om att den intimitet mellan konst och utställning som fanns i samtidskonstens installationsformat tycks på väg att lösas upp. Yngre konstnärer verkar inte jobba med utställningen som ett sista steg i konstens förverkligande, och «utställningen som ett medium» har i den curatoriska praktiken blivit till en tematisk inredningsdesign. Två möjliga reaktioner på detta är möjliga att skönja. Å ena sidan ett vankelmod inför utställningsformatet, som driver institutioner till att staga upp sina utställningar med bokbord, seminarieserier, filmkvällar och annat som ska få konsten i utställningen att hända. Oftast sker det inte, utan besökaren hamnar i en olycklig härva av hänvisningar och uppskjutanden och: konsten äger aldrig rum.
Å andra sidan en curatoriskt övertro på utställningen, som om formatet vore konst nog oavsett vad som visas. Ett exempel på det var Marion von Ostens och Peter Spillmans Viet Nam Diskurs Stockholm, också den på Tensta konsthall: en ren presentation av ett kulturhistoriskt källmaterial utan något speciellt perspektiv. Det intressanta här är den tendens som skiner igenom: kanske behöver inte ens institutionerna längre den intima kopplingen mellan konst och utställning? Med den oroande följdfrågan: om inte samtidskonstinstitutionerna vill visa konst, vem ska då göra det? I så fall hägrar en mörk framtid där konsten är helt utelämnad åt kommersiella aktörer och det vi får se visas enbart för att säljas. Marknaden har försökt sig på att sälja hela utställningar istället för verk, men klarar sig utmärkt utan den kopplingen. Det måste kanske även det seriösa konstlivet försöka göra, utan att för den skull tappa konsten. I den här kontexten slår det mig att Fuel to the Fire kanske var konstutställningens svanesång, för den här gången.
Händelser
Bra 10, Göteborg.
En händelse som jag långsamt skönjde under året, men nästan som om jag såg fel, var att Göteborg verkade ha blivit lite intressantare än Stockholm. Visserligen har vi i Stockholm haft Index 19, ett slags AW-bar på onsdagarna driven och curaterad av Max Ronnersjö och Joanna Nordin. Billig öl och konst i barformat, ibland väldigt bra, t ex. när Björn Kjelltoft ställde ut pyssel han hade gjort medan han brödjobbade. Vid kvällens slut bar han hem hela utställningen i en skokartong. Men i Göteborg har de haft Bra 10, också det en konstbar som smäller på lite mer. En gång i månaden bjuder Linda Tedsdotter och Johan Zetterquist, in en konstnär att DJ:a, en att laga mat, en att göra något med lokalen på ateljéföreningen Konstepidemin. Ibland har de också kört föredrag och artists’ talks. Och det har sett bra ut. Juan Pedro Fabra har spelat skivor, Goran Hassanpour har gjort performance, Carolina Falkholdt har gjort miljö, Annika von Hausswolff affisch, Fredrik Fermelin har lagat mat och en massa andra har varit med, Lotta Antonsson, Klas Eriksson, Anna Lamberg, Cora Hillebrand, Erik Berglin osv. Som jag förstår det är tillställningarna inte egentligen curaterade, och inte heller samarbetar deltagarna, de bara väller in som en massa. Nyårslöfte: aldrig mer missa Bra 10 i onödan.
Mer Göteborg: Institiute for Contemporary Ideas and Art (ICIA) har i utställningsserien Lagens estetik, under ledning av Anna van der Vliet, producerat offentlig konst att avundas. Först Mattias Norströms genialt enkla verk, Du gamla du fria: en flaggstång som slokar så att flaggan, trots att den är i topp, ser ut att vara på halv stång. Sedan Oscar Guermouches You made me, ett helsvart, en våldspotentiell eremitförskansning med plank omkring, mitt i Slottskogen. Man ser sig om efter hotbilden som motiverar den konstruktionen och sedan slutar man inte se den. Artist talket ägde rum på Bra 10.
Nya Småland
Om det känns som en händelse att regelbundet vilja åka till Göteborg, så känns det nästan som science fiction att åka till Småland för att höra Saskia Sassen tala på en konferens. På väg hem till Columbia University från G20-mötet i Kina mellanlandar superstjärnan inte i Stockholm, inte ens i någon av kontinentens intellektuella högborgar, utan i Växjö. Och om man ville höra Nadim Samman, som bland annat har curaterat Marrakechbiennalen och Antarctopia: The Antarctic Pavilion, så fick man åka till Gränna. Utöver att ta hit stora namn tar sig projektet Nya Småland an den riktigt avgörande frågan om stad och landsbygd, storstadsregioner och andra typer av samhällen, genom att föra samman lokala aktörer med internationell samtidskonst. Det hela drivs och finansieras av Kalmar Konstmuseum, Kulturparken Småland, Vandalorum och Växjö Konsthall i samarbete med Jönköpings län, Region Kronoberg, Regionförbundet i Kalmar län och Linnéuniversitetet med stöd från Kulturrådet.
Fredrik Fermelin, TEST_FALUKORV, Fylkingen.
Någonting som jag minns som en stor händelse från året var Fredrik Fermelins performance TEST_FALUKORV. på Fylkingen i Stockholm. Det var livemusik och heliumröst-sång, det var en luciakrona av falukorv, det var en ensam man i kalsonger på scen. Inte en gest var överdriven, framförandet var nästan inåtvänt – jag vill absolut inte att ni ska föreställa er det här som ett slags konstvärldsunderhållning! Adorno påpekade att det är «filistinerna» som bäst uppfattar det löjliga i konsten, medan de som känner sig hemma i konsten oftast missar det. Det löjliga är «ett barbariskt residium av ett formfrämmande ogenomträngt» som också är den stora konstens hemlighet, då de löjliga momenten kommer «verkets intentionslösa skikt» närmast. Därför, menar Adorno, finns det mer sanning i löjliga än i alltigenom seriösa verk, mer sanning i Trollflöjten än i Ringen.
På ett märkligt sätt kändes det som ett sanningens ögonblick när Fermelin stod och svajade på ett ben i blöjor på scen, armarna utsträckta som på ett krucifix eller för att hålla balansen, och sjöng «Happy birthday dear falukorv, happy birthday to you». Det var helt förryckt, kul, desperat, rörande, naket och suicidalt. Det var en person som ett kraftfält av motstridigheter, en alltings kamp mot allt annat i en enhet som hela tiden hotade explodera eller falla isär. Jag kommer nog aldrig glömma det framträdandet. Nu, sex månader senare, tänker jag att det var framtiden jag såg, världen idag och imorgon, förryckt, löjlig, lol:ig, hatisk, barbarisk, beklämmande och mycket skrämmande.
Publikationer
Lívia Páldi & Olav Westphalen, Dysfunctional Comedy: A Reader, Sternberg Press, 2016.
Dessvärre är det inte marknaden utan samhällsutvecklingen som har styrt mitt läsande i år. Jag har läst om tre saker: texter om kul, kritik och kärlek. För tio sedan skrev D. Bryant och C. J. Forsyth i artikeln «The Fun God» (Sociological Spectrum, Vol. 25, No. 2, 2005) att den västerländska människan har blivit besatt av sökandet efter kul, att kul har fått «en dominant centralitet i våra vardagsliv» och «konstituerar nästan varje aspekt av våra dagliga liv». Sedan dess har kul tagit över ännu mer. Ett projekt som Volkswagens The Fun Theory, där man försöker komma på hur man genom kul design ska få folk att använda bilbälte, stanna för rött ljus etc., vittnar om att rationella målsättningar, som säkerhet och överlevnad, inte längre är tillräckligt för att motivera oss till handling: det måste ju vara kul också!
Att det här påverkar både hur konsten görs och hur den tas emot är uppenbart. Dock hittar jag inte så mycket att läsa om det. Men för några veckor sedan kom boken Dysfunctional Comedy: A Reader som utöver att behandla avantgardets kanoniska verk som skämt också gör distinktioner mellan «kryptokomedi», «dysfunktionell komedi» och vanlig, rolig, komik. Att lösa upp förbindelsen mellan kul och komedi kan vara ett viktigt steg för att bättre förstå bägge två och deras relation, och möjligtvis också se en komisk struktur i konstverk. En läsning av Lívia Páldi och Olav Westphalens antologi anbefalles, och jag hoppas att mer är på väg.
Luc Botanski, De la critique (Gallimard, 2009), Michel Foucault, Qu’est-ce que la critique (Vrin, 2015), et al.
2016 var året då det fastställdes att det inte längre finns några vägar för medborgarna att öva inflytande på politiken. I Sverige är exempelvis motståndet mot vinster i välfärden massivt från alla partiers väljare, vilket häpnadsväckande nog inte påverkar politiken det minsta. Och när riksdagen röstade igenom ändringar av asyllagen så gick de inte bara emot opinionen utan också mot samtliga remissinstanser. Inte ens deras egna experter låter de sig påverkas av! Kort sagt, kunskap, oavsett om den kommer från specialister eller ideella organisationer, har inget inflytande på politiken.
Att politiken skulle vila på kunskap har tidigare varit givet, men nu har vi uppenbarligen gått in i ett skede då kritikens fundamentala förutsättning, det som Michel Foucault kallade «sanningspolitiken», inte längre finns. Kritiken måste därför återuppfinnas eller ersättas, precis som den politiska konsten. Bland det jag har läst under året kan jag rekommendera Foucaults Qu’est-ce que la critique (Vrin, 2015) och Luc Botanskis De la critique (Gallimard, 2009). De böckerna ger oss åtminstone klara begrepp om vad som fram tills nyligen gjorde kritik meningsfullt. En artikel som behandlar både kul och kritik var för övrigt Jason Faragos «Welcome to the LOLhouse: how Berlin’s Biennale became a slick, sarcastic joke». Mer, mycket mer, måste skrivas om kritiken nästa år.
Svetlana Aleksijevitjs, Tiden second hand. Slutet för den röda människan, 2013.
Kärlek då, till sist. Det började med Tiden second hand. Slutet för den röda människan. I Svetlana Aleksijevitjs beskrivningar av den första fasen av postsovjetisk kapitalism såg jag sanningen om vårt samhälle. Allt hat, alla identiteter, all skrupelfrihet som kapitalismen inte bara ger näring åt utan också kräver. Postsovjet är vårt samhälle sett i förstoringsglas. Det slående var att när folk i boken berättade sina historier var deras liv reducerade till två saker: å ena sidan övergrepp och lidande, å andra en kärlek. Detta fick mig att tro att kärleken nog har blivit viktigare även här på senare tid. Och visst, det har skrivits en hel del. Ändå har jag intrycket av att den enda som faktiskt överskrider romantikens komplexa kärleksbegrepp (som innefattar erotik, altruism, vänskap och politisk gemenskap) är Simone de Beauvoirs kapitel om kärlek i Det andra könet. Det är en vidunderlig text. När du är klar med den har förhoppningsvis tidskriften Hypatias nya nummer släppts: «Feminist Love Studies in the 21st Century» (Volume 32 Issue 1, 2017).
Diskussion